Månadsarkiv: februari 2017

Början till BB-väska

Vecka 36. Fyra och en halv vecka kvar till beräknad förlossning. Med tanke på att min kropp inte mår helt hundra, jag verkar ha någon slags mild form av havandeskapsförgiftning, så börjar det kännas dags att packa den berömda BB-väskan. Av någon anledning känns det så overkligt. Det är en så konkret handling: den här väskan packar jag till någon som ännu inte finns annat än inom mig, men när jag reser hem igen så kommer kläderna som nu ligger hårt hopvikta rymma en liten, liten människokropp. Egentligen är det ju i högsta grad logiskt, men så underligt det känns ändå. Så svårt att förstå att vi väldigt snart kommer att vara tre här hemma.

Vi är rekommenderade en förlängd BB-vistelse vilket gör den där väskan lite lurig att packa. Dels för att det är oklart vad ”förlängd” innebär, och dels för att det är helt omöjligt att veta hur mycket kläder som går åt på en dag. De flesta verkar ligga hud mot hud största delen av tiden och inte bruka särskilt mycket kläder alls. Andra får en kräk- och bajsbebis som gör av med kläder på löpande band. Nåväl. Tre uppsättningar av pyjamasar, byxor, bodys och strumpor fick det bli (plus den hallonrosa sparkdräkten jag hade på mig när jag åkte hem från BB, den måste med av nostalgiskäl). Och så ett par mössor, en stickad overall, en dinglis, några småhanddukar, ett par filtar och en bärsjal. Allt utom filtarna och bärsjalen gick ner i vår skötväska – en fiffig budgetvariant från Stadium till det facila priset av 99 kronor. Nu återstår bara att packa ner vad jag och maken behöver, men den kraftansträngningen sparar jag till en annan dag.

IMG_20170227_130320_722

Vad var det bästa du hade med dig till BB – och vad kunde du lika gärna lämnat hemma?

/ Thérèse

Hemma bäst

För ganska precis ett dygn sedan kom jag hem efter att ha tillbringat några dagar på BB Gravida i Linköping. Mitt blodtryck spårade ur i helgen och jag har legat inne för att få blodtryckssänkande behandling. Efter några tabletter och injektioner hade det dock stabiliserats så pass att man kunde sätta ut medicinerna igen. Ingen vet riktigt varför det steg så kraftigt, och inga av de tagna proverna visade minsta tecken på havandeskapsförgiftning, så nu blir det bara tätare kontroller hos barnmorskan de närmaste veckorna. När jag ändå var inlagd så passade läkaren på att ordinera ett järndropp (ni vet, det jag skrivit om tidigare att jag var så nervös för) eftersom mitt Hb sjunkit ännu mer. Tack och lov gick behandlingen bra, så nu hoppas jag att mina värden fått en skjuts i rätt riktning.

Innan jag skrevs ut igårkväll gjorde jag ett ultraljud för att kolla så att Hjärtis mår bra, och läkaren hittade in något att anmärka på, allt såg jättefint ut. Dessutom var Hjärtis lite mer samarbetsvillig än under RUL, så nu kan vi skala bort femtio procent av vår namnlista – hurra!

Nu ska jag bara njuta av att vara hemma och slippa sjukhusets horribla sängar. Jag ska försöka varva intensiv vila med att sno ihop de sista grejerna i företaget innan min föräldraledighet. Jag har fortfarande rätt taskig foglossning, illamåendet är tillbaka och jag får jobbiga sammandragningar om försöker röra mig snabbare än en sömngångare. Men vad sjutton. Det är dem veckor kvar till beräknad förlossning, och längtan vet inga gränser. Jag kommer att fixa det.

Jag kommer att fixa det.

/ Thérèse

Sängmobil med luftballonger

De senaste dagarna har jag pysslat med en sängmobil till Hjärtis. Det finns förstås massa fina att köpa, men jag såg en kvinna på instagram som gjort en egen och tänkte att jag ville testa. Så jag googlade runt och letade inspiration, och fastnade för att göra en mobil i papp med luftballonger. Jag skissade upp en luftballong som jag använde som mall, och klippte sedan ut ballonger i olika mönstrade papper. Sen parade jag ihop ballongerna tre och tre, sydde ihop dem på mitten och fick därmed ett gäng ballonger i lite 3D-känsla. Jag lyckades inte hitta någon beskrivning av hur man kunde montera mobilen, så det fick bli en improvisationslösning som innefattade sytråd, tejp, tålamod och en och annan djup suck. Plus en räddande hand från maken.

Jag blev faktiskt ganska nöjd! Nu ska vi bara hitta ett sätt att montera den över sängen eller skötbordet. Med våra 3.40 i takhöjd är inte en krok i taket riktigt något alternativ, så jag grunnar på en lösning med någon slags arm som kan fästas i sängen/skötbordet. Vi får väl se var det slutar…
20170213_205439
20170213_162923
IMG_20170213_165059_542

/ Thérèse

34 – när orken tryter

20170210_161428Fredag innebär ny graviditetsvecka. Idag säger vi hej och välkommen till vecka 34! Den här veckan har jag hållit min sista föreläsning för den här våren. Det känns märkligt eftersom mars månad brukar vara den allra mest föreläsningsintensiva månaden under våren (och november under hösten). Samtidigt känns det verkligen som att det var hög tid att sluta resa.

Den här veckan har jag nämligen också för första gången känt mig less på att vara gravid. Jag vill inte mer. Det är en ny känsla, och jag tror egentligen mest det handlar om att jag tillåter mig att känna det nu. Hjärtis är så pass stor att det inte vore en fullkomlig katastrof om hen skulle födas, och därför vågar jag låta känslan komma. För nu är det tungt.

För några veckor sedan skrev jag att jag haft några veckor utan illamående och kräkningar. Det var ljuvligt, men jag var också medveten om att det mycket väl kunde vända igen. Låt oss säga att det har gjort det. Jag mår återigen illa dygnet runt, och kräker visserligen inte dagligen, men flera gånger i veckan. Men värst är ändå den vidrigt, gräsliga foglossning jag fått i kombination med att jag tycks få sammandragningar för minsta lilla. Jag går med myrsteg, så långsamt att hunden på sexton och ett halvt drar i kopplet och tittar anklagande på mig. Låt oss säga att det var några år sedan hon drog i kopplet senast, hennes favotempo ligger vanligtvis betydligt lägre än mitt. Men inte längre.

Det här i kombination med att mina övriga värden hos barnmorskan bara blir allt sämre gör att modet sjunker. Sju veckor kvar till beräknad förlossning känns som en halv evighet. Samtidigt får jag inte fastna i den här känslan. Då kommer jag aldrig orka. Så nu har jag skrivit av mig här och hoppas kunna lämna missmodet och göra en nystart imorgon. Det är faktiskt bara sju veckor kvar. På allvar bara. I förhållande till att jag mått som en kratta i ett halvår, så är sju veckor bara en blinkning. Det kommer gå. Jag kommer att fixa det.

/ Thérèse

Det ständiga skammandet av kvinnans kropp och sexualitet

För den som känner mig kommer kanske det här inlägget som något av en överraskning. Jag har hela mitt liv fått höra att jag är pryd, och jag är sällan den som tar upp samtalsämnen som sex, sexualitet eller liknande. Men jag är feminist. Därför kan jag inte låta bli att skriva det här inlägget. 

bland berättar kvinnor att de av olika skäl har undersökt sitt eget underliv: av nyfikenhet, för att något känts konstigt eller i ett försök att bedöma om livmodermunnen börjat öppna sig. Inget konstigt med det. Men. I samband med att de berättar detta (i slutna forum för just gravida) kommer det alltid invändningar och ifrågasättande. Som gravid ska man nämligen inte ”pilla därnere” eftersom det kan vara farligt för barnet. Uttrycket är absurt på så många ledder att jag inte vet var jag ska vägen.

För det första blir det så uppenbart att vi inte ens har ett vettigt språk för en kvinnas fysiologi. ”Pilla därnere” kan betyda mer eller mindre vad som helst, men i de här sammanhangen brukar det vara synonymt med ”fingrar i slidan”.

För det andra undrar jag på vilka grunder man säger detta. Den vetenskapliga information jag lyckats komma över är entydig: penetrerande sex under graviditet är ofarligt (under förutsättning att det är en normal graviditet). Onani är ofarligt. Orgasm är ofarligt. Slemproppen i livmodertappen sitter som skydd mot att bakterier ska ta sig in till barnet. En orgasm kan möjligen leda till sammandragningar, och slemhinnorna kan blöda lättare än vanligt, men det kan på sin höjd vara obehagligt för den gravida, men är inte farligt för barnet.

För det tredje förstår jag inte vilken skada de egna fingrarna kan göra, som inte en penis kan göra. Det tycks mig totalt ologiskt att den gravidas egna fingrar i det egna underlivet skulle göra större skada än en penis.

Tyvärr är det här ändå ett återkommande argument. Det finns alltså barnmorskor som på fullaste allvar talar om för gravida att de inte ska ”pilla därnere”, det vill säga att de inte ska stoppa in fingrarna i sin egen slida. Information som sedan sprids av och mellan andra gravida. Jag kan bara se det som en del av detta ständiga skammande av den kvinnliga kroppen och kvinnans sexualitet, och det gör mig så jädra trött! Vi lever alltså 2017 och det finns många kvinnor som aldrig sett sitt underliv. Kvinnor som inte vet vad livmodertappen är eller vad den sitter, men med enkelhet kan benämna penisens olika delar.

Vi behöver inte mer skuldbeläggande kring kvinnokroppen. Vi behöver inte fler myter om kvinnors underliv. Vi behöver inte fler grundlösa pålagor kring vad en gravid ska och inte ska göra för att inte riskera livet på barnet i magen. Vi behöver att kvinnor – gravida eller inte – tillåts vara bekväma i sin egen kropp, med sitt eget underliv, med sin egen sexualitet. Är det verkligen för mycket begärt?

/ Thérèse

Sex under graviditet, 1177