Hjärtis i magen blev en Alice i famnen. En blogg om barn och föräldraskap, graviditet och feminism. Längst ner på sidan hittar du kategorier och bloggens arkiv – leta gärna upp gamla inlägg där!

Gravidkroppen vecka 28

Idag går vi in i vecka 28! *plats för pukor och trumpeter* Hjärtis väger nu ett drygt kilo och är mellan 34 och 39 centimeter lång. Om Hjärtis skulle bestämma sig för att lämna min mage nu är chanserna mycket stora att hen överlever. Men vi håller förstås tummarna för att flytten dröjer ytterligare några månader.

Rent kroppsligt då, hur mår jag? Förutom att jag går in i vecka 28 äntrar jag också den tredje trimestern, alltså graviditetens sista del, och jag måste säga att det känns i kroppen. Mitt illamående har ju åkt berg-och-dalbana hela graviditeten, och den sista veckan har det faktiskt varit helt okej. Inga kräkningar, och illamåendet är under kontroll så länge jag håller stenhård koll på medicinerna. Från och med nu måste jag sluta ta ett av preparaten eftersom det inte är säkert att användas under graviditetens sista del. Tyvärr är det ingenting som min läkare talat om för mig, utan det har jag förstått via internet. Inte helt lyckat, men men. Jag har inga förhoppningar om att vara kräkfri fram till förlossningen, men varje dag utan kräkningar är en liten seger.

Men förutom illamåendet så är det först de senaste veckorna som jag börjat känna mig ordentligt begränsad i rörligheten. Jag är van vid att vara mjuk och smidig i kroppen, sitter gärna på golvet, lägger utan problem handflatan i golvet med raka ben och så vidare. Nu? Not so much! Insåg precis före jul att det plötsligt är jobbigt att resa sig när jag halvlegat i soffan, inte så konstigt när jag tänker efter. Magmusklerna separeras ju under graviditetens gång, och det märker jag verkligen av nu. Min vilopuls ligger runt 100 vilket känns helt vansinnigt, men enligt MVC är det helt normalt sett till den ökade blodvolymen man får under graviditeten. Nattsömnen är något av en utmaning, jag vaknar en fem, tio gånger per natt, men det känns fortfarande uthärdligt. Foglossningen finns där, men är också på acceptabel nivå. Den var värre för två månader sedan än den är idag.

Kontenta: Jag känner inte igen min egen kropp. Jag flåsar och pustar och stånkar och känner mig tung som attan. Jag längtar efter min vanliga kropp, efter att kunna ta två steg i taget i trapporna, springa halvmilen i spåret och sätta mig på golvet utan att behöva oroa mig för att inte komma upp igen. Men – på något konstigt sätt mår jag ändå rätt bra. Och idag är det precis tre månader kvar till Hjärtis är beräknad. Jag kommer fixa det här.

Vi kommer fixa det här.

/ Thérèse

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *