Så här en bit in i vecka 30 har de praktiska förberedelserna för Hjärtis börjat ta fart på riktigt. Hittills har vi köpt lite saker och kläder, men känslomässigt har jag inte riktigt varit där än. Men när vi i söndags fick hem spjälsängen vi hittat begagnad så blev det plötsligt så mycket mer konkret. Det står en säng i vårt sovrum som ska rymma ett litet människoliv. Vår lilla Hjärtis.
Nu är nog inte planen att Hjärtis kommer sova så mycket i spjälsängen, vi vill åtminstone testa att samsova. Men för 300 kronor tyckte vi att vi ändå kunde köpa en säng. Om inte annat inbillar jag mig att det skulle kännas tryggare att lägga ner Hjärtis där om jag skulle vilja ha händerna fria för att klä mig eller så, istället för att lägga hen på vår säng. Och kanske att någon eftermiddagslur kan tillbringas i spjälsängen? Eller så får vi en bebis som inte alls gillar det där med att samsova. Nåja, det lär visa sig.
Vårt sovrum är kvadratmetermässigt hyfsat stort, men eftersom det ligger på hörnet av huset och dessutom har rundade väggar, fönster åt tre håll och en lång garderobsvägg är möbleringsmöjligheterna minst sagt begränsade. Men jag tror det här blir bra.
Nu är det dessutom max tre månader tills vi får träffa Hjärtis. Jag är beräknad till den 30 mars och här i Östergötland får man tid för igångsättning när man gått över två veckor. Den 18 april bör hen därför finnas hos oss, hur mycket förlossningen än drar ut på tiden. Tre månader. Så oändligt lång tid, och samtidigt bara ett ögonblick.
Snart är du här. Älskade unge, som vi längtar!
En äldre modell av IKEAs spjälsäng Hensvik, lakan och spälskydd också från IKEA, och så Bamse som Hjärtis fått av sin faster.
Jag är kristen. Min man är kristen. Min man är dessutom präst i Svenska kyrkan, och jag är prästkandidat, vilket innebär att jag studerar för att bli präst. Kyrkan är en självklar del av vårt liv, både i arbete och vardag och tron på något sätt ett fundament i vår tillvaro. Men våra liv har inte alltid sett ut så här. Varken jag eller maken är uppvuxna i ett religiöst hem. Inga av våra familjer har haft någon uttalad tro, gått i kyrkan eller liknande. Jag är visserligen döpt som spädbarn, men främst tack vare att det är tradition i släkten. Jag hittade in i kyrkan på riktigt som konfirmand och maken som vuxen. Ingen av oss har alltså erfarenhet av att växa upp i ett hem där kyrka, tro och gudstjänst varit en del av vardagen. Där kommer Hjärtis barndom att se väldigt annorlunda ut från våra egna.
Religion är, åtminstone i det sekulära Sverige, ett väldigt ”hett” ämne. FN:s barnkonvention slår fast att alla barn har rätt till andlig utveckling. Barn har, precis som vuxna, rätt till religionsfrihet. Det innebär såväl rätt till som från religion. Tyvärr upplever åtminstone jag att debatten i sociala medier oftast handlar om rätten för barn att slippa religion. Barn ska inte döpas, inte behöva fira gudstjänst, inte bära religiösa kläder eller smycken och föräldrar ska helst inte alls dela sin religion med sina barn.
Något jag funderat mycket på är varför just religion får så mycket kritik. Överlag tänker jag att föräldraskap handlar om att guida sitt barn och ge hen de redskap hen behöver för att leva ett självständigt liv. Det kan aldrig någonsin ske neutralt. Som förälder kommer jag, vare sig jag vill eller inte, att påverka mitt barn med mina värderingar. Kanske kommer barnet att acceptera mina värderingar och växa upp i tron att mina värderingar är de rätta. Kanske kommer barnet göra revolt mot mina värderingar och göra tvärt emot. Oavsett vilket så kommer barnet att behöva förhålla sig till mitt liv och min livsföring.
Det kan handla om politik (för eller emot invandring? privatisering? höjd skatt eller sänkt skatt?), miljö (köpa ekologiskt, närodlat och rättvisemärkt eller köpa sockerärtor från Zambia i februari bara för att det är gott, ta bussen eller cykeln när det går eller i alla lägen bil eller flyg?), medmänsklighet (lägga en slant i tiggarens mugg eller svära åt att de bara sitter där utan att göra någon nytta?), djurrätt (äta vegetariskt eller veganskt, äta viltfångat eller alla animalier utan urskillnad), människovärde (är alla lika mycket värda, eller bör kanske den som bidrar med mest större rättigheter, och den som inte bidrar alls får nöja sig med det som blir över?) och så vidare i all oändlighet.
De områden där föräldrarna påverkar sina barn är oändliga, men jag har svårt att erinra mig något område som är så laddat som just religion. Jag undrar så vad det beror på.
Vi har inte pratat jättemycket om hur vi ska göra med Hjärtis, mer än att det är självklart att hen ska döpas, och så länge Hjärtis själv inte kan ge uttryck för andra önskemål kommer hen att få följa med oss till kyrkan. För det är en del av vårt liv. Jag har inga planer på att tvinga Hjärtis till att tro (det är i mina ögon dessutom en omöjlighet) och kommer självklart att berätta om olika religioner – och frånvaron av dem – för hen. Men till dess att Hjärtis själv kan fatta beslut kommer kyrkan vara en del av hens liv. För den är en del av mitt liv – av vårt liv – och det vill jag dela med mitt barn.
Idag säger appen att jag har 77 dagar kvar till beräknad förlossning. Förberedelserna inför Hjärtis ankomst intensifieras och vi (nåja: jag) ägnar mycket ledig tid åt att scrolla igenom olika köp- och säljsidor på Facebook. Som blivande förälder bokstavligen överöses man av en ziljard prylar som alla marknadsförs som oumbärliga. Jag förhåller mig synnerligen skeptisk till detta. Vår utgångspunkt är att köpa det vi bedömt som verkligt nödvändigt (typ babyskydd, barnvagn, skötbord och spjälsäng) och sedan får vi se vilka behov som uppstår.
Men jag är väldigt nyfiken på vilka saker du tycker är de bästa bebisprylarna, de där som verkligen underlättat vardagen som förälder? Är det amningsnappen, vällingmaskinen, bärsjalen, pysventilen eller ett babynest? Tipsa i kommentarsfältet och säg gärna något om varför grejerna varit så bra.
I morse var jag hos barnmorskan för rutinkontroll. Mitt sf-mått låg fint enligt kurvan, och Hjärtis hjärta pickade på i full fart. Det är så magiskt att höra de där hjärtljuden, inte minst då Hjärtis har ett ganska oregelbundet rörelsemönster. Det talas mycket om att man ska vara uppmärksam på fosterrörelser, och då inte bara avsaknad av utan också minskade fosterrörelser. Men Hjärtis kan verkligen utmana mina nerver. Några dagar är det full kickboxningsmatch där inne i magen, för att ett par dagar senare vara kav lugnt med bara några mjuka buffar. Ju längre tiden går, desto mer litar jag till att det är så hen fungerar, men lite läskigt är det trots allt. Därför är ljudet av 160 hjärtslag per minut som ljuv musik för mina öron.
Mindre ljuvt är mitt blodvärde som fortsätter att sjunka. Jag har provat mig igenom de flesta järntabletter som finns, men mår ruskigt dåligt av dem allihopa. Eftersom jag har min hyperemesis och därmed mår illa för jämnan är det inte särskilt lockande att ta tabletter som ökar illamåendet. Men har det inte vänt till nästa besök kan det bli tal om järndropp, och det vill jag verkligen inte ha, så nu ska jag göra ett sista försök med tabletterna.
Ikväll ska jag förresten på gravidyoga, första träffen av sex. Jag ser väldigt mycket fram emot det, om än med lite skräckblandad förtjusning. Jag har aldrig tagit regelrätta yogaklasser, men lite sporadiskt gjort yoga hemma. Jag tycker mycket om det, och har tack vare femton år av dansande som ung alltid varit mjuk och smidig i kroppen. Men nu är ju inte kroppen riktigt vad den en gång varit. Blotta tanken på att göra en solhälsning ger mig skrämselhicka, men jag utgår från att övningarna är anpassade för oss med gravidmage. Förhoppningsvis ger kursen lite hjälp med andning och liknande inför förlossningen. Eftersom MVC inte erbjuder någon profylaxkurs så är det här det bästa alternativet jag har hittat. Vi får väl se om jag överlever kvällen 🙂
Så var 2017 här. Året då vi blir föräldrar. Året då Hjärtis kommer till oss. Nedräkningen har börjat och det känns fortfarande så ofattbart – snart är Hjärtis här!
På nyårsdagen for vi till svärföräldrarna i Boden och kom hem först i går kväll. Maken hade ju jobbat både jul och nyår, så nu fick vi en dryg veckas ledighet tillsammans. Norrbotten visade sig från sin bästa sida: minus tio grader när vi kom upp, sedan stadigt sjunkande ner mot 30 minus, för att sedan sluta på tre plus när vi åkte hem. Som den vinterälskare jag är var det ljuvligt med knarrande snö och frusna sjöar.
Det kanske bästa av allt är att jag haft min första helt kräkfria vecka sedan i juli. Mitt personbästa hittills har legat på två eller tre dagar utan kräkningar, men nu klarade jag alltså en hel vecka. En sån grym känsla! Illamåendet är ju där i varierande intensitet, och kräkningarna är tillbaka igen, men mycket mindre frekventa. Jag vet att många med HG kan ha en paus i kräkningarna för att sedan bli sämre mot slutet av graviditeten, så jag hyser inga förhoppningar om att det är över nu. Men ärligt talat så känns det inte så jobbigt längre. Jag trodde aldrig att jag skulle säga detta, men även ständigt illamående och dagliga kräkningar går att vänja sig vid. Jag vet ju att det är tidsbegränsat, och så länge det inte ligger på samma nivå som det gjorde i början (kräkas 10+ gånger och sova 15 timmar per dygn), så är det ändå hanterbart. Jag är betydligt piggare nu än i början, trots att jag varit förkyld i två veckor och börjar känna mig stor och tung. Det går framåt, och snart är du här Hjärtis. Jag längtar så!
