Ett fång rosor och en förlossningsberättelse

Jag hade en tuff graviditet. På något sätt kändes det skönt när jag och min barnmorska på mödravården skulle sammanfatta graviditeten, och hon med sina 30+ år av erfarenhet sa det rakt ut. Det är inte bara min upplevelse, utan även i hennes ögon har det faktiskt varit kämpigt. Hyperemesis, foglossning, högt blodtryck, järnbristanemi, karpaltunnelsyndrom och till sist havandeskapsförgiftning. Ändlösa kontroller på mödravården i Mjölby, ett dussin läkarbesök i Motala och flera inläggningar, behandlingar och undersökningar på US i Linköping. Den stora tacksamheten, och det som gjort det hela uthärdligt, har varit att lilla Hjärtis – Alice – har mått bra hela tiden. Då har jag kunnat ta att jag mått dåligt. Och det faktum att vi genomgående träffat superproffsig personal.

Men ju närmare beräknad förlossning vi kom, desto svårare blev det att härda ut. Jag var trött. Så outsägligt trött. Kroppen var fysiskt nedbruten efter nio månader av inaktivitet och ett halvår av dagliga kräkningar. Dagen före bf, den 29 mars, hade jag tid för kontroll hos min barnmorska. Den här gången visade proverna plötsligt att den misstänkta havandeskapsförgiftningen blommat ut ordentligt. Jag fick order att ringa hem maken från jobbet och bege mig till förlossningen. ”Och vi ses inte för ny kontroll nästa vecka, för då kommer du ha ditt barn hos dig” sa min underbara barnmorska när vi sa hejdå till varandra.

Jag blev inlagd på BB-gravida, en avdelning för gravida med komplikationer. Mitt blodtryck var återigen alldeles för högt och medicineringen tredubblades. Det togs toxprover som visade påverkan på njurar och blodplättar (tror jag), och jag blev kvar för observation och för att överväga en igångsättning. Tack och lov kan även partner kan stanna på BB-gravida,  så Mattias var kvar med mig hela tiden. I två dygn gick vi och väntade, mätte blodtrycket, tog nya toxprover och hoppades på att förlossningen skulle komma igång spontant. Jag mådde allt sämre, fick kraftig huvudvärk och smärta i övre delen av magen – klassiska tecken på havandeskapsförgiftning. Så på fredagsmorgonen fick vi äntligen besked: förlossningen skulle sättas igång. Mina värden var fortfarande ”helt okej” (för att vara havandeskapsförgiftning), men när de nu börjat sticka iväg så kunde en försämring gå snabbt. Eftersom igångsättningen kunde ta tid ville de inte vänta längre och riskera att jag eller bebisen blev riktigt sjuka. Så nu skulle det ske. Nu skulle operation vräkning påbörjas.

Det var en märklig känsla att ta den första läkemedelsdosen som skulle få min kropp att förstå att det barn jag bar i magen behövde flytta ut. Än märkligare blev de 32 timmar av väntan från den första dosen läkemedel till dess att vi hade Alice i vår famn. Det var långa timmar. Först fyllda mest av väntan, och sedan av tilltagande smärta, men framför allt trötthet. Så snart värkarna kommit igång på natten mellan fredagen och lördagen bestämde sig min kropp för att inte längre tolerera varken mat eller vätska, och jag var plötsligt tillbaka där jag var graviditetens första veckor. Vad jag än fick i mig kräktes jag upp med imponerande kraft. De sista 18 timmarna blev kämpiga. Blodtrycket vägrade lägga sig på en acceptabel nivå trots att de pressade i mig blodtrycksmediciner av olika slag, både i tablett- och droppform. Mattias var en klippa utan dess like, och vi jobbade verkligen som ett team. Men mot slutet var det som att ”min kropp trodde den var färdig två timmar innan den faktiskt var det”, som läkaren sa efter förlossningen. Krystvärkarna gav mig inte den kraft jag behövde, jag var urlakad av alla kräkningar och trött intill bristningsgränsen. De sista minuterna blev det bråttom och bebisen behövde komma ut nu. Tack vare ett snabbt klipp slapp vi sugklockan som redan var framplockad, och lilla Hjärtis kom till världen. Innan jag riktigt förstått vad som hänt var hon redan på väg till barnrummet vägg i vägg med Mattias och läkarna. Tio minuter senare hade hon fått lite andningshjälp med CPAP och världens stoltaste pappa bar in henne till mitt bröst.

Tyvärr var jag rätt medtagen efter förlossningen, och de första sex timmarna befann jag mig i någon slags halvt medvetslös dvala. Varje försök att resa mig slutade med någon slags helikopterfylla, och när det snurrade trots att jag låg och blundade i sängen fick jag påfyllning av diverse dropp och mediciner. Jag vet att vi ringde våra föräldrar, men annars minns jag ganska lite av timmarna före och efter förlossningen. Men framåt två på natten orkade jag vakna till och på riktigt se min dotter, och min man som plötsligt blivit pappa. Långsamt började kroppen återhämta sig, och det enda jag kunde göra var att titta på det mirakel som var vårt.

Förlossningen blev inte alls det jag hade föreställt mig. Jag missade helt delen att gå hemma och klocka värkar och fundera på när det skulle vara dags att åka in. Jag ville inte bli igångsatt och jag ville inte få en ryggmärgsbedövning, men båda delarna blev nödvändiga. Det hela slutade dessutom ganska skrämmande, och så här i efterhand är det inte smärtan jag minns, utan rädslan för att min kropp inte gav mig den kraft jag behövde. Men det som trumfar allt är det som också är skälet till hela det här långa inlägget – all den fantastiska, überkompetenta och stöttande vårpersonal vi hade äran att möta. Under de fyra dygn vi tillbringade på BB-gravida och förlossningen har det bara regnat guldkorn omkring oss. Vi har träffat barnmorskor, undersköterskor, AT-läkare, läkarstudenter, ST-läkare, anestesiologer, gynekologer och barnläkare, och alla har ta mig tusan varit bästa tänkbara. Jag har aldrig varit med om något liknande tidigare. I en situation där jag kände mig oerhört sårbar, och lätt hade kunnat känna mig överkörd, ignorerad eller kritiserad för minsta lilla, har jag istället känt mig stärkt och bekräftad. De sista tre timmarna av förlossningen var vi aldrig ensamma på salen, och de sista två timmarna ungefär hade vi både läkare, barnmorskor och undersköterskor omkring oss. De fanns för mig, men de fanns också för Mattias, och var otroligt bra på att ge honom en uppgift och visa honom hur han bäst kunde stötta mig. Vi kände oss burna och de gjorde vår tid där till något jag kommer minnas med ljus och värme, trots omständigheterna.

Därför är det inte bara en dagens ros jag vill ge dem, utan ett helt fång med rosor som räcker veckans alla dagar. De fick i uppgift att ta hand mig och min förlossningsrädsla, min havandeskapsförgiftning och min starka ovilja att vara patient, och de löste det bättre än jag någonsin vågat drömma om.

Tusen, tusen tack för det!

/ Thérèse