Månadsarkiv: juni 2017

DIY: Babygym

När Alice var en månad gammal började jag fundera på det här med babygym. Men de jag hittade var antingen för tråkiga (ofta gjorda i dova färger för att tilltala ett vuxet öga snarare än ett barns), för dyra (hade varken lust eller möjlighet att hosta upp en tusenlapp) eller för plastiga (har gärna så naturliga material som möjligt närmast henne). Därför började jag söka möjligheter att fixa ett själv. Min största fundering var hur man skulle lösa det med bågar att hänga leksaker i, men så snubblade jag över förslaget att använda en itusågad rockring, så det fick det bli.

Tyvärr verkar bilderna jag tog under tillverkningsprocessen ha försvunnit, så ni får nöja er med bild på slutresultatet. D20170516_140642et här använde jag:

  • 1 rockring (60 kr på Intersport)
  • Bomullstyg, ca 1,5 x 1,5 m
  • Vadd att fylla med (jag blandade vad jag hade i skåpen, vadd på rulle och kuddstoppning, men enbart vadd på rulle vore nog enklast). Hur många lager som behövs beror på hur tjock vadd du har, och hur tjock du vill ha liggytan.
  • Två tygremsor att klä rockringarna med. Mät just din rockring, men mina blev ca 125 cm långa och 5 cm breda.
  • Tyg/snöre till öglorna att fästa ringarna med. Jag använde överblivna kantband från när jag sydde mitt babynest (även tygremsorna och vadden var över sedan det projektet – återvinning ftw!)
  • Snodd att fästa leksakerna med. Jag köpte 3 meter på rea för typ 10 kronor hos min tygaffär.
  • Leksaker! Hos oss hänger främst fingerdockor från IKEA, 59 kronor för tio stycken. Färgglada och enkla att hänga upp. Alice älskar dem!
  • Sytråd, symaskin, sax och stor säkerhetsnål.

Så här gjorde jag:

Mät rockringens diameter, det är nämligen den diameter du ska ha för din liggdel. Enklast är att använda rockringen som ”mönster”: lägg den på tyget och rita av längs ytterkanten. Klipp ut i dubbelt tyg (jag har mönstrat tyg på översidan och enfärgat på undersidan). Lägg tygerna rätsida mot rätsida, vik på mitten och markera – här ska du fästa öglorna som håller uppe rockringen när den fungerar som bygel. Vik på mitten på andra hållet för att markera var de sista öglorna ska sitta. Klipp till det tyg eller band du ska använda till öglor och nåla fast mellan tyglagren till liggdelen. Jag gjorde öglan ca 2 cm bred och ungefär lika lång i cm som rockringens omkrets var. Sy ihop de två tyglagren till liggdelen och sy samtidigt fast de fyra öglorna. Lämna ca en dm öppet så att du kan fylla med stoppning. Använd rockringen som ”mönster” även för att mäta upp vadd om du använder sådan på rulle. Nu använder du rockringens innermått eftersom några centimeter försvunnit i sömsmån när du sytt ihop liggdelen.

Fyll liggdelen med stoppning. Eftersom jag både använde vadd på rulle och lös stoppning valde jag att lägga vadden på rulle i mitten, sy en söm runt om och sedan stoppa den yttre delen med lös vadd. Det har fördelen att bebisen får som en kudde att ligga på, men nackdelen att hen måste ligga ganska långt ut med huvudet. Hade jag sytt ett nytt gym hade jag gjort hela liggdelen i samma material, utan förhöjning längst ut.

Sy igen öppningen med dolda stygn.

Såga nu itu rockringen, den ena delen måste vara ett par centimeter längre än den andra för att de ska kunna korsas. Mät omkretsen och lägg till en cm för att veta hur breda remsor du ska sy. Klipp till. Jag gjorde remsorna åtta cm längre än rockringen.  (Dvs om rockringshalvan är 120 cm lång och 4 cm i omkrets gör du tygbiten 128 cm lång och 5 cm bred). Sy hop remsan som ska bli fodral till rockringen, rätsida mot rätsida. Vänd – det här var det moment som var svårast. Det gamla knepet från syslöjden att fästa en säkerhetsnål i ena änden och sedan mata den genom tyget (som nu är en lång, smal tub) var tålamodsprövande och jag gav upp tre gånger innan jag till sist lyckades. Nu har du en tygremsa som du kan trä på din rockring! Peta in ändarna i själva rockringen, eller sy ihop fint för hand.

Nu kan du montera! Stoppa ner den kortaste rockringen i två av öglorna. Ta den längre och lägg över och fäst i de två andra öglorna. Här kan du behöva en extra hand eftersom du också behöver knyta ett band i själva krysset för att hålla ihop bågarna. Det låter instabilt, men blir förvånansvärt stadigt. Tack vare att bågarna fästs samman i mitten kan de inte välta.

Nu har du det roligaste kvar – att hänga upp vad än du tror att din bebis kan tycka om. Kanske något som låter, glittrar, speglar eller bara är fina färger. Tänk på att fästa sakerna ordentligt – när bebisen slår på dem kan de få god fart – och att inte hänga upp någonting som kan skada bebisen om de skulle lossna eller gå sönder.

Tips! Tänk på att bebisars syn inte fungerar som vuxnas. När vi kanske uppskattar milda jordfärger eller pasteller, behöver barnet starka färger och särskilt kontraster. Därför klär jag ofta mitt barn i mjuka pasteller (de färgerna ser hon ändå inte i huvudsak så mycket av), men låter hennes leksaker vara färgstarka. Rött är en färg som verkar passa många barn.

20170608_140812

Lycka till!

/ Thérèse

Skriv under för rätten till det självklara

Emma, som driver den eminenta Förlossningspodden (som jag hetslyssnade igenom två varv under graviditeten) tipsar idag om ett upprop för bättre förlossningsvård. En förlossningsgaranti, helt enkelt. Bättre arbetsvillkor för barnmorskor och akuta åtgärder för att säkra kvinnors trygghet och hälsa i samband med förlossning är vad som krävs av Sveriges Kvinnolobby, Barnmorskeförbundet, Födelsehuset, Födelsevrålet och Kvinnliga Läkares Förening. Det känns så sorgligt att något så självklart som rätten till en säker förlossning är allt annat än självklart.

Skriv gärna under du också, namninsamligen finns här och kommer att lämnas till sjukvårdsminister Annika Strandhäll.

Själv hade jag tur, och det känns fruktansvärt att skriva så. Under de sista timmarna av min förlossning var det ständigt minst en barnmorska, en läkare och en undersköterska på salen, och periodvis det dubbla antalet. Allt gick bra för både mig och Alice, men så var det också halvtomt på förlossningen just den kvällen. En trygg förlossning ska inte handla om tur eller om var i landet man bor. Det är helt oacceptabel. Så skriv på!

/ Thérèse

Att svära i småbarnsföräldrarnas kyrka

20170625_155049Det är mycket som inte blivit som jag tänkt mig med graviditet, förlossning och föräldraskap. Graviditeten blev tuffare än jag hoppats på, förlossningen främst annorlunda, och föräldraskapet har blivit bättre på alla punkter. Men så blir det väl när en ska försöka föreställa sig hur något en aldrig varit med om kommer att bli.

Om några dagar blir Alice tre månader och frånsett hennes första levnadsvecka så är sömnbrist inget problem. Det känns lite som att svära i småbarnsföräldrarnas kyrka, men nej, jag känner inte alls igen mig i alla zombieliknande beskrivningar av livet som småbarnsförälder. Och ja, jag jinxar nu, och ja, jag räknar med att ni flerbarnsföräldrar sitter och skrattar bakom er skärm och skrockar något om ”vänta bara”. Men det är okej (även om det beteendet också är något att återkomma till). För de här tre första månaderna har gått vida bättre än jag någonsin vågat drömma om, och det är allt som spelar någon roll för mig.

Kanske är det också en bidragande orsak, förresten. Att jag räknat så iskallt med att inte få sova det första året. Och att jag sov sämre under graviditetens fyra sista månader än jag gjort under de tre första månaderna som förälder. Men ibland upplever jag det nästan som att folk blir provocerade av att jag inte är intill bristningsgränsen trött. Den första månaden fick jag alltid lägga till ”men det vänder säkert snart” eftersom jag visste att jag annars skulle få ett ”men vänta du bara” eller ”fast det är nog bara en fas” när jag sa att jag ändå sover helt okej. Lite som om jag borde skämmas för att jag har det så bra.

Kanske har jag en extremt välsovande bebis, men då vet jag inte vad man ska kalla de bebisar som sover hela nätter redan och som somnar när de stoppas i säng. Den första veckan var jag gråtfärdig och sjösjuk av trötthet nattetid, främst för att hon hade svårt att somna om. Men sen sov hon snabbt en och en halv eller två timmar i streck. Nu ammar jag sista gången vid tio, elva på kvällen och sedan en eller två gånger under natten. Jag brukar landa på mellan sex och sju timmar per natt, uppdelat på två eller tre sovpass. Och det funkar över all förväntan. Alice sover i bästa fall nio timmar per natt.

Egentligen är det jobbigare att Alice inte riktigt är någon dagsovare, och att hon alltid har legat i underkant av den sömntid per dygn som uppskattas för bebisar. Hon kan somna i vagnen, men vaknar när vagnen stannar eller vi parkerar i hallen. Hon kan somna i min famn under amning, men vaknar så fort jag gör en ansats till att lägga ner henne. Hon kan somna i selen, men vaknar om jag är stilla för länge. Ofta kör hon power naps på femton, tjugo minuter per gång. Alla råd om att sova när bebisen sover går om intet då. Jag prioriterar sånt som att gå på toa, äta mat och köra en maskin tvätt. När jag skriver detta sitter hon i sin Babysitter (fantastisk uppfinning!) som jag gungar med vänsterfoten sedan en timme tillbaka. Hon småslumrar, vaknar mellan varven, pratar lite, slår på en leksak och somnar om. Slutar jag gunga så vaknar hon. Men det är okej! Det är okej. Jag mår så mycket bättre än jag vågade hoppas på. Jag är så mycket piggare. Jag är så mycket starkare. Jag är inte alls så slutkörd som jag var rädd för. Jag kan njuta av bebis och spädbarnstiden och det tänker jag inte skämmas ett dugg för. Bara njuta av!

/ Thérèse

 

”Det är en pojke, förstår jag”

”Det är en pojke, förstår jag” sa en kvinna till mig när Alice var någon månad gammal. Jag blev rätt paff av kommentaren och mumlade något om flicka och Alice. Kvinnan såg förbryllad ut, och jag önskar att jag haft sinnesnärvaro nog att fråga vad som fick henne att dra den slutsats hon gjorde. Jag gissar att det hade med färgen på Alices kläder att göra, men hon hade mörkblå byxor, rosa body, blå mössa och i vagnen låg en rosa filt. Inte glasklart åt något håll.

Samtidigt blir vill jag på något barnsligt sätt high-fivea mig själv varje gång någon lite osäkert frågar ”Eh, är det en flicka eller pojke?” eller det lite mer neutrala ”Och vem har vi här då?” Varför? För att det sannolikt betyder antingen att personen i fråga inte tycker sig kunna klura ut vad mitt barn har mellan benen grundat på vilka kläder hon har på sig, eller på att personen i fråga vet att alla barn kan bära alla slags kläder och färger.

I november skrev jag ett långt inlägg om barnkläder, färg och bemötande och vad forskningen säger om de här komponenterna. Jag avslutade inlägget med någon slags beskrivning av min egen hållning. Att jag tycker om klassiskt ”flickiga” kläder: mjuka pasteller, volanger och spetsar, och att jag kommer att klä Alice i det, men att jag också har som mål att klä henne i alla typer av kläder, modeller och färger. Jag vill inte låsa fast henne i vuxenvärldens förväntningar om hur barn av ett visst kön bör se ut och kläs.

Så här snart tre månader in i föräldraskapet måste jag säga att det går väldigt bra. Och jag vet, än så länge är det bara jag och maken som bestämmer, men det är ändå skönt att känna att behovet av att gå crazy bland volangerna inte är överväldigande. Alice passar väldigt bra i blått och klänningar är generellt sett rätt bökigt med en sån liten bebis. Collaget nedan visar ett axplock av de kläder Alice haft sina första månader i livet. Det känns som en bra början, i alla fall.20170624_200409

/ Thérèse

Märkt men inte särskilt märklig

När jag var yngre så led jag under många år av självskadebeteende. Nu är det elva år sedan allting vände, men spåren är fortfarande tydliga på min kropp. Mina händer och armar är täckta av ärr som aldrig kommer att försvinna. Den första tiden efter att jag tillfrisknat skämdes jag något oerhört över mina armar. När jag för nio år sedan började läsa till sjuksköterska och skulle göra min första praktik var jag mest nervös över att behöva bära kortärmat på praktikplatsen. Men det gick bra, och det har det gjort nästan hela tiden sedan dess.

I början minns jag att jag kunde få kommentarer från okända personer (uteslutande män), och någon gång grabbade en man tag i min bara arm på pendeltåget och började högljutt kommentera hur fruktansvärt det såg ut. En läkare med synnerligen dåliga svenskkunskaper förklarade att jag var ”psykiskt sjuk magen” när jag sökt för magsmärtor och han fick syn på mina armar. Men nu är det många år sedan någon senast kommenterade mina ärr. Och kanske ännu viktigare, så är det många år sedan jag kände att jag blev särbehandlad på något sätt på grund av mina ärr.1080119 Så här ser jag ut.
Så här har jag sett ut i ett decennium.
Så här kommer jag att se ut resten av mitt liv. Resten av Alices liv. Mina ärr kommer inte att försvinna eller blekna mer. De är en del av mig och kommer alltid att vara det. Jag har varit okej med det länge, men sedan jag blev gravid och fick Alice har tanken på dem förändrats något. Hittills har det bara varit jag, och i någon mån resten av min vuxna familj, som behövt förhålla oss till ärren. Men nu ska också jag och mitt barn hitta ett förhållningssätt till mina ärr. Jag måste kunna svara på frågor från henne, men också från hennes vänner och vänners föräldrar. Det kan stundtals göra mig lite orolig, mest för att ärren berättar något om mig som varit, men som inte längre är. Jag kan bli rädd att andra ska låta dem definiera mig idag. Rädd att de ska se mig som en olämplig förälder, eller att Alice på något sätt ska behöva lida för att jag för många år sedan gjorde mig själv illa.IMG_20170528_200702_776

Men för det mesta känner jag mig ändå ganska lugn. Det är som sagt många år sedan jag senast upplevde ett negativt bemötande på grund av ärren. Kanske har jag lärt mig att kompensera för det, precis som andra människor med något normbrytande i sitt utseende lär sig att göra. Att vara lite extra trevlig, extra tillmötesgående eller extra mycket försöka framstå som normal – vad sjutton det nu innebär – för att väga upp det där som bryter mot normen. Sorgligt på sätt och vis, men det faller sig så naturligt. Och kanske är det helt enkelt så att mina ärrade armar inte längre väcker så mycket uppmärksamhet. Jag hänger mycket i kyrkan bland äldre människor, där självskadebeteende inte är lika välkänt som bland unga, men där slipper jag både blickar och kommentarer. Jag har träffat en del nya föräldrar sedan vi fick Alice, men inte heller de kontakterna har lett till obekväma situationer. Jag fick inga kommentarer under graviditeten, trots mängder av kontakter med vården. Inga konstiga blickar. Inga insinuanta frågor. Inga antydningar om att jag vore olämplig som förälder, det som jag annars burit som en rädsla. Långsamt börjar jag därför landa också i den här nya identiteten. Jag har varit Thérèse med ärr på kroppen i över ett decennium, och det har funkat bra. Nu är jag samma Thérèse, men har också blivit mamma, fortfarande med ärr på kroppen, och hittills går det också bra. När Alice blir större kommer jag behöva fundera på vilka svar jag ska ge och när, men det tar vi sen. Nu tänker jag fortsätta vara den jag är – med alla mina ärr.

/ Thérèse

Det här inlägget fick jag inspiration till att skriva sedan jag läst Reaktionistas tänkvärda inlägg om att leva med ärr. Läs gärna det!

P.S. För tydlighetens skull vill jag säga att jag inte tar illa upp om någon frågar om mina ärr. Tvärtom, så är det bättre att fråga än att dra egna slutsatser. Det jag har svårt för är när det inte blir öppna frågor utan går direkt till dömande kommentarer eller antydningar om vad ärren gör med mig som person. D.S.