Hjärtis i magen blev en Alice i famnen. En blogg om barn och föräldraskap, graviditet och feminism. Längst ner på sidan hittar du kategorier och bloggens arkiv – leta gärna upp gamla inlägg där!

Hyperemesis gravidarum

Lyckan över graviditeten visste – och vet fortfarande inte – några gränser. Redan innan jag plussade hade jag börjat må lite underligt, med illamående och trötthet. Jag minns att jag sa till maken den där första frukosten att det var så skönt att ha fått ett svar. En förklaring till varför jag mådde som jag mådde. Graviditetsillamående hade jag ju hört talas om. Även om det inte var så behagligt kändes det nästan en smula spännande, och som en extra bekräftelse på att plusset på stickan verkligen var på riktigt.

Det gick några dagar. Illamåendet ökade och efter någon vecka eller ett par kom också kräkningarna. Jag hade plussat tidigt, redan i v 4+2, så jag var i vecka 5+ någonting första gången jag behövde gå ett extra varv om badrummet innan jag kunde äta frukost. Och hur mycket jag än hatar att kräkas, så var också det en slags bekräftelse. Är det någonting en har fått till sig genom alla filmer och böcker en läst, så är det att gravida kvinnor mår illa och kräks på morgonen. Och det gjorde jag.

Men ganska snart började jag undra hur illa en egentligen skulle må. Hur mycket det var rimligt att kräkas. Jag slets mellan tacksamheten och glädjen över det lilla livet i min mage, och obehaget som växte för varje dag. Jag insåg att illamåendet aldrig släppte. Jag vaknade och somnade illamående, och jag kräktes många gånger varje dygn. Tröttheten i kroppen var extrem på ett vis jag aldrig varit med om tidigare, inte ens då jag var sjuk i utmattningsdepression. Jag gick upp, kräktes, åt frukost, kräktes, gick ut med hunden, sov två timmar, kräktes, åt lunch, sov, gick ut med hunden, kräktes, sov, försökte laga middag, kräktes, sov, sov, kräktes och sov. Det var helt ohållbart.

Jag googlade så gott jag kunde. Började ana vartåt det lutade, men det kändes omöjligt att veta vad som var normalt. Jag har aldrig varit gravid tidigare och har ingenting att jämföra med. Efter några veckor ringde jag till sist 1177 i panik, någonting behövde göras. Inget av de många tips jag hittade på nätet hade minsta effekt mot mitt illamående, och jag började känna mig matt av alla kräkningar. Vågen tickade stadigt neråt och jag behövde bromsa förloppet.

Jag hade sådan tur. Bättre än så kan jag inte beskriva det. Jag slapp alla fraser om att graviditet är naturligt, att det inte är någon sjukdom, och behövde aldrig känna mig som en sjåpig förstagångsföderska. Jag skickades till sjukhuset några mil härifrån, bedömdes av en läkare, ordinerades dropp och blev omedelbart sjukskriven. Diagnosen? Hyperemesis gravidarum. HG. Extremt graviditetsillamående.

Tre gången behövde jag dropp, sedan hade medicinerna börjat göra så pass god verkan att jag bara kräktes en handfull gånger om dagen istället för det dubbla eller tredubbla. Allt eftersom veckorna gick provade vi ut olika läkemedelskombinationer, och jag kunde börja jobba halvtid. Och där är jag än idag, i vecka 18+5. Äter jag bara mina mediciner (samma mediciner som mina patienter fick mot illamående när jag jobbade på onkologen) så funkar vardagen hyfsat. Jag mår konstant illa, och har gjort det i tre och en halv månad vid det här laget. Men jag har dagar då jag inte kräker, även om de är sällsynta, och även dåliga dagar så kräker jag sällan mer än fem gånger.

Det går framåt, och alldeles snart är jag halvvägs. Även om jag ibland känner mig fullständigt dränerad på ork och lust, så vet jag att jag kommer att fixa det här. HG är som att lida av vinterkräksjukan i månad efter månad, och det är inte ett pris jag var beredd på att behöva betala när det där plusset uppenbarade sig. Men det gäller högt räknat nio månader av mitt liv, för att få det barn jag längtat efter ett halvt liv.

Det kan inte vara annat än värt det.

/ Thérèse

2 reaktioner på ”Hyperemesis gravidarum

  1. Du är så otroligt stark! Att kunna skriva så om HG-eländet när du fortfarande är mitt uppe i det … Det är imponerande!

    1. Åh, jag vet inte jag. Antar att det är min copingstrategi för att inte bryta ihop mer än nödvändigt. Men tack, det värmer! <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *