Månadsarkiv: januari 2017

Den snäva normen – om amning

Vårt samhälle kryllar av normer för hur vi människor förväntas bete oss. Sfären kring föräldraskap och graviditet är inget undantag. Jag har redan kommit i kontakt med flera frågor där det finns mycket bestämda uppfattningar för vad som är ”bra” eller ”normalt”, och där acceptansen för den som vill tänja på gränsen åt något håll är väldigt liten. Jag gissar därför att jag kommer få anledning att återkomma i ämnet, men idag tänkte jag ägna inlägget åt amning.

Livsmedelsverket råder att barn helammas i sex månader. Smakportioner kan introduceras tidigast vid fyra månaders ålder, och från sex månader är det dags att vänja barnet vid vanlig mat. Amning finns fortfarande med i bilden, och även om texten inte uttryckligen säger det så är min tolkning att amningen förväntas fasas ut parallellt med att maten fasas in. När man sedan läser kostråden för barn i ålder ett till två år nämns inte ens amning. Nu ska den alltså vara ute ur bilden.

WHO, Världshälsoorganisationen, har en något annan uppfattning. De rekommenderar helamning de första sex månaderna men delamning till barnet är två år eller äldre.

Och normen då, vad säger den? Vad är det svenska föräldrar får lära sig på MVC, BVC och av vänner, media och proffstyckare? Jo, här trummas råden om helamning det första halvåret in så hårt att de mammor som av olika skäl väljer bort amning redan i förväg, eller innan halvåret gått, ofta upplever att de måste försvara sitt beslut. För barn måste ju ammas. Det är alltid bäst.

Det intressanta är bara att de som väljer att fortsätta med amningen, inte bara tills barnet är sex månader utan kanske tolv månader, två eller tre år, blir minst lika hårt ansatta. Senast idag läste jag ett inlägg från en kvinna som varit på BVC med sin son som var sju eller åtta månader gammal. Barnet följde sin viktkurva fint, men när sköterskan förstod att mamman fortfarande ammade började hon genast trycka på hur viktigt det var att barnet började äta mat för att inte tappa vikt. Trots att han gått upp i vikt. Trots att han följde sin kurva. Trots att mötet inletts med att sköterskan berömt barnet för sina runda kinder. Men så mycket amning efter halvåret var tydligen ingen bra idé i den sköterskans ögon.

Redan nu, långt innan jag själv har fått möjlighet att lägga mitt barn till bröstet, uppfattar jag amningsnormen som hård och ganska skoningslös. Den som av olika skäl inte vill eller får amningen att fungera ska kritiseras för det. Den som ammar för länge och låter barnet ”snutta” i flera år ska kritiseras för det. För att inte tala om hur amning i offentlig miljö sexualiseras och kritiseras, men låt oss lämna det därhän för nu.

Hur vore det om amningen fick vara en fråga mellan den ammande och barnet. Om det var de två som gemensamt fick bestämma vad som var lagom? Och om alla andra helt enkelt höll klaffen. Jag har inte för vana att anmärka på vuxna människors kostvanor, men av någon anledning är det helt i sin ordning att kritisera amning. Låt amningen vara i noll eller fyrtioåtta månader. Vad spelar det för roll för någon annan än den som ammar och den som ammas?

/ Thérèse

Tryggheten i en buffande mage

Jag har tidigare skrivit om den där tunga känslan av att vara den enda som kan bedöma om Hjärtis rört sig ”tillräckligt” mycket eller inte. Under lång tid kunde jag känna hen lite då och då, men blev ofta orolig när hen varit lugn lite för länge. Det finns mycket information på nätet om minskade fosterrörelser, men vad tusan innebär det egentligen? Hur mycket får bebisen har en soft dag i magen utan att varningsklockorna ska börja klämta? Det har stressat mig en hel del under några månaders tid.

Men nu. Sådan skillnad. Den senaste veckan eller möjligen veckorna har Hjärtis blivit en minininja . Det är fullt ös i magen flera gånger om dagen, för att inte tala om när jag går och lägger mig. Då är det ordentlig sparkfest och jag begriper inte hur en så liten människa kan sparka åt fyra olika håll samtidigt, men Hjärtis kan. Även om det då och då gör både ont och känns obehagligt, är det ändå alldeles underbart. Många gånger varje dag hoppar jag till av att Hjärtis får in en välriktad spark åt något håll, och det är nu ett bra tag sedan jag kände den där molande, pressande stressen i ovissheten. Nu gissar jag att det snart kommer vända igen, i takt med att utrymmet i magen blir allt trängre brukar visst karaktären på rörelserna förändras. Men jag är så tacksam för den här tiden. Att kunna vila i graviditeten och många, många gånger varje dag få buffar från mitt barn. Det är så välsignat skönt!

/ Thérèse

Det där med hormoner

Igår gick jag in i vecka 32. Enligt min app innebär det att 78 procent av graviditeten har passerat. Det är rätt mycket. Hittills har jag fått exakt noll (0) hormonella utbrott. Jag har inte toklipat för att maken köpt fel godis, skrikit åt honom för att han andas för högt eller luktar för fel, har inte brutit ihop över småsaker eller tjurat i sängen av okänd anledning. Detta och mycket mer har jag förstått drabbar många andra gravida, ibland mer eller mindre på daglig basis. Inlägg om hormonella känslostormar publiceras nästan dagligen i min mammagrupp på facebook med 185 medlemmar, och igenkänningen tycks stor. Förutom från mitt håll.

Och missförstå mig inte nu. Jag har frågat maken vid upprepade tillfällen om han tycker jag varit hormonell, känts obalanserad eller i största allmänhet inte mig själv, men fått nej varje gång. Lite tröttare där i början av graviditeten när jag spydde och sov mig igenom dygnen, men inte mer än så.

En liten, liten del av mig är på något underligt sätt besviken. Eller snarare, jag känner mig lite snuvad på det där galna känslolivet. Samtidigt är jag djupt tacksam över att vara mig själv. Dock är jag väldigt nyfiken på hur det hela hänger ihop. Jag lider ju av hyperemesis gravidarum, extremt graviditetsillamående, och har gjort hela graviditeten. Det är inte helt klart varför vissa drabbas av HG och andra inte, men en teori är att kvinnor med HG har högre nivåer av graviditetshormoner än andra gravida. Om det stämmer blir förstås nästa fråga: dessa känslomässiga reaktioner som brukar tillskrivas hormoner, hör de ihop med något annat hormon än det som tros bidra till HG? Eller har min kropp bara bestämt sig för att köra ett spår och reagera fysiskt men inte mentalt på hormonerna?

Så många frågor, så få svar. Finns det någon annan här som känner igen sig, som inte blev särskilt känslomässig under graviditeten?

/ Thérèse

Babynest

 

IMG_20170119_172945_742

Varning för skryt!

Jag är ingen sömmerska. Låt oss börja i den änden. Som dotter till en kvinna som sytt både sin egen brudklänning, sin promoveringsklänning och sin dotters balklänning så måste jag bara medge, att sömnad inte riktigt fallit sig naturligt för mig. Jag tycker egentligen det är rätt kul, men det kan gå år mellan att jag plockar fram symaskinen. De senaste tio åren tror jag i princip att jag sytt lite gardiner och några stolsdynor. That’s it. Symaskinen är förresten också en faktor i det hela. Det är en gammal Bernina, ett fantastiskt märke, men den har i runda slängar 50 år på nacken. Den kan sy raksöm och sicksack, och fram tills för en vecka sedan kunde den också sy baklänges. Det kan den inte längre…

Men! Nu är jag gravid och eftersom min graviditet ännu inte varit särdeles rosaskimrande tänkte jag försöka jobba upp det kontot lite. Och vad kan vara bättre än att boa lite och sy lite grejer till Hjärtis?

Jag mjukstartade i förra veckan med att sy ett överdrag till den bomerang-/amningskudde jag haft i typ 17 år. Det gick förvånansvärt bra, och nu har den ett fräscht, avtagbart och vårigt överdrag.

IMG_20170119_204142_601

Och så, i helgen, gav jag mig i kast med den ordentliga utmaningen. Jag skulle sy ett babynest. Som jag skrivit tidigare vill vi försöka samsova med Hjärtis, och då känns ett babynest som en bra idé. Jag googlade massor och fick tips på mönster här i bloggen. Till sist utgick jag från den här beskrivningen, där det också gick att printa ut ett mönster i PDF. Jag gjorde dock två justeringar: dels förlängde jag liggdelen ungefär en decimeter, så den är 65 cm lång. Både jag och maken är långa, så chansen att vi får en lång bebis är ju inte helt obefintlig. Sen valde jag också att göra madrassen uttagbar. Jag sydde alltså inte fast madrassen i nestet, och satte tryckknappar längst ner istället för att sy ihop hela nestet. Jag hade sett det på en annan mönsterbeskrivning och då lät det som en god idé. I efterhand tänkte jag nog inte hela vägen, för om madrassen behöver tvättas så är det synnerligen sannolikt att även tyget ovan (dvs själva nestet) behöver tvättas. Men men, nu är det gjort. Sen knallade iväg till tygaffären, hittade lite tyger som kändes våriga och färgglada och sen satte jag igång. Totalt tog det kanske åtta timmar alltihopa? Att printa mönster, klippa, nåla det förb****ade kantbandet, sprätta när en sytt fel, stoppa, sy tryckknappar… Men trot’ eller ej. Det blev faktiskt fint. Jag är nöjd. Och Hjärtis – hen har absolut ingenting att säga till om. IMG_20170123_175733_475

/ Thérèse

Vård på olika villkor

Sedan jag blev gravid har en ny del av sjukvården öppnat sig för mig, nämligen mödravården. Jag har sedan tidigare hyfsat god koll på sjukvården, dels för att jag är vårdutbildad och har arbetat på sjukhus, dels för att jag är intresserad av sjukvårdsjuridik, och dels för att jag arbetat mycket med psykiatri- och psykiatrifrågor. Men mödravården har varit en blind fläck för mig.

Något som blir så uppenbart när man har kontakt med andra gravida via stora facebookgrupper, är hur olika förutsättningar gravida har beroende på var i landet man bor. Redan i andra paragrafen i hälso- och sjukvårdslagen slås fast att målet för hälso- och sjukvården är ”en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen”. Det ska förstås inte tolkas som att alla ska få samma vård, för en vård på lika villkor handlar om att olika människor behöver olika insatser. Vissa behöver lite hjälp, andra behöver mycket. Men de stora geografiska skillnaderna i tillgång till vård för gravida kan inte sägas ge vård på lika villkor.

Låt mig ta några exempel. Vi börjar med fosterdiagnostik och ultraljud. Här i Östergötland, där jag bor, erbjuds alla gravida två ultraljud. I samband med det tidiga ultraljudet finns dessutom möjligheten att genomgå ett så kallat KUB-test. Då kombineras ultraljudet med ett blodprov från den gravida och lite andra kontrollfrågor, och utifrån detta räknas det ut hur stor eller liten den statistiska sannolikheten är att barnet i magen bär på någon av de vanligaste kromosomavvikelserna.

På andra håll i landet är det tidiga ultraljudet borttaget, och gravida får bara göra ett så kallat RUL (rutinultraljud) runt vecka 18-20. Då ska man komma ihåg att gränsen för fri abort ligger i vecka 18. Fram till vecka 22 kan Socialstyrelsen godkänna abort om det finns särskilda skäl. Region Skåne är ett av de landsting som strukit det tidiga ultraljudet. KUB erbjuds bara kvinnor som är äldre än 33 år vid graviditetsstarten. Övriga kvinnor får betala tusentals kronor om de vill genomgå KUB.

Vissa kvinnor kan alltså gå halva graviditeten utan att veta om de väntar ett eller flera barn. Om barnet i magen verkar må bra och utvecklas fysiologiskt som förväntat, eller alls få en bekräftelse på att det finns ett levande barn i magen.

Ett annat område där de regionala skillnaderna är stora gäller foglossning eller graviditetsrelaterad bäckensmärta. Här verkar det dessutom se olika ut även inom ett och samma landsting eller region. På vissa håll finns fysioterapeuter att tillgå på mödravården. På andra håll hänvisas den gravida till primärvården, och på andra håll till kvinnohälsan på närmaste sjukhus. Där jag bor finns fysioterapeut tillgänglig två dagar i veckan på sjukhuset i grannstaden. Hon kan erbjuda akupunktur och skriva ut kryckor. Kryckor är dock ett hjälpmedel, och i Östergötland ska patienter numera betala för hjälpmedel om åkomman är tillfällig (dvs. har du en bestående funktionsnedsättning kan du få gratis hjälpmedel, inte annars). Mina kryckor fick jag därför vackert betala 200 kronor för, medan gravida i andra landsting kan låna dem kostnadsfritt. Samma sak med mitt foglossningsbälte, det köpte jag på Blocket, medan andra erbjuds det gratis. Min tens-apparat fick jag däremot låna de första tre månaderna, för att sedan hyra den för några hundralappar resten av graviditeten. Andra landsting erbjuder ingen tens, och gravida får köpa apparaten privat.

Som ni vet har jag haft hyperemesis gravidarum (HG) hela graviditeten, alltså ett extremt graviditetsillamående. Även om jag mått illa och kräkts i över ett halvår, har jag ändå fått en någorlunda human form av HG. Vissa gravida tvingas leva på intravenös näring (dropp) mer eller mindre hela graviditeten. Hur detta ordnas varierar mycket kraftigt i landet. En delförklaring kan nog vara att kunskapen om HG fortfarande är undermålig rent generellt. Kvinnor som kräkt dygnet runt i flera månader får på fullaste allvar rådet att köpa kex och åksjukearmband för att lindra illamåendet – medan andra får tillgång till avancerad sjukvård i hemmet där sjukvårdspersonal kommer och kopplar dropp två gånger per dygn. Variationerna är alltså enorma. Vissa gravida får tillgång till bra läkemedel (jag tillhör dem), medan andra träffar läkare som vägrar skriva ut de mer potenta preparaten. Här verkar både geografi och personlig lämplighet hos vårdpersonalen spela stor roll för vilken hjälp den gravida får.

Tillgången till vård varierar också. I vissa landsting är vården organiserad så att den gravida får ett telefonnummer till sin barnmorska på mödravården, dit hon kan ringa och tala in ett meddelande på röstbrevlådan för att bli uppringd. Här i Östergötland ringer vi ett gemensamt nummer och hamnar i en telefonkö och blir uppringd av en barnmorska (inte din egen) under dagen. Förhoppningsvis uppstår din fråga under kvällen, natten eller tidig morgon, för ringer du efter tiotiden är telefonkön ofta full. Då får du antingen vänta ett dygn till (inte så roligt om en mår dåligt eller oroar sig för barnet) eller söka akut på sjukhus eller förlossning. Jag som tillhör lilla Mjölby kan dessutom bli uppringd av en barnmorska i Linköping som inte kan rutinerna i Mjölby. När jag runt vecka 20 ville höra om jag kunde få kolla mitt Hb visste helt enkelt inte den barnmorska som ringde upp mig om det var möjligt i min stad, utan hänvisade mig till mitt inbokade möte en vecka senare.

Vårdens organisation uppfattar jag också vara en källa till stor osäkerhet för gravida. Många frågor i gravidforum rör vem man ska kontakta för att få vilken hjälp. Tyvärr går det inte att ge generella råd, för de lokala skillnaderna är så stora. Här i Östergötland vill inte primärvården ta i gravida med tång. Tyvärr vill inte heller mödravården ta emot en innan man är inskriven (här sker det runt vecka 8-10). Jag hamnade därför i limbo när jag som nygravid snabbt ville veta om jag kunde fortsätta äta mina mediciner, eller om de behövde sättas ut. Efter mycket om och men fick en stackars AT-läkare på vårdcentralen fatta beslutet, även om han erkände att jag verkade mer påläst i ämnet än han var. Men efter inskrivningen har mödravården läkaransvar. Här i Mjölby innebär det visserligen att det är kvinnohälsan i Motala som bistår med läkare, det finns inga här i Mjölby. Men jag sjukskrivs av gynekologer. På andra håll i landet hänvisas gravida till primärvården om de behöver hjälp med exempelvis sjukskrivning för graviditetsrelaterade problem. Allmänläkare är bra på mycket, men de är verkligen inte specialister på gravidas sjukdomar. Jag uppfattar det som att de kvinnorna har svårare att få adekvat vård och hjälp, även vi som får träffa specialister.

Jag kan fortsätta en god stund till, men väljer att sätta punkt här. Kontentan av min lilla spaning är att mödravården, och därmed möjligheten för gravida att få en så bra graviditet som möjligt, med så gott stöd som möjligt och få så goda förutsättningar för en bra förlossning och början på föräldraskapet, varierar kraftigt i landet. Jag har mycket svårt att se att det går att kalla mödravården ges på lika villkor för alla gravida. Den vård och de insatser du får, och vilken prislapp den har, är i allra högsta grad beroende av din gatuadress. Det är inte förenligt med en jämlik vård.

/ Thérèse