Jag är en av alla dem som varit sjuk i ätstörningar. Hela min tonårstid och en bra bit in på de tjugo var jag sjuk. Livet kretsade kring mat, vikt och utseende. Min kropp var min största fiende och det fanns inte en punkt där vi kunde samarbeta. Att hitta ett sunt förhållande till mat när hela samhället är ätstört är ordentligt utmanande, men i ungefär tio år har jag varit frisk och mått bra. Jag har aldrig kommit till punkten där jag kan säga att jag älskar min kropp, men den är inte längre en krigszon. Det råder ömsesidig vapenvila. Jag äter det jag vill, när jag vill, och för det allra mesta trivs jag med mig själv och mitt utseende. Men nog har viljan att skyla valkar och dra in magen hängt kvar genom alla åren. Det sitter i ryggmärgen och matas av alla skönhetsideal det är omöjligt att värja sig emot.
Tills nu.
Jag kan inte minnas att jag sedan barndomen någonsin varit så trygg i min kropp som jag är nu. Det är en helt ny känsla. På något vis är det som att jag bottnat i mig själv. Kroppen och jag som så länge varit två delar i vardera ringhörna har smält samman. Istället för att känna avsmak för när kroppen ändrar storlek, känner jag ömhet och kärlek när magen växer och brösten svullnar. När jag förändras. Inte ett spår av alla decennier av självhat och självkritik finns kvar. Nu finns bara tacksamhet och stolthet över min kropp som låter mig uppleva det här fantastiska äventyret som det innebär att vara gravid. Ett nytt liv inom mig har gett en ny kropp för mig, en kropp jag äntligen kan försonas med.
Det är större än jag har ord för.
/ Thérèse