Månadsarkiv: december 2016

Mitt 2016

Tänkte köra en liten årskrönika så här kvällen före nyårsafton. Jag gjorde ofta det i min tidigare blogg, och min vana trogen lånar jag Underbaraclaras frågor.

Gjorde du något 2016 som du aldrig gjort förut?
Ja! I mars gjorde jag prästpraktik och predikade med glädje, inte bara kräknervositet. Samma månad åkte jag även till Finland och föreläste, det har jag inte gjort tidigare. I april reste jag till Bali med min mamma och syster, vilket också blev min första resa utanför Europa. En fantastisk upplevelse! Och i juli fick jag för första gången i mitt liv ett plus på en graviditetssticka, det trumfar allt!

Risfälten i Tegalalang, Bali.

Risfälten i Tegalalang, Bali.

Genomdrev du någon stor förändring?
Nej, inte så där aktivt.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Ja, en av mina närmaste vänner, S, fick sitt andra barn i somras.

Vilket datum från 2016 kommer du alltid att minnas?
24 juli – då plussade vi med Hjärtis <3

hjärtat

Dog någon som stod dig nära?
Nej, tack och lov inte!

Vilka länder besökte du?
Hm. Finland (höll en utbildning i den svensktalande delen av lutherska kyrkan där i mars) Bali/Indonesien (i april) och Italien (med konfirmander i juni). Plus Danmark och Tyskland som vi passerade under bussresan till och från Italien.

Bästa köpet?
Bra fråga. Mitt löpande abonnemang hos Storytel kanske? Lyssnar väldigt mycket på böcker. Annars ligger förstås bilen bra till, precis som barnvagnen och babyskyddet vi hittade på rea.

Gjorde någonting dig riktigt glad?
Med risk för att låta tjatig, men Hjärtis. Livet fick en helt ny dimension i och med graviditeten. Allt annat har liksom fått stå tillbaka, för det är så stort att mitt hjärta fortfarande inte riktigt kan ta in det.

Saknar du något under år 2016 som du vill ha år 2017?
Mer studiero. Men det tror jag knappast att 2017 kommer bjuda på, haha!

Vad önskar du att du gjort mer?
Läst pappersböcker. Orkat plugga. Firat gudstjänst.

Vad önskar du att du gjort mindre?
Oroat mig. Jag är expert på att oroa mig och bygga upp katastrofscenarion. Oftast är det ett sätt för mig att hantera situationer jag inte kan kontrollera: genom att fundera igenom alla upptänkliga utgångar av en speciell händelse känner jag mig inte lika överrumplad om det skulle inträffa. Men samtidigt är det rätt jobbigt att bära på så många potentiella katastrofer. Har jobbat på det under hösten och tror att det går åt rätt håll.

Favoritprogram på TV?
Vi tittar väldigt lite på tv här hemma, streamar mer serier på Netflix. Men ”På spåret” är alltid en favorit.

Bästa boken du läste i år?
Oj! Jag måste fuska, kan inte nämna bara en: Glöm mig av Alex Schulman. Stark berättelse, inte minst då jag var mycket kritisk innan jag började läsa. Golvades helt! Låt vargarna komma av Carol Rifka Brunt, fin berättelse som utspelar sig 1987 i USA och handlar om människoöden kring en man som dör i aids. Och sen måste jag nog säga Du, bara av Anna Ahlund, även om jag faktiskt har hundra sidor kvar i den, men jag vågar mig på att sätta upp den på listan ändå. Fantastiskt fint om kärleken mellan John och Frank. Annars har det blivit flera deckarseier och alla Jojo Moyes böcker. Bra, men inga fantastiska upplevelser.

Största musikaliska upptäckten?
Har lyssnat ovanligt lite på musik i år och kan inte dra mig till minnes att jag fastnat för någon ny artist så där stenhårt.

Vad var din största framgång på jobbet 2016?
Uppdraget i Finland kanske? Eller att Mind valde att publicera min artikel om vårdutlöst PTSD? Eller blott det faktum att hösten 2016 varit min föreläsningstätaste termin hittills i verksamheten.

Största framgång på det privata planet?
Att maken och jag ska bli föräldrar. Att maken fått fast jobb. Att orkat ta tag i mentala troll som legat och skvalpat under ytan.

Största misstaget?
Att jag som vanligt har svårt att säga nej och är fenomenal på att ta på mig lite mer än jag egentligen orkar.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Helt klart gladare. 2014/2015 hade jag ett återfall i min depressionssjukdom och under nästan ett års tid från hösten -14 till sensommaren -15 gick jag som i en dimma. I år har jag mått bra hela året, kunnat sätta ut mina antidepressiva och fått vara mig själv känslomässigt. Så otroligt tacksam för det!

Vad spenderade du mest pengar på?
Bilen och Hjärtis saker.

Något du önskade dig och fick?
Ett positivt gravtest!

Något du önskade dig och inte fick?
Nytt förlagskontrakt.

Vad gjorde du på din födelsedag 2016?
Jag fyller år på juldagen, och i år firade vi jul hos mamma i Jönköping. Jag ägnade dagen åt att laga mat, spela spel och umgås med familjen. Precis som jag önskat mig.

Maken, jag, Celia och Hjärtis. Julen 2016.

Maken, jag, Celia och Hjärtis. Julen 2016.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Bättre balans mellan jobb, studier och fritid.

Vad fick dig att må bra?
Så mycket, både i stort och smått. Löpningen (gosh, som jag saknar den!), maken, veckorna på landet och känslan av att vara uppskattad och kompetent på jobbet.

Vem saknade du?
Våra katter, Saga och Tindra, som vi efter åtta år tvingades lämna bort i somras. Min allergi gjorde det till sist omöjligt att ha dem kvar, men att gå från tolv till fyra tassar här hemma är väldigt tomt. Annars saknar jag ofta min syster, min vän M och min vän S och hennes barn.

De bästa nya människorna du träffade?
Alla kurskamrater jag fick på Svenska kyrkans utbildningsinstitut som jag pluggade vid i våras. Otroligt givande möten!

Mest stolt över?
Att jag rott i hamn ännu ett år med jobb och studier, även om det kanske inte gick lika bra med studierna som jag hoppats. Att jag tog tag i löpningen och insåg att jag både tyckte det var roligt och att jag mådde bra av det.

Högsta önskan just nu?
Att Hjärtis mår bra och att vi om tre månader får träffa ett friskt och välmående barn.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år?
Försöka oroa mig mindre över saker jag inte kan påverka. Vara i nuet mer än att planera framtiden.

GOTT NYTT ÅR!

/ Thérèse

Gravidkroppen vecka 28

Idag går vi in i vecka 28! *plats för pukor och trumpeter* Hjärtis väger nu ett drygt kilo och är mellan 34 och 39 centimeter lång. Om Hjärtis skulle bestämma sig för att lämna min mage nu är chanserna mycket stora att hen överlever. Men vi håller förstås tummarna för att flytten dröjer ytterligare några månader.

Rent kroppsligt då, hur mår jag? Förutom att jag går in i vecka 28 äntrar jag också den tredje trimestern, alltså graviditetens sista del, och jag måste säga att det känns i kroppen. Mitt illamående har ju åkt berg-och-dalbana hela graviditeten, och den sista veckan har det faktiskt varit helt okej. Inga kräkningar, och illamåendet är under kontroll så länge jag håller stenhård koll på medicinerna. Från och med nu måste jag sluta ta ett av preparaten eftersom det inte är säkert att användas under graviditetens sista del. Tyvärr är det ingenting som min läkare talat om för mig, utan det har jag förstått via internet. Inte helt lyckat, men men. Jag har inga förhoppningar om att vara kräkfri fram till förlossningen, men varje dag utan kräkningar är en liten seger.

Men förutom illamåendet så är det först de senaste veckorna som jag börjat känna mig ordentligt begränsad i rörligheten. Jag är van vid att vara mjuk och smidig i kroppen, sitter gärna på golvet, lägger utan problem handflatan i golvet med raka ben och så vidare. Nu? Not so much! Insåg precis före jul att det plötsligt är jobbigt att resa sig när jag halvlegat i soffan, inte så konstigt när jag tänker efter. Magmusklerna separeras ju under graviditetens gång, och det märker jag verkligen av nu. Min vilopuls ligger runt 100 vilket känns helt vansinnigt, men enligt MVC är det helt normalt sett till den ökade blodvolymen man får under graviditeten. Nattsömnen är något av en utmaning, jag vaknar en fem, tio gånger per natt, men det känns fortfarande uthärdligt. Foglossningen finns där, men är också på acceptabel nivå. Den var värre för två månader sedan än den är idag.

Kontenta: Jag känner inte igen min egen kropp. Jag flåsar och pustar och stånkar och känner mig tung som attan. Jag längtar efter min vanliga kropp, efter att kunna ta två steg i taget i trapporna, springa halvmilen i spåret och sätta mig på golvet utan att behöva oroa mig för att inte komma upp igen. Men – på något konstigt sätt mår jag ändå rätt bra. Och idag är det precis tre månader kvar till Hjärtis är beräknad. Jag kommer fixa det här.

Vi kommer fixa det här.

/ Thérèse

Tidigt eller sent (99 dagar till bf)

Idag slog räknaren i min graviditetsapp om till tvåsiffrigt: 99 dagar kvar till beräknad förlossning av Hjärtis. 99 dagar kvar till den 30 mars. Nu är det färre dagar kvar fram till förlossningen, än det har gått sedan jag plussade. På ett sätt känns det som att det är en hel evighet sen: då var det i slutet av juli, vi åkte till Vättern och badade samma dag som vi fått plusset och njöt av den hemlighet som bara var vår. Samtidigt känns det som att hela hösten bara har rusat iväg. Jag har haft en av mina mer intensiva föreläsningsperioder och hållit utbildningar i hela södra Sverige. Dagarna däremellan har försvunnit i någon slags illamåendetöcken. Men nu är det på något vis nedförsbacke. Efter nyår har jag bara tre föreläsningar kvar – sen ska jag bara arbeta hemifrån. Det känns så overkligt på något vis.

Underligt förresten det här med bebisens beräknade ankomst. Jag är mentalt helt inställd på att gå maximalt över tiden, vet inte riktigt vilken gräns de har här i Östergötland, men mycket mer än två veckor brukar man väl inte gå utan igångsättning? Jag tror jag ställt in mig på det av lite samma skäl som jag räknar med att må illa hela graviditeten: då blir det en positiv upplevelse om det inte blir så. Alla som gått över tiden verkar vara överens om att de dagarna eller veckorna är de längsta i hela graviditeten, och jag hoppas att dämpa det en smula genom att tänka att Hjärtis kommer 15 april snarare än 30 mars. Vi får väl se hur lättlurad jag är.

IMG_20161221_114043_480

Idag säger vi hej till den tvåsiffriga nedräkningen, och hejdå till mina Dr Martens – jag pallar inte längre den akrobatik som krävs för att knyta dem. Det är visst en mage ivägen numera…

Det andra alternativet i mitt huvud är att Hjärtis blir en prematur och kommer till oss betydligt tidigare än beräknat. Jag vet inte riktigt varför jag tänker så, för så vitt jag vet trivs hen alldeles utmärkt där inne i magen. Kanske är det ett resultat av tiden då jag jobbade på neo-IVA, att det på något vis gjort det som ett verkligt alternativ. Men som sagt, det finns i nuläget ingenting som talar för att Hjärtis skulle bli en prematur. Och i valet mellan de två är det förstås att föredra att gå över tiden, så hen verkligen är redo för världen när hen gör entré. Men som mamma har jag ju inte särskilt mycket att säga till om. Det är bara att vänta och se och hoppas på det bästa, nu när graviditeten närmar sig slutet.

/ Thérèse

Förlossningsrädsla

Jag är rädd för förlossningen. Jag önskar att jag kunde tillhöra den där gruppen kvinnor som längtar efter och ser fram emot förlossningen, som tycker det är så häftigt att föda barn och som vill göra om det en timme efter att barnet förlösts. Och vem vet. Kanske blir jag en sådan efter att Hjärtis har kommit till världen. Men nu är jag det inte.

Hittills har jag inte riktigt orkat tänka på förlossningen mer än väldigt flyktigt. Den har legat så långt fram i tiden att den fallit under kategorin ”saker jag tar tag i sen”. Men nu är det bara tre och en halv månad kvar till Hjärtis är beräknad och jag måste dra upp huvudet ur sanden. När jag träffade min barnmorska härom veckan nämnde jag min rädsla, och hon erbjöd sig direkt att skicka en remiss till aurorasamtal, en mottagning som är vana att jobba med förlossningsrädda kvinnor. Det förvånade mig lite, jag trodde nog att min egen barnmorska skulle försöka reda lite i rädslan först, men jag hann inte ens börja försöka sätta ord på den innan hon erbjöd en remiss. Kanske är det ett område där hon inte känner sig så trygg, eller så är de väldigt frikostiga med remisser här i landstinget. Det känns bra hur som helst, och jag hoppas att få träffa någon i januari.

Som en förberedelse satte jag mig igår och började stolpa upp de saker jag är rädd för inför förlossningen. Det tog en stund, men det känns faktiskt ganska bra. Jag förstår mig själv bättre när jag har det nedskrivet, jag kan se vilka delar som hör ihop och jag tror det kommer bli lättare att förklara för andra hur de kan hjälpa mig. Jag vill verkligen att förlossningen ska bli en positiv upplevelse, och det här känns som ett viktigt första steg.

/ Thérèse

Att vara emot vaccin är ett privilegium

Varning! Det här inlägget kritiserar vaccinationsmotstånd. Om du valt bort vaccin kan du komma att känna dig anklagad eller illa berörd. Läs på egen risk. Utgångspunkten är denna:

Att vara emot vaccinering är ett privilegium.
En lyxföreteelse som många människor aldrig kan dra nytta av. 

Jag har bara varit gravid i ett knappt halvår men har redan läst fler vaccinationstrådar i sociala medier än jag kan räkna. Inte så konstigt med tanke på att vi är på väg in i en influensasäsong, där gravida kvinnor rekommenderas att vaccinera sig. Jag brukar försöka ha hög tolerans mot oliktänkande. Jag tycker om att förstå hur andra människor tänker, hur de värderar olika situationer och kommer fram till sina beslut. Det gör det ofta lättare för mig att förstå mina medmänniskor, och jag upplever att det förstärker både min empatiska och sympatiska förmåga. Men när det gäller vaccinationsfrågan är det som att alla mina vanliga strategier åker ut genom fönstret. Delvis beroende på att de argument jag hör mot vaccin är så luddiga och ovetenskapliga, att de ändå inte ökar min förståelse. Snarare tvärt om.

I vanliga fall lägger jag mig inte i hur folk uppfostrar eller tar hand om sina barn. Visst kan en ha åsikter, på samma sätt som en kan tycka att en tavla eller ett klädesplagg är snyggt eller opraktiskt eller konstigt, men det är liksom inte min sak. Jag är övertygad om att alla föräldrar vill sitt barns bästa, men vad det är och hur man når dit ser olika ut. Inget konstigt med det.

När det gäller vaccin tillkommer dock en komponent som ställer frågan på sin spets. Det handlar nämligen inte längre bara om en förälder och hens barn. Att vaccinera eller inte är ett beslut som rör alla föräldrar, alla barn, alla äldre, sjuka och gravida. Vaccinationens effektivitet bygger på solidaritet, och i Sverige har vi det så gott ställt att det är möjligt att låta bli att vaccinera. Här kan du plocka russinen ur kakan och skippa solidariteten. 97-98 procent av alla tvååringar vaccineras enligt det allmänna programmet. Det är tillräckligt för att ge ett gott skydd även för de barn som inte vaccineras. De ovaccinerade kan helt enkelt åka snålskjuts på resten av befolkningen, och känna sig hyfsat trygga ändå. De flesta sjukdomar vi vaccinerar mot är ju utrotade i Sverige.

Men det finns förstås en gräns. För att vaccin ska ha effekt krävs att mellan 75 och 90 procent av befolkningen vaccineras (bland annat beroende på hur smittsam den aktuella sjukdomen är). Det innebär att om allt för många låter bli att vaccinera sina barn, så minskas skyddet för resten av invånarna. Epidemier kan bryta ut i områden där många är ovaccinerade, och då kan spridningen snabbt ta fart.

I en tid då vi reser världen över och människor flyttar mellan olika länder, går det inte att tänka att om en sjukdom är utrotad här så är det onödigt med vaccin. Ett exempel gäller mässlingen: på bara sex år (2007-2013) nästan femdubblades antalet fall i Europa, vilket kopplas till det faktum att allt fler föräldrar väljer bort att vaccinera sina barn. I Sverige har det förekommit mässlingsutbrott i Järna, ett område där vaccinkritiska antroposoferna har starkt fäste. Där är 88 procent vaccinerade mot mässlingen, jämfört med riksgenomsnittet på en bra bit över 95 procent. Den skillnaden räcker för ett lokalt utbrott. Det saknas behandling mot mässling och sjukdomen kan i värsta fall leda till allvarliga komplikationer som utvecklingsstörning, koncentrations- och rörelsesvårigheter samt död. Varje år dör 122 000 barn i världen i mässlingen. En sjukdom de aldrig hade behövt drabbas av.

Att avstå från vaccination är bara något man bara kan göra som privilegierad. Att avstå från vaccination blir ett alternativ först när livshanken känns så säkrad, och den aktuella sjukdomen så avlägsen, att det kan kännas tryggare att välja bort vaccinet. Det gäller oss i Sverige. Det gäller stora delar av Europa och Nordamerika och andra välbärgade områden. Men det gäller inte alla. Runt 20 miljoner barn i världen får inte ta del av grundvaccin, och varje år dör 1,5 miljoner barn i sjukdomar som det finns vaccin mot. 1,5 miljoner. Förklaringen till att 20 miljoner barn inte får ta del av grundvaccinet är inte att deras föräldrar nekar det av rädsla för att barnet ska drabbas av autism eller få kvicksilver i sig eller inte få möjlighet att utveckla sitt immunförsvar på egen hand. Nej. Att 20 miljoner barn inte får tillgång till vaccin handlar om fattigdom, krig, naturkatastrofer och dålig infrastruktur. Sådant som är främmande för många av oss i Sverige.

Jag inser att den här texten anklagar er föräldrar som kanske läser det här och har valt bort vaccin för era barn. Jag är verkligen ledsen för det. Jag önskar att det fanns en gyllene medelväg, att det gick att säga ”nåja, det är upp till var och en hur de vill göra”. Men det är ju inte riktigt sant. Ditt beslut påverkar inte bara dig och din familj, utan alla runt omkring er.

Det finns de som förespråkar obligatorisk vaccination. I Australien är det ett krav att vaccinera sina barn för att få vissa ekonomiska bidrag (motsvarande barnbidrag, förstår jag det som) på 100 000 kronor per barn och år. Det finns länder där vaccination är ett krav för att du ska få gå i förskola, skola eller liknande. Den typen av agerande kan jag förstå. Ett strikt obligatorium däremot är jag inte någon förespråkare av, eftersom jag värderar rätten till skydd mot påtvingade kroppsliga ingrepp högre. Så nej. Jag vill inte tvinga dig och ditt barn till vaccin. Och jag vet att du låter bli vaccinet för att du tror att det är bäst för ditt barn. Det hedrar dig. Jag betvivlar inte din kärlek eller din omsorg till ditt barn. Men jag önskar att du skulle se att världen rymmer fler barn än ditt, och för deras skull är det bäst att vaccinera. För alla barn som dör i sjukdomar som ditt barn skyddas mot, tack vare att mitt och andras barn vaccinerar sig.

Jag önskar att du skulle välja vaccin, för alla barn som inte har lyxen att välja.

/ Thérèse

Källor i urval:
UNICEF om vaccination ur ett globalt perspektiv
Folkhälsomyndigheten om det svenska vaccinationsprogrammet
Statistik om vaccination av svenska tvååringar
SvD om mässlingsutbrott i Järna
DN om det villkorade barnbidraget i Australien