Hjärtis i magen blev en Alice i famnen. En blogg om barn och föräldraskap, graviditet och feminism. Längst ner på sidan hittar du kategorier och bloggens arkiv – leta gärna upp gamla inlägg där!

Att våga tro

Sedan jag plussade har jag burit på en oro för att graviditeten på något sätt skulle avslutas utan att vi fick ett barn. Inget underligt med det, jag gissar att det är tankar som de flesta gravida brottas med i olika utsträckning. Först var det svårt att våga tro att det alls levde någonting inom mig. När jag kom för behandling av min HG (mer om det här) första gången någonstans i vecka 7, så fick jag göra ett tidigt ultraljud. Det var fantastiskt att se det pickande hjärtat på skärmen. Men ganska snart kom oron tillbaka. Jag fick tips att köpa en ultraljudsmonitor, ringa barnmorskan och be om ett extra ultraljud och så vidare. Men jag insåg att det inte skulle hjälpa. Min oro är här för att stanna. Den är en del av föräldraskapet.

Till saken hör att det mycket nära mig finns erfarenheter av barn som inte överlevt förlossningen. Jag har själv arbetat på neonatal-IVA (avdelning för sjuka eller extremt mycket för tidigt födda barn) och har vårdat 24-veckorsbebisar palliativt. De här sakerna tillsammans har nog bidragit till att graviditeten för mig inte har ett självklart lyckligt slut. Jag vet att det aldrig finns några garantier. Utmaningen är att en måste våga tro ändå. En måste våga planera för att barnet där inne faktiskt kommer att ligga utanpå min mage om några månader. Rent statistiskt har vi alla odds på vår sida. Jag gillar statistik. Det ger en något konkret att hålla i handen. barnvagn emmaljunga viking

Så efter KUB-undersökningen i vecka 12 (ultraljud och viss scanning för kromosomfel hos bebisen) valde vi att långsamt börja köpa saker till Hjärtis – den lilla krabaten i min mage. Ett plagg här, ett plagg där. Jag köpte lite mammakläder. Och plötsligt en dag köpte vi barnvagn, något vi egentligen tänkt göra till årsskiftet. Men när ”vår” vagn reades ut tog vi ett djupt andetag och hoppade. Vi väntar barn – inte missfall. Jag måste våga tro, även när det känns läskigt. Eller snarare: särskilt när det känns läskigt.

Nu står vår fina Emmaljunga Viking här i vardagsrummet och väntar. En symbol för hopp och mod och framtidstro. En vagn till vår Hjärtis.

/ Thérèse

 

4 reaktioner på ”Att våga tro

  1. Jag känner verkligen igen det du säger kring din oro om att få missfall. Det gick jag och tänkte på i de tidiga skedena i båda mina graviditeter. Så småningom försvann den värsta oron men den försvann inte försen jag fick mina barn i famnen. Min förstfödda hamnade på neonatal för hon var för tidigt född men jag har endast bra erfarenheter från den tiden. Hon var väldigt frisk och kry, iallafall jämfört med de andra sjuka barnen.

    Jag önskar dig all lycka med bebisen i magen. Försök tänka positivt och glädjas av det fantastiska miraklet. KRAM!

    1. Hej och varmt tack för din kommentar! Fint att höra om dina positiva erfarenheter av neo! Jag gör mitt bästa för att inte låta de negativa tankarna och oron ta överhanden, och allt som oftast går det ganska bra.

      Allt gott!

  2. Hej, läst ditt inlägg nu och jag känner igen mig så – är nu i vecka 38 och lider av en extremt svår oro med ångestattacker för att bebisen ska dö i magen. Är inte rädd för förlossningen utan att vi inte ens ska nå dit liksom.. min upplevelse är att en vanlig oro är helt normal och att de allra flesta gravida känner så, men det jag känner är handikappande och gör mig både nedstämd och väldigt ledsen att min graviditet blivit en så traumatisk upplevelse. Jag hoppas att allt går bra för er!! MVH Maja

    1. Hej Maja!

      Ledsen för sent svar, jag får inte notifikationer om alla kommentarer och missar dem därför ibland.

      Så ledsen att höra att det är så tufft för dig. Jag tror som du att det är skillnad på att känna oro för graviditet och förlossning – det gör nog alla i olika utsträckning. Men rädslan får förstås inte bli så handikappande som du beskriver. Har du inte kunnat få stöd från MVC eller någon Auroramottagning? Du borde närma dig BF nu – kanske är ditt barn redan här – och jag hoppas innerligt att allt har gått väl.

      Varma tankar till dig <3

Lämna ett svar till Maja Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *