Hjärtis i magen blev en Alice i famnen. En blogg om barn och föräldraskap, graviditet och feminism. Längst ner på sidan hittar du kategorier och bloggens arkiv – leta gärna upp gamla inlägg där!

Föräldraskap i tio punkter

Idag trillade tidningen Vi föräldrar in på dörrmattan. Där fanns bland annat en artikel som intervjuar föräldrar om hur de trodde att de skulle bli som föräldrar, innan de fick barn, och hur de faktiskt blev. Jag tänkte därför göra en liten lista över sånt som känns viktigt nu, innan Hjärtis kommit till världen, så att jag kan se tillbaka på den om ett år eller två. Jag vill nog redan nu säga att det jag listar inte är sådant jag tror att jag kommer göra, utan sådant som känns viktigt i mitt föräldraskap och som jag önskar att jag kommer göra. Stor skillnad! Here we go:

  • Jag vill amma. Minst de sex månader som rekommenderas, men gärna längre. Jag vill att amningen ska ske på Hjärtis villkor, vilket innebär att jag behöver bli trygg med att amma överallt. Hjärtis behov ska inte få stå tillbaka för att jag känner mig obekväm.
  • Jag vill bära mycket. När jag jobbade på neo-IVA med extremt mycket för tidigt födda barn var kängurmetoden en viktig del i behandlingen, alltså att barnet får komma ur kuvösen och ligga hud mot hud med föräldern. Även fullgångna bebisar mår bra av att vara nära sina föräldrar, och jag hoppas orka lära mig använda både sjal och sele för att Hjärtis ska kunna vara med så mycket som möjligt. På det viset tänker jag också att hen blir mer van vid ljud och rörelser, och kan känna sig trygg utan att bli störd.
  • Jag vill använda ekologiska saker närmast Hjärtis. Mat, kläder, leksaker… Tids nog kommer barnet ändå komma i kontakt med alla gifter som vi formligen badar i. Men den första tiden vill jag skydda hen från det så långt som möjligt.
  • Jag vill introducera teve och internet så sent som det bara går. Det här känns som en av de svåraste punkterna, men samtidigt en av de viktigaste för mig. Dagligen hör och läser jag om barn som bara kan äta/borsta tänderna/klä på sig/gå på pottan/whatever om de samtidigt får titta på klipp på paddan. Jag vill verkligen, verkligen inte hamna där. Jag inser att det kommer kräva att jag och maken också ransonerar vår skärmtid ordentligt under barnets vakna timmar, men jag vill verkligen försöka.
  • Jag vill uppfostra ett barn, inte en son eller dotter. Också detta är en viktig del för mig, som jag har skrivit lite om tidigare. Om Hjärtis föds med snopp vill jag särskilt uppmuntra och bekräfta beteenden, lekar och klädval som ofta förknippas med flickor, och vice versa. Inte för att ”göra en pojke till flicka” eller för att jag vill ”sudda ut barnets kön”, utan för att vidga barnets möjligheter och känsloliv.
  • Jag vill uppmuntra till kreativitet. Det innebär att jag inte vill dränka mitt barn i leksaker, och gärna undvika leksaker som riskerar att styra leken allt för mycket eftersom det kan vara hämmande. Att uppmuntra till kreativitet handlar också om att bekräfta barnet i sång, musik, bildskapande och vad det kan handla om – utan att dra till med ”åh så fint och oj vad duktig du är-kortet”. Kreativitet och skapande ska inte värderas.
  • Jag vill guida barnet i socialt samspel, utan att kuva. Det här är en klurig punkt. Jag är medlem i en grupp om nära föräldraskap. Där talas det mycket om vikten av att lyssna in barnet, att inte fatta beslut över barnets huvud, att inte tvinga barnet till något, att inte ta onödiga konflikter osv. Mycket av det instämmer jag med. Samtidigt får jag lite ont i magen när föräldrar äter middag genom att jaga barnet i lek och sticka åt hen en tugga här och där, eller lagar maten på köksgolvet för att barnet inte vill att föräldern ska stå vid köksbänken. Det är ingenting för mig. Jag vill hjälpa barnet att förstå och trivas med de sociala normer som råder runt oss. Att man sitter vid matbordet och äter tillsammans. Att man säger tack för maten. Att man inte alltid får bestämma vad det blir till middag. Att man äter med vettigt bordsskick i förhållande till sin ålder. Jag tror inte på hot och bestraffning, men däremot på att barn behöver tydlighet och regler.
  • Jag vill skapa en relation där allt får finnas. Mitt barn ska aldrig behöva känna oro för att berätta något för mig. Oavsett om hen slagit sönder en dyr vas eller druckit sig berusad,retat en kompis eller petat ett syskon i ögat. Som vuxen är det mitt ansvar att mina reaktioner aldrig får bli skrämmande för barnet. Det är mitt ansvar att få barnet att känna sig helt trygg med mig. Att hen alltid vet att jag finns där och att valet att berätta för mamma och pappa alltid är bättre än att låta bli.
  • Jag vill hjälpa barnet känna respekt för djur, natur och miljö. Jag trivs själv i naturen och hoppas kunna vara utomhus mycket med Hjärtis. Ge hen en känsla av att vi människor har ett ansvar för den värld vi lever i. Att resurserna inte är oändliga.
  • Jag vill hjälpa barnet att älska sig självt. Kanske den allra mest självklara punkten, men också den svåraste. Genom att bekräfta och validera barnet, se hen för vem hen är – inte vad hen gör.

Ja, vi får väl se hur det går. Vad säger ni andra: är viktigt i ert föräldraskap?

Avslutar dagens inlägg med en magbild - idag går vi in i vecka 26!

Avslutar dagens inlägg med en magbild – idag går vi in i vecka 26!

/ Thérèse

9 reaktioner på ”Föräldraskap i tio punkter

  1. Fint att läsa. Många av dina punkter är viktiga för mig också. Jag tror absolut att du kommer att klara att hålla dem, åtminstone som en utgångspunkt! Sedan kommer du upptäcka att det är kämpigt att hålla barnet nöjt hela dagarna och så åker TV:n på … Och barnet får en massa kläder och leksaker av andra som inte är ekologiska, eller att ett barn i din föräldragrupp har en icke-ekologisk leksak som ditt barn tycker är jätterolig. Jag gör regelbundet undantag från mina principer, för att jag också tycker att man inte behöver göra det redan tuffa föräldraskapet tuffare än det måste vara. Man ska vara snäll mot sig själv också 🙂 Således har L just nu mycket ipad-tid, för att det är ett effektivt sätt att hålla henne nöjd medan I får amma och vila i lugn och ro.

    Apropå amning: det verkar verkligen vara en vetenskap! För vissa bara flyter det på, medan andra får kämpa oerhört mycket och får utstå ett lidande som jag personligen inte tycker att amningen är värd. Jag tillhör dem där det bara flutit på. Jag vet inte alls om det beror på att jag gjort något ”rätt”, eller om min kropp bara kan det där med amning. Jag hade inte läst ett jota om amning innan L kom och har det fortfarande inte idag. Jag kan berätta lite om min erfarenhet av amningen i början!

    När barnet läggs vid bröstet märker man att de är förprogrammerade att söka efter bröstet och att suga. Men man märker också att de är nybörjare! Idag hittar I bröstvårtan snabbt som blixten och får direkt rätt tag, som inte gör ont på mig och som gör att han får mat effektivt. Så var det inte i början! I början famlar de en himla massa. De hittar bröstvårtan och börjar suga, men lyckas inte upprätthålla vakuum och tappar taget. Trycker sig mot dig så du måste flytta dig bakåt för att hålla fria luftvägar på den lilla. Jag liggammade nästan enbart i början, och nästan hela bebisens vakna tid (ja, även en stor del av dess sovtid…). Jag hade V till hjälp för att lägga bebisen rätt när jag flyttat mig bakåt så många gånger att jag höll på att trilla av sängen. I början gör amningen lite ont. Dels stimulerar amningen livmoderns ihopdragning, vilket gör ont. Dels har bebisen ofta ett lite felaktigt sig, vilket snabbt ger skavsår. Dels kan det göra ont när mjölken rinner till (men det har det aldrig gjort för mig).
    Inget av mina barn har blivit mätta enbart på amning de första veckorna. Jag har haft ersättning (tetror med NAN1, som finns i vanlig mataffär) hemma som jag erbjudit barnet när barnet fortfarande är missnöjt trots att jag ammat. Detta för att utesluta att missnöjet inte berodde på hunger. När du var hos oss i somras höll jag fortfarande på med det, men det var nog precis på upphällningen. Nu får I bara bröstmjölk sedan länge. Det viktiga med detta är att alltid erbjuda amning först, för att stimulera mjölkproduktionen. Men finns det ingen mat och barnet är hungrigt så ska det självklart få mat på annat håll, tänker jag 🙂

    Jag pumpar i princip aldrig. Jag tror det kan ställa till det en del, eftersom barnet plötsligt inte själv reglerar hur mycket mjölk som ska komma. Risken är t.ex. att du pumpar för mycket, att mjölkproduktionen blir för riklig så att barnet sätter i halsen när det ska äta. Men nöden har ingen lag: det kan ju finnas situationer då man måste. Härom veckan var I förkyld och åt mindre än vanligt. Då pumpade jag en del för att bibehålla samma mjölkproduktion och för att inte själv få mjölkstockning (vilket jag faktiskt aldrig haft).
    Så, mina amatörmässiga råd:
    – Amma jättemycket i början. Försök stå ut med det jobbiga under en övergångsperiod och använd de hjälpmedel som finns. Har du skavsår på ena bröstet, byt till andra, använd amningsnapp, Purelan m.m.
    – Men om det inte rättar till sig rätt så snabbt ändå: fundera ett varv till på om det verkligen är värt det.

    Dessutom, för dig som vill kunna amma överallt: jag kan amma mycket diskret i min bärsele, Ergobaby 360. Och den där tröjan jag har som du gillar är fantastisk vid amning. Jag har både stickade och typ virkade. De gör amningen väldigt diskret, blir nästan som en amningponcho. Och så fort barnet släpper bröstet har du en ”gardin” som trillar ner över bröstvårtan.

    1. Tusen tack för ditt svar Sofia!

      Och jag inser förstås också att det här inte är en lista som i alla hänseenden måste hållas (det var det jag menade med att jag önskar att jag kommer göra så här – inte att jag kommer göra det). För mig är det lättare att dra upp riktlinjer för hur jag vill att något ska vara, för att sen medvetet göra avsteg från det, än att inte alls tänka igenom i förväg hur jag vill ha det.

      Amning ja. Det tycks verkligen vara en hel vetenskap. Jag fick ju min första intro till amning när jag jobbade på neo. Det gjorde mig nog ganska ödmjuk inför att amningen långt ifrån alltid flyter på. Har lyssnat på ohemula mängder gravid- och förlossningspoddar i höst och hört ganska många mammor berätta att de inte förstått hur svår amningen kan vara. Det är förstås omöjligt att kvantifiera, men jag är åtminstone högst medveten om att det kanske inte alls funkar. Skulle det bli så för mig och Hjärtis har jag ingen prestige i det, då får vi köra på ersättning. Det funkar ju också. Men jag vill verkligen försöka amma. Har letat upp lite amningsinfo här i Östergötland, och det ska finnas amningskurser jag överväger att gå. Känns viktigt att ge sig själv så goda förutsättningar som möjligt. Är lite orolig för just såriga bröstvårtor och liknande, eftersom jag vet att jag är mer smärtkänslig än genomsnittet.

      Ah, det är en Ergobaby 360 du har. Jag försöker komma fram till vilken vi ska köpa. Finns en ny Ergobaby Adapt nu som man inte behöver ha något spädbarnsinlägg till. Tycker det låter positivt eftersom många verkar tycka spädbarnsinlägget är knöligt. Det enda möjliga minuset är att man bara kan bära på mage inåtvänt, på höft och rygg, men inte utåtvänt på magen. Men är du nöjd med selen annars? Och koftan – ja den har jag reda beställt i två utföranden 😉 Hur bra som helst! Tack för tipset!

      1. Jag har (oanvända) amningsnappar som jag kan skicka till dig på posten. En nässug från Näsfrida också och lite annat smått och gott. Skickar det till dig om du inte får möjlighet att komma på besök (förstår verkligen att det är jobbigt med måendet och du ska inte pressa dig till något du inte orkar)!

        Jag är jättenöjd med Ergobabyn. Spädbarnsinlägget är inget besvär om du vet hur du ska göra. Jag tyckte tvärtom det såg ganska mysigt ut med inlägget!
        Men väljer du Ergobaby med inlägg kan det vara värt att ha provat selen så att du är trygg i den innan barnet kommer, så att du kan ta dig än inlägget i nästa steg. Det är klart meckigare att få till det om det är första gången du ska lära dig både sele och inlägg. Ergobaby Adapt låter dock som ett väldigt bra alternativ! Betänk att du annars använder spädbarnsinlägg tills barnet är 4-5 månader. Det blir i ert fall under hela sommaren! Blir det en varm sommar kommer det att bli för varmt med både sele och inlägg.
        Hur värdefullt är det annars att kunna sitta utåtvänd? Jag tror att de flesta barn klarar sig utan den möjligheten. Det rekommenderas ju dessutom inte för små barn, mer än möjligen korta stunder. Med L var det dock en värdefull möjlighet. Det var först när hon vid fyra månaders ålder kunde börja sitta utåtvänd i selen som vi kunde börja ta oss runt utan skrik och panik. Lillebror bär jag däremot nästan bara inåt och han ser bra ändå när jag viker ner huvudstödet, och han är nog mer representativ för hur bebisar oftast är … Det är ju det där, att man inte vet förrän barnet är här riktigt vad de är för sorts person. Vissa saker man köpt och tänkt sig funkar kanske inte alls. Men det GÅR ju att sälja och köpa nytt om det skulle visa sig att det blev helt tokigt.

  2. Jag vill påstå, 3 barn in och 4 år gjorda, att allt kring föräldraskapet är övning. Massa övning. Och varje barn är unikt. Nu med barn 3 är det enda lugnet att jag är trygg i mig, i mitt föräldraskap. Och i amningen. Jag vet att Livas stök vid bröstet varenda kväll inte beror på hunger utan pga spädbarn gör så. Jag visste att smärtan i brösten skulle gå över om några veckor pga gjort det förr. Jag vet att hon kommer sluta sätta i halsen och svälja luft pga hon växer fort och blir bättre på att amma osv osv osv. Jag kan vara mycket lugnare i en mängd saker som med Blixten oroade livet ur mig……..

    Amning är svårt. Det är ett dygnet-runt-jobb som på inget sätt är enkelt ens för den det bara flyter på för… Amning suger på många sätt. Men så plötsligt en dag ba flyter allt på, men det tar tid dit 🙂 Amningshjälpen, Sagogrynet, Lady Dahmer – läs om amning hos dom. Ingen annanstans. Det existerar SÅ många myter kring amning att man lätt förvirras, och lätt får amningen förstörd. En viktig sak jag lärde mig var iaf: Ett ammat barn ska aldrig vara nöjd någon annanstans än liggandes och bråka vid bröstet de första tre månaderna 🙂 Det var lättare för mig att ba sitta där på mitt platta arsle i timmar varje dag när jag visste det!

    Och…. sömnen kommer. Dygnsrytmen likaså. Aldrig får man göra första tiden med sin första bebis igen. Att go with the flow är enbart förunnat den tiden för när (om) nästa barn kommer finns redan ett vars behov och rutiner redan existerar och tar mer plats 🙂

    Jag önskar att jag vetat allt jag vet idag när Blixten kom. vi hade haft det SÅ mkt bättre då 🙂

    1. Hej My, kul att hitta dig här!
      Jag tror du har helt rätt, förälder blir man genom att öva, något annat vore på sätt och vis underligt. Allt är ju nytt, att gå från att bara ansvara för sin egen överlevnad (och ett och annat husdjurs), till att ansvara för en ny liten människa är ju ett gigantiskt kliv! Ibland får jag lite skrämselhicka av tanken, även om det förstås också är underbart. Men även om en aldrig kan veta i förväg hur det ska bli, är det otroligt skönt att ta del av andra mammors erfarenheter (såna som man litar på, typ dig och Sofia ovan). Tror att det kommer få mig att känna mig lite mindre ensam i det. Så tack för att du delar med dig – jag uppskattar det verkligen!

      1. Jag tror att det absolut vikigaste man kan göra som förälder är att gå på vad magen säger. Vill man prova amma – d it. Upptäcker man att det inte är nåt för en – sluta (om än det kan vara värt att kämpa på pga just amning inte är nåt vare sig barnet eller en själv per automatik kan). Iaf. Poängen är att känslan oftast är det som är rätt ☺️

  3. Jag önskar att andra inte hade varit så hårda mot mig. Jag fick inte någon hjälp av amninghjälpen, blev snarare ställd mot väggen när det inte funkade. Efter fyra månader och myyycket smärta fick ungen tänder och ville inte bli ammad. Jag grät av smärta varje gång jag ammade. Jag minns nästan inget annat än gråt från första tiden. Och jag hade ingen förlossningsdepression. Smärtan ska ju avta, det gjorde den inte för mig. Enda rådet jag fick var att fortsätta. Man är så skör i början och man vet så lite. Därför är det ju bra att du läser på redan nu. Men var snäll mot dig själv. Snällare än vad jag (och alla experter!) var mot mig! Mitt andra barn fick pumpad mjölk och ersättning från dag tre.

    1. Usch, jag får en stor klump i magen när jag läser Isabel. Så otroligt sorgligt att höra hur du blev bemött – det är ju verkligen inte okej! Jag har en vän som hade det lika kämpigt som du, hennes man fick massera hennes axlar varje gång hon ammade, bara för att göra det lite lättare att slappna av när amningen gjorde så ont. Så långt är jag inte beredd att gå, så jag lovar att vara snällare mot mig själv. Jag tror stenhårt på devisen att om mamma mår bra mår bebis bra, och mår inte mamma bra, ja, då är det inte heller det bästa alternativet för bebisen.

  4. Men vad roligt,jag är med dig på exakt alla punkter!! Min ”bebis” är 7 månader och vi ammar och kommer göra precis så länge han själv vill! Läste att du va rädd inför förlossningen,vill önska dig lycka till och hoppas att du kan bli lite lugnare och att det blir en bra upplevelse för dig!

Lämna ett svar till Sofia Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *