Den senaste veckan har varit tung. Illamåendet har blivit mer intensivt igen och jag kräker återigen flera gånger varje dag. Jag går runt med någon slags sjukdomskänsla i kroppen, ni vet precis innan det bryter ut, bara det att jag aldrig blir sjuk. Känner mig bara tung, trött och har ont. Idag var jag hos barnmorskan för rutinkontroll och bebis verkar i alla fall må bra! Hjärtljuden travade på fint och mitt sf-mått (när barnmorskan mäter livmodern) var mitt på kurvan. Däremot hade mitt Hb, järnvärde, sjunkit ordentligt. Föga förvånande eftersom jag hade kassa järdepåer redan i början av graviditeten. Har testat mig igenom ett gäng olika järnpreparat men blir så ruggigt illamående av dem. Äter en väldigt svag variant just nu, men det verkar ju inte hjälpa. Är väl bara att ta tjuren vid hornen och gå på det tunga artilleriet, för så här trött har jag ingen lust att vara längre.
Nåja. Efter denna klagosång känner jag mig nästan nödgad att säga att allt förstås inte är under isen. Hjärtis verkar må bra, det är en dryg vecka kvar till julafton och min födelsedag, det är strålande sol utanför fönstret och i morse gick jag och Celia en långpromenad och fotade den vackra rimfrosten. Att fokusera på de där ljuspunkterna gör livet lättare, hur klyschigt det än må låta. För jag har det bra. Jag är välsignad med ett barn i min mage, en make jag älskar och som älskar mig, fantastiska vänner och en stöttande familj. Det är så lätt att ta det för givet. Det gör kanske inte tröttheten, illamåendet och smärtan mindre, men det gör det lättare att orka.
/ Thérèse
Usch vad jobbigt att illamåendet har blivit värre. Det måste vara så utmattande. Ber för att det ska avta!