Hjärtis i magen blev en Alice i famnen. En blogg om barn och föräldraskap, graviditet och feminism. Längst ner på sidan hittar du kategorier och bloggens arkiv – leta gärna upp gamla inlägg där!

Blått eller rosa – om barnkläder, färg och bemötande

Det här inlägget är en utveckling på mina tankar om barnkläder och genus som jag berörde här. Det handlar alltså om barnkläder. Spelar det egentligen någon roll vad barnen har på sig, så länge kläderna är funktionella? Varför menar vissa att det är ett problem att bara klä döttrarna i rosa? Och behandlas verkligen barn olika beroende på sitt kön? Om detta ska jag försöka skriva idag. Jag kommer konsekvent att använda begreppen flickor och pojkar, väl medveten om att det finns fler kön än så. Men när det gäller bemötande och barnkläder är könsbegreppet fortfarande ruskigt dikotomt, så för enkelhetens skull blir det mitt ordval.

Fram med kaffekoppen och putsa läsglasögonen, ity det blir ganska långt!

Hur vi klär oss har betydelse. Det gäller för vuxna och det gäller för barn. Vuxna människor som uppfattas som välklädda får exempelvis bättre bemötande och snabbare betjäning i butiker, än vuxna som uppfattas mer ledigt eller ovårdat klädda. Hur kläderna påverkar beror förstås på sammanhanget, men våra hjärnor behöver gruppera information för att orka processa all stimuli den ständigt utsätts för. Vi tilldelar människor vi möter en viss grupp: män, kvinnor, tonåringar, pensionärer, flickor och pojkar. Olika attribut hjälper oss att göra den här indelningen. En vuxen person med kort hår som saknar ansiktsbehåring kodar vi ändå som kvinna om vi ser sådant som nagellack, örhängen eller en handväska. Ett litet barn som bär rosa kläder tolkar många som flicka, trots att ingenting annat utseendemässigt talar varken för eller emot just det. Så ja. Hur vi ser ut och vilka kläder vi bär har betydelse för hur omgivningen uppfattar oss.

Men spelar det någon roll? Gör det något om pojken i rosa tas för flicka? Ja, det beror väl på hur man ser på saken. Att en pojke tas för flicka eller vice versa är ju inte så problematiskt. Däremot innebär de olika grupperna – pojke och flicka – att vi vuxna bemöter barnen på olika sätt. Och där börjar problemen.

Men låt mig först bara backa bandet och säga detta: även om rosa och blått idag känns mycket starkt förknippat med flickor respektive pojkar, så är det en ganska ny förekomst. För bara hundra år sedan var rosa snarast en pojkfärg (den ansågs starkare och mer beslutsam) och blått en flickfärg (den ansågs blekare, nättare och var dessutom jungfru Marias färg). Dessförinnan kläddes barn främst i vitt. Först på femtiotalet blev förhållandet de vi idag är vana vid, och som dessutom främst gäller i västvärlden [1]. Även om vissa forskare har försökt bevisa att flickor har en genetisk och medfödd preferens för rosa, har det inte lyckats. När riktigt små barn får välja mellan rosa och blå leksaker finns ingen skillnad mellan vad flickor och pojkar väljer. Skillnaden inträder efter två års ålder och blir tydligare med tiden. Då väljer flickor i högre utsträckning rosa och pojkar blått. Det är osannolikt att en genetisk förkärlek för respektive färg skulle uppstå först efter flera år, och forskarna drar slutsatsen att det istället handlar om sociala faktorer. Enkelt uttryckt: barn lär sig vilken färg de förväntas föredra [2].

Tillbaka till huvudspåret: spelar färg eller typ av kläder roll för barn? Det korta svaret är ja. Olika kläder på barn, genererar olika typer av bemötande från vuxna. Flickor som kläs i klassiska flickkläder (rosa, spetsar, rosetter, volanger…) får ofta komplimanger för just detta: att de är söta eller gulliga. Flickornas kläder uppmärksammas före barnet och dess handlingar, och leder till att flickorna lär sig att de ska vara just söta, gulliga eller fina. De får också komplimanger när dessa egenskaper kommer till uttryck, som när de hjälper till eller är duktiga. Pojkar som kläs i typiska ”pojkkläder” med mörkare färger och lite tuffare snitt än flickornas kläder bemöts då oftare i linje med detta, att de är tuffa eller coola. [3]

Färger och typer av kläder är också en viktig markör barn emellan. I en förskolestudie visade det sig att flickor som hade rosa kläder och ville vara med och leka Batman, nekades detta av äldre pojkar på förskolan. Rosa och Batman passade inte ihop. För barnen var färg den främsta och starkaste markören för att skilja ut kön. När roller i lekar skulle fördelas, fördelades dessa ofta beroende på vilken färg barnen hade på kläderna (pappa, mamma, Batman, prinsessa…) [4].

Förutom färg spelar också typ av kläder och modeller roll. Som uppmärksammats flera gånger i media de senaste åren än barnkläder sydda för flickor betydligt snävare än barnkläder sydda för pojkar.[5] Flickors tröjor och byxor ger dem helt enkelt mindre rörelseutrymme än pojkars dito. Hur kläderna sitter på kroppen påverkar förstås barns möjlighet till lek. Det är också viktigt att flickors trosor inte syns (däremot verkar det inte lika bekymmersamt om pojkars kalsonger blottas). Detta innebär att flickor får kritik om de exempelvis har på sig kjol eller klänning och hänger i knävecken på en lekplats, eller sitter i skräddarställning eller med benen isär så att trosorna blottas. Flickorna får på så vis fler normer kring rörlighet att förhålla sig till, än pojkar [4, 6].

Det är dessutom så att barn redan från början får olika bemötande av personal inom förskola beroende på om de uppfattas vara pojke eller flicka. Pojkar ges generellt större utrymme och får mer personalstöd i förskolan än flickor får. Pojkar får exempelvis mer hjälp med påklädning. I en observation gavs pojkar hjälp 62 gånger utan att ha bett om det – motsvarande siffra för flickorna var 3. Flickor kan, även då de ber om hjälp, istället uppmanas att försöka själva. Liknande tendenser har hittats även vid måltider (där pojkar får mer hjälp) och vid samlingar (där pojkar tillåts ”störa” mer och flickor förväntas sitta stilla) [7, 8].

Sammanfattning
Okej. För att göra en lång historia (hyfsat) kort så finns det gott om stöd för att färgerna vi väljer till barns kläder har betydelse för hur vuxna bemöter barn. Mycket av forskningen är gjord inom förskolan, men det finns all anledning att tro att den gäller vuxna i största allmänhet. Flickor som kläs i rosa får beröm för att de är söta och gulliga, egenskaper och beteenden som sedan premieras. Pojkars kläder i mörkare färger leder till kommentarer om att de är tuffa och coola, och sådant beteende uppmuntras.

Färg på kläder har också betydelse för när barn ”gör kön” sinsemellan, alltså när barn ska försöka tolka och förstår vuxenvärldens syn på könskoder. Vilken färg barnet har på kläderna har betydelse för vilka lekar de får delta i, och vilka roller de tilldelas.

Flickkläder begränsar också barnets rörlighet dels genom att flickors kläder genomgående är trängre än pojkars, och dels genom att kjolar och klänningar kan leda till skuldbeläggande om barnet rör sig så att underbyxorna syns.

Redan från början tycks det finns olika förväntningar på flickor och pojkar, som mycket förenklat kan sägas vara att flickor är lugna och tysta som klarar sig själva, och pojkar är utåtagerande, bråkiga och i behov av hjälp. Att klä ett barn mycket könsstereotypt kan ytterligare bidra till att förstärka dessa skillnader.

Lösningen
Är lösningen då att aldrig klä sin dotter i rosa? Att bara låta pojkar ha rosa och spets? Att klä barnen i starka färger som inte har tydlig könskoppling? Att försöka sudda ut barnets kön? Det är förstås upp till var och en att bestämma. Själv har jag ingen avsikt att försöka göra mitt barn könlöst. Däremot vill jag göra vad jag kan för att inte låsa fast mitt barn i snäva föreställningar om hur en flicka eller pojke förväntas vara.

Personligen har jag en stor fäbless för klassiskt flickiga kläder: mjuka pasteller, volanger och spetsar. Om Hjärtis visar sig vara en flicka kommer jag att klä henne i det. Men. Jag kommer göra det med stor medvetenhet om vad kläderna signalerar. Jag kommer välja tillfällen då sådana kläder är okej, och framför allt: också klä henne i andra färger och modeller. Om Hjärtis visar sig vara en pojke måste jag dystert erkänna att jag inte kommer klä honom i det allra mest spetsbeprydda eller rosettöversållade butikerna har att bjuda. Däremot kommer jag aktivt att välja mjuka färger och kläder som i andras ögon kanske inte uttalat är sydda för pojkar.

Eller så blir jag en vansinnigt könsstereotyp morsa som går bananas på barnavdelningarna – den som lever får se. Hjärtis lär förhoppningsvis bli människa ändå.

P1050938

De senaste inköpen till Hjärtis, kläder som enligt mig och maken passar både flickor och pojkar.

/ Thérèse

Urval av referenser för vidare läsning:
[1]. Pink and blue: the color of gender.
[2]. Preferences for pink and blue: the development of color preferences as a distinct gender-typed behavior in toddlers.
[3]. ”Sen vet man att man vill behandla alla lika” – en undersökning av hur pedagoger bemöter pojkar och flickor i förskolan.
[4]. Kan Batman vara rosa?
[5]. Tjejplagg mindre än pojkplagg.
[6]. Hur flickor och pojkar gör kön (2003). Bronwyn Davies.
[7]. Det finns inga tjejbestämmare – att förstå kön som position förskolans vardagsrutiner och lek.
[8]. Bemötande i förskolan. Möten som formar.

11 reaktioner på ”Blått eller rosa – om barnkläder, färg och bemötande

  1. Visst finns det inga enkla sätt att klä sitt barn med tanke på egna och andras fördomar. Varken jag eller Andreas tycker om rosa så Tove har ytterst lite av det, detsamma gäller spetsar (ironiskt nog gifte jag mig i en rosa klänning med prickig tyll). Vi klär henne mest i färger vi själva gillar, mörkblått och jordnära lite ”smutsiga” färger men hon har också mycket färgstarkt från Polarn och Pyret. Jag älskar att ha klänning så det har hon flera stycken redan men hon har än så länge mest body och byxor som de flesta spädbarn. Det ska bli spännande att se vad hon själv väljer att klä sig i sen, jag hoppas hon kan känna sig fri i sina val men vet att det är så mycket som kan påverka och hindra om man inte vill klä sig stereotypt. Av bilden att döma har Hjärtis redan många fina kläder ?

    1. Nej, det är verkligen inte enkelt. Och jag tänker att det viktigaste kanske inte är att försöka göra ”rätt” (vad det nu är) utan att vara medveten om att kläder ändå har betydelse i det sociala samspelet. Får vi en dotter kommer jag garanterat låta henne ha klänning, för precis som du gillar jag själv att klä mig i det. Men jag hoppas att medvetenheten om kanske ändå kan hjälpa en att välja tillfällen och som du skriver, andra plagg och färger till garderoben 🙂

  2. Jag håller verkligen med dig och har försökt tänka likadant med mina barn, nu 6 och 3 år gamla. Sonen har haft klänning och rosa var länge favoritfärg, dottern ärver mycket från storebror i blandade färger.
    Men det blir svårare och svårare ju äldre de blir. I 3-4-årsåldern händer verkligen något och de blir mer medvetna. De lever ju inte i ett vakum helt indoktrinerade av oss, de ser ju vad som gäller bland andra barn och vill förstås höra till och passa in. Jag vill inte vägra dem känslan av att höra till och ingå i ”flocken”, men vi pratar mycket om att man får ha vad man vill på sig, att alla kan ha alla färger och stilar och blandar medvetet kläder och leksaker. Ändå fick jag lite ont i hjärtat idag när jag köpte julklappar och enligt deras önskan får dottern Frost-klänning och sonen lego, men även böcker och spel. Så svårt!

    I 4-5-årsåldern blir man ju också medveten om vilket kön man känner att man tillhör och då känner jag att det blivit viktigt med ”rätt” könsattribut, och att aktivt ta avstånd från det andra. Då hatade sonen rosa och vägrade klänning efter några kommentarer från barn på förskolan men nu när han är 6,5 är lila favoritfärg igen och håret börjar få växa ut, han gör mer som han vill och jag är övertygad om att hans start i livet med möjlighet att prova olika uttryck gör sig påmint nu.
    Glömmer aldrig ett 4-årskalas jag var med min son på där alla flickor i klänning hälsades välkomna med ”vad fin du är, vilken fin klänning, vad har du på dig” osv medan pojkarna fick höra ”hej, välkommen, kul att se dig!”
    Jag vet att man inte säger så för att aktivt göra skillnad på barn, det är något vi har lärt oss, men det var så sorgligt och så otroligt tydligt att vi verkligen inte behandlar barn lika!
    När man väl börjat se strukturerna går det inte att blunda, heja er som ger ert barn fler möjligheter än två!

    1. Tack för din kommentar Anna, väldigt lärorikt – och smärtsamt – att läsa. Jag tänker att just eftersom det blir allt svårare att ”stå emot” ju äldre barnen blir, så är det för mig viktigt att lägga en så trygg grund jag kan. Tids nog kommer barnet ändå börja förskola eller förskola, få vänner och träffa vuxna som lär dem vad som anses rätt och fel. Om jag inte förstärker den indelningen hemifrån, utan precis som du beskriver, försöker skicka med dem känslan av att det alltid är okej att vara sig själv, så kan det förhoppningsvis göra dem lite tryggare. Alternativet, att retirera och helt falla för trycket redan från dag ett, känns inte så lockande :/

  3. Kloka funderingar och jag håller med dig i mycket. Jag skulle nog vilja påstå att olika bemötande för pojkar och flickor troligen är ännu mer förekommande utanför förskolan än i förskolan eftersom genustänk är något som genomsyrar lärarutbildningen och har gjort ganska länge. I takt med att pedagogerna föryngras och allt fler har rätt utbildning så ökar ju medvetenheten om såna här saker i förskolan. Det står dessutom väldigt tydligt i läroplanen om vikten av genusmedvetenhet och aktivt arbete med det.
    Jag som hoppar runt som vikarie på ett par förskolor märker STOR skillnad på hur pedagogerna bemöter barnen utifrån pedagogernas ålder och om de har förskollärarutbildning eller ”bara” är barnskötare. Men även om ”det äldre gardet” ibland säger saker som får mig att reagera så är det faktiskt föräldrarna som är mest könsstereotypa i sitt bemötande – och inte främst mot sina egna barn, utan mot de andra barnen på förskolan! Pratar de med de andra barnen vid hämtning så är det skrämmande ofta om flickornas kläder och hår och om vad pojkarna gjort. Det är ju inga långa samtal, bara nån enstaka mening för det mesta, men det blir ju mycket när man lägger ihop det, och det är ju alltid flera barn som hör det som sägs.

    1. Gott att höra Helen! Flera av de studier och uppsatser jag läst har också berört ett paradigmskifte, även om det fortfarande verkar ligga gamla normer och skvalpa i hörnen. Men med tiden hoppas jag att genusmedvetenhet blir en självklarhet, inte bara på speciella genusförskolor. Sen jag tror du har helt rätt i att andra vuxna, kompisars föräldrar och så, kan göra minst lika mycket ”skada”.

  4. Tycker alltid att det är intressant att läsa om könskodade kläder för barn. Mycket av det du skriver har jag läst förut, en del är nytt och en hel del är jag själv skyldig till. Fast till mitt försvar så tror jag mest att jag hjälper min sambos son med påklädningen för att det sparar så mycket tid. Mycket av mina såna egenheter (tidspessimist) är verkligen sånt som jag måste träna ner innan jag och sambon blir tvåbarnsföräldrar. Nummer två kommer vi ju att ha betydligt mer än varannan helg : D

    1. Jag tänker att vi alla är ”medskyldiga” till att normerna ser ut som de gör. Antingen för att vi aktivt uppmuntrar dem, eller för att vi rättar oss efter dem i olika utsträckning. Det viktigaste är kanske inte att alltid göra ”rätt”, utan att vara medveten om att olika val får olika konsekvenser. Det funkar ju inte att klubba ner sig själv så snart en inte är hundra procent som förälder, då skulle en snabbt haverera.

  5. Jag tänker egentligen inte så mycket på det där med färger och kläder. Är själv inte särskilt intresserad och väljer oftast kläder som är bekväma. Jag har aldrig varit förtjust i rosa, spets och volanger och har föredragit byxor framför klänning/kjol. Vi har inte tänkt så mycket på kläder till sonen heller, utan har köpt det vi tycker om. Eftersom både jag och maken tycker om blåa nyanser så har det blivit mycket blått och turkost. Inte för att E är en pojke, utan bara för att vi tycker om färgerna. Villervalla och PoP har ju fina färgglada kläder! En sak har vi dock tänkt igenom, och det är mjukisbyxor. Vi har faktiskt valt lite smalare modeller, istället för stora pölsiga. Upplever att de sitter bättre och att det blir lättare för E att röra sig om byxorna inte sitter för löst, utan lite lagom löst. Och om vi får ett syskon framöver så kommer han/hon få använda samma kläder, oavsett om det blir en pojke eller flicka. Eller ja, något nytt kommer vi väl säkert att köpa 😉

    1. Och så måste det ju också få vara. Även om det kanske låter så i det här inlägget, så är ju inte kläder hela världen. Det är ju bara en av miljontals små pusselbitar, och jag tänker att ingen förälder kan orka bry sig om alla de där delarna. Vissa får helt enkelt vara som de är: oproblematiska och neutrala.

  6. Jag älskar rosa och spets. Halva min garderob består nog av det. Nu väntar jag en flicka men till min make köper jag en hel del rosa kläder och jag uppmuntrar honom att visa och prata om känslor. Jag tycker inte det finns något omanligt i det. I somras när hans sommarkläder låg i tvätten fick jag honom att sätta på sig mina rosa shorts och mitt vita linne med spets. Det roliga var att inte någon la någon egentlig notis om det när vi skulle åka och handla.

Lämna ett svar till ettnyttliv Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *