Hjärtis i magen blev en Alice i famnen. En blogg om barn och föräldraskap, graviditet och feminism. Längst ner på sidan hittar du kategorier och bloggens arkiv – leta gärna upp gamla inlägg där!

Annons

Föräldraskap i tio punkter: ett år senare

Idag för ett år sedan var jag gravid i vecka 26. Jag skrev då det här blogginlägget, där jag listade tio punkter som då kändes viktiga i mitt kommande föräldraskap. Tanken var att titta tillbaka på listan efter något eller ett par år, så idag är det dags. Första utvärderingen av listan. Nedan följer mina ursprungliga punkter i vanlig stil, samt min kommentar om hur det gick i kursiv stil. Alice är idag 8,5 månad.

  • Jag vill amma. Minst de sex månader som rekommenderas, men gärna längre. Jag vill att amningen ska ske på Hjärtis villkor, vilket innebär att jag behöver bli trygg med att amma överallt. Hjärtis behov ska inte få stå tillbaka för att jag känner mig obekväm.
    Det här har funkat nära nog smärtfritt. Nåja. En del smärta har det väl blivit, men amningen har funkat väldigt bra. Alice tog bröstet redan på förlossningen, och har sedan ammat mycket och gärna och ofta. Vi har ammat i IKEAs restaurang en lönelördag, på x2000, i kyrkan, på caféer, på en mur ute i ingenstans, på en filt i skuggan… Vi hade det lite kämpigt ett tag när jag fick en knöl i ena bröstet som man behövde ta en biopsi på för att utesluta malignitet, men förutom det är amningen kanon. Nu ammar vi bara ett par gånger om dagen (men tyvärr lite mer på natten) och jag hoppas vi ska fortsätta så ett bra tag till. 
  • Jag vill bära mycket. När jag jobbade på neo-IVA med extremt mycket för tidigt födda barn var kängurmetoden en viktig del i behandlingen, alltså att barnet får komma ur kuvösen och ligga hud mot hud med föräldern. Även fullgångna bebisar mår bra av att vara nära sina föräldrar, och jag hoppas orka lära mig använda både sjal och sele för att Hjärtis ska kunna vara med så mycket som möjligt. På det viset tänker jag också att hen blir mer van vid ljud och rörelser, och kan känna sig trygg utan att bli störd.
    Check! Vi bär och vi bär och vi bär. Till dags dato finns i hushållet två bärselar, en trikåsjal (som inte längre används) en vävd sjal och en ringsjal som vi försöker bekanta oss med. Ytterligare en sele och en trikåsjal har vi haft, använt och sålt vidare. Både jag och maken bär dagligen och det är det bästa sättet att göra Alice lugn och trygg. 
  • Jag vill använda ekologiska saker närmast Hjärtis. Mat, kläder, leksaker… Tids nog kommer barnet ändå komma i kontakt med alla gifter som vi formligen badar i. Men den första tiden vill jag skydda hen från det så långt som möjligt.
    Den här punkten är tyvärr ett ”mja”. Vi köper mycket ekologiskt, både i form av mat och kläder, men inte uteslutande. Däremot återbrukar vi mycket, köper på loppis och av vänner och bekanta. Vi tvättar allt vi köper en eller ett par gånger i parfymfritt tvättmedel i hopp om att tvätta bort det värsta överflödet, och leksaker har hon fortfarande inte i så mycket. Tyvärr bor vi i en liten stad utan leksaksaffär, så här gäller att köpa det man kommer över, vilket hittills varit hiskeliga plastgrejer. Som hon älskar… 
  • Jag vill introducera teve och internet så sent som det bara går. Det här känns som en av de svåraste punkterna, men samtidigt en av de viktigaste för mig. Dagligen hör och läser jag om barn som bara kan äta/borsta tänderna/klä på sig/gå på pottan/whatever om de samtidigt får titta på klipp på paddan. Jag vill verkligen, verkligen inte hamna där. Jag inser att det kommer kräva att jag och maken också ransonerar vår skärmtid ordentligt under barnets vakna timmar, men jag vill verkligen försöka.
    Än så länge: inga problem. Alice tittar inte alls på padda eller telefon, vilket är skönt med tanke på hur gärna hon vill ha våra telefoner när hon får syn på dem. Det gör visserligen ont, eftersom hon har insett att vi tycker de är intressanta. Pust. Teve ser hon då och då om hon sitter i vårt knä i soffan, men det är korta stunder och vi vänder hennes rygg mot teven. Det är dock sällan teven är igång när hon är vaken. 
  • Jag vill uppfostra ett barn, inte en son eller dotter. Också detta är en viktig del för mig, som jag har skrivit lite om tidigare. Om Hjärtis föds med snopp vill jag särskilt uppmuntra och bekräfta beteenden, lekar och klädval som ofta förknippas med flickor, och vice versa. Inte för att ”göra en pojke till flicka” eller för att jag vill ”sudda ut barnets kön”, utan för att vidga barnets möjligheter och känsloliv.
    Än så länge känns det här inte riktigt tillämpligt eftersom hon är så liten. Men med tanke på att nio av tio som träffar henne kallar henne för ”han”, så tror jag inte att vi överdriver hennes ”flickighet” direkt.
  • Jag vill uppmuntra till kreativitet. Det innebär att jag inte vill dränka mitt barn i leksaker, och gärna undvika leksaker som riskerar att styra leken allt för mycket eftersom det kan vara hämmande. Att uppmuntra till kreativitet handlar också om att bekräfta barnet i sång, musik, bildskapande och vad det kan handla om – utan att dra till med ”åh så fint och oj vad duktig du är-kortet”. Kreativitet och skapande ska inte värderas.
    Sett till hennes ålder så går det bra. Vi spelar piano och leker mycket, har testat att måla (kritor är gott!) och håller antalet leksaker lågt. En favorit här hemma är hennes makaronakas: en pet-flaska med rödfärgade makaroner. 
  • Jag vill guida barnet i socialt samspel, utan att kuva. Det här är en klurig punkt. Jag är medlem i en grupp om nära föräldraskap. Där talas det mycket om vikten av att lyssna in barnet, att inte fatta beslut över barnets huvud, att inte tvinga barnet till något, att inte ta onödiga konflikter osv. Mycket av det instämmer jag med. Samtidigt får jag lite ont i magen när föräldrar äter middag genom att jaga barnet i lek och sticka åt hen en tugga här och där, eller lagar maten på köksgolvet för att barnet inte vill att föräldern ska stå vid köksbänken. Det är ingenting för mig. Jag vill hjälpa barnet att förstå och trivas med de sociala normer som råder runt oss. Att man sitter vid matbordet och äter tillsammans. Att man säger tack för maten. Att man inte alltid får bestämma vad det blir till middag. Att man äter med vettigt bordsskick i förhållande till sin ålder. Jag tror inte på hot och bestraffning, men däremot på att barn behöver tydlighet och regler.
    Svårt att säga något om än, men vi försöker följa Alice och ändå inte styra vårt liv helt efter henne. Alltså; är vi bjudna till mina föräldrar så går vi dit, men väl där sker förstås kvällen på hennes villkor. 
  • Jag vill skapa en relation där allt får finnas. Mitt barn ska aldrig behöva känna oro för att berätta något för mig. Oavsett om hen slagit sönder en dyr vas eller druckit sig berusad,retat en kompis eller petat ett syskon i ögat. Som vuxen är det mitt ansvar att mina reaktioner aldrig får bli skrämmande för barnet. Det är mitt ansvar att få barnet att känna sig helt trygg med mig. Att hen alltid vet att jag finns där och att valet att berätta för mamma och pappa alltid är bättre än att låta bli.
    Inte tillämpbart än.
  • Jag vill hjälpa barnet känna respekt för djur, natur och miljö. Jag trivs själv i naturen och hoppas kunna vara utomhus mycket med Hjärtis. Ge hen en känsla av att vi människor har ett ansvar för den värld vi lever i. Att resurserna inte är oändliga.
    Vi är mycket ute med henne och har introducerat djur och natur till henne den vägen, men det är också allt. 
  • Jag vill hjälpa barnet att älska sig självt. Kanske den allra mest självklara punkten, men också den svåraste. Genom att bekräfta och validera barnet, se hen för vem hen är – inte vad hen gör.
    Både jag och maken har ett bekräftande förhållningssätt gentemot Alice. Även om hon inte har något verbalt språk än, så förklarar och bekräftar vi henne. Kanske särskilt mycket när hon verkar ledsen eller upprörd. Det känns som en bra början.

Det var det hela. Jag får nog säg att jag är ganska nöjd så här ett år senare. Mina tankar och förhoppningar har hållit bra de första åtta månaderna. Och ja, jag vet. Det är säkert de lättaste månaderna, men det är åtminstone en början.

/ Thérèse

Annons

Ett år av liv

Idag för ett år sedan var det söndag och jag skulle vara assisterande liturg i högmässan. Jag hade dock mått lite konstigt de senaste dagarna. Varit otroligt trött och ruskigt illamående på mornarna. På lördagen impulsköpte jag ett gravtest, och var mentalt väldigt kluven. På ett sätt ville jag inte alls testa mig, jag orkade inte med ännu ett ”ej gravid”. Samtidigt var känslan annorlunda mot hur den brukade vara. I vanliga fall visste jag redan när jag köpte testet att det skulle vara negativt. Men den här gången kändes det annorlunda, även om jag inte riktigt vågade erkänna det för mig själv. Det vore ju att hoppas.

Söndagsmorgonen kom och jag smög upp och gjorde testet. Det har jag skrivit mer om här. Och plötsligt var det där. Plusset. Det vi längtat efter så länge. Det som var början på det som kom att bli vår älskade, älskade Alice.

Idag har du funnits i våra liv i ett helt år, och i nästan fyra månader har du funnits med oss här i världen utanför min mage. Varje dag med dig är en dag av glädje och tacksamhet. Du har gett mig ett helt nytt liv. Jag älskar dig!IMG_20170724_231947

/ Thérèse

Annons

Smakäventyret

Alices fyramånadersdag närmar sig, och enligt Livsmedelsverkets rekommendationer är hon då redo att börja med 20170718_121942smaksensationer: pyttesmå smakprov på mat, motsvarande ungefär ett kryddmått. Eftersom jag själv var väldigt kräsen som barn, och fortfarande kan vara skeptisk mot ny mat, så är det viktigt för mig att ge Alice så goda möjligheter som det bara går att uppskatta olika sorters mat. Därför har jag valt två böcker att läsa inledningsvis: Första hjälpen vid matbordet: om barns matkrångel, näringsbehov och smakfavoriter av dietisten Sara Ask, och Smakäventyret: att lära små barn äta mat av Anna Fernholm. Dagens inlägg handlar om Fernholms bok, och så återkommer jag med en recension när jag läst Asks bok.

Smakäventyret är en nätt bok på 150 sidor, plus referenser. Språket är lättillgängligt och fängslande: redan efter något kapitel vaknade min egen skrivlust. Det är så här man skriver för att få med sig läsare som saknar den kunskap man själv vill förmedla!

Boken består av 11 kapitel som berör lite olika aspekter av att hjälpa sitt barn att börja äta. Innehållet berör allt från kostlära och kritik av barnmatsindustrin (främst välling), till konkreta råd om hur man kan börja med mat för att optimera bebisens chanser att äta varierat och minska risker för allergi, tandbesvär och så vidare.

Att författaren tidigare skrivit böcker om socker, och att hon är mycket kritisk till socker i allmänhet och socker till barn i synnerhet, är ett återkommande tema i boken. Så pass ofta faktiskt, att jag som läsare blir lite irriterad. Hon hänvisar så många gånger till sina tidigare böcker om socker att mina varningslampor börjar blinka. Det får mig att fundera på om hon faktiskt har vetenskapligt stöd för sitt uttalade sockerhat, eller om det helt enkelt är hennes grej: socker är roten till allt, eller åtminstone mycket, ont. Och missförstå mig rätt: jag är ingen sockerivrare. Fernholm har säkert rätt i det hon skriver. Det handlar mer om hur man presenterar kritik. När ett visst parti ständigt skyller allt på invandringen har jag lite svårt att ta dess kritik på allvar. Tyvärr hamnar Fernholm stundtals i ett liknande dike när allt blir sockrets fel. Kanske funkar det bättre om man läst hennes tidigare böcker och har bättre koll på vad hon bygger sin hållning på.

Men utöver detta så är det en väldigt bra och lärorik bok, som också vunnit årets Svenska måltidslitteratur 2016 i smakäventyretkategorin Barn och mat. Jag tar särskilt med mig betydelsen av att introducera många olika smaker parallellt (det verkar göra barnet mer benäget att testa nya smaker än om man introducerar en smak i taget), att våga ge bebisen även starka eller beska smaker (hej röd currygryta!), att trägen vinner (det är värt att försöka igen om bebisen spottar ut till en början), betydelsen av järn (vilket jag redan visste kommer bli vår utmaning eftersom jag inte vill ge Alice rött kött) och kapitlet om välling.

Jag rekommenderar alla som väntar barn, både föräldrar och far- och morföräldrar, eller som har en liten en som snart ska börja äta att läsa boken. Den ger många lärorika insikter, och jag tog mig igenom den på bara några timmar. Den finns på Adlibris, Bokus och förstås på biblioteket. Boken är utgiven av Natur & Kultur.

/ Thérèse

Annons

Hyllningsbrev till min kropp, del II

För drygt två månader sedan skrev jag ett hyllningsbrev till min kropp. Det går att läsa här. Idag är det dags för en uppföljning. Om du inte mår bra av att läsa om vikt och kroppsförändring, i relation till graviditet eller i största allmänhet, så ber jag dig att sluta läsa här. Jag vill inte att min blogg ska göra dig illa.

*

*

*

Idag nådde jag den vikt jag hade när jag fick veta att jag var gravid med Alice. Om en vecka är det ett år sedan jag plussade. På det året har jag pendlat kraftigt i vikt. Först gick jag ner ett antal kilo för att jag kräktes så mycket av min hyperemesis, och sen gick jag upp, upp, upp och upp i vikt. Jag samlade en massa vätska och åt nästan konstant i försök att hålla illamåendet i schack. Och så föddes mitt livs stora kärlek, och vågen började raskt peka nedåt. För varje kilo som rann av, vann jag lite av min rörlighet tillbaka. Även om det känns otroligt att jag nu gått ner trettio kilo sedan förlossningen den 1 april, så är det faktiskt inte det som är den största vinsten, utan att jag fått tillbaka min kropp som jag känner den.

Redan i mitt förra hyllningsbrev skrev jag att jag orkade gå en halvmil och att det allra mesta kändes som vanligt. Det som hänt sedan sist är egentligen bara att allt blivit lite, lite bättre. Ryggen gör ont om jag burit Alice, men överlag är den också bättre. Jag har en del problem med yrsel som troligen hör ihop med den snabba viktnedgången, för mitt Hb som var lågt efter förlossningen är bra igen. Men annars är det bara bra!Jag kan nu gå sju, åtta kilometer och snittar en dryg halvmil om dagen. Mina magmuskler har gått ihop ytterligare och jag märker att bålstabiliteten är bättre. Jag har fått på mig min vigselring och väntar ivrigt på att förlovningsringen också ska passa. Mina fingrar har uppenbarligen bytt form sedan graviditeten, för viktmässigt ”borde” de ha passat för längesedan. Jag känner nästan inte alls av foglossningen längre, och smärtan i händerna efter karpaltunnelsyndromet är faktiskt helt borta!

När jag tänker tillbaka på graviditeten har jag svårt att förstå hur kasst jag faktiskt mådde, för frånsett att jag fortfarande är svagare i musklerna och har sämre kondis än för ett år sedan, så känner jag mig faktiskt precis som före graviditeten. Jag undviker ingenting mer än löpning, jag bär och klättrar och leker och hoppar och mår så himla bra!

Så tack kroppen, ännu en gång. Jag böjer min nacke och lyfter på hatten, för så här bra vågade jag aldrig tro att jag skulle må så snart igen.

Tack!

20170718_102223

En vecka efter förlossningen vs idag: tre och en halv månad efter förlossningen

/ Thérèse

Annons

Super Viking en supervagn

När vi väntade Alice började jag ganska tidigt att leta runt i olika barnvagnsgrupper och läsa barnvagnsbloggar för att få en känsla för vilken vagn som skulle passa oss. Jag hade ju en del tid där i början av graviditeten, delvis för att det var semester, och delvis för att jag inte gjorde mycket mer än att kräkas, sova och vila. Det blev rätt gott om timmar med mobilen i näven.

Rätt snart insåg jag att en Emmaljunga Super Viking lät som en vagn för oss. Den har stora hjul, svängbara framhjul, bra användarbetyg, inte en jättestor vagn men lämplig för såväl långa barn som långa föräldrar, och så gillar jag att den är svensktillverkad. Men, för att göra en lång historia kort, så blev det till sist en Emmaljunga Viking istället. Super Vikingens lillasyster, kan man nog säga. Lite mindre, lite nättare och lite billigare, men fortfarande väldigt bra.

20161007_164119I början var vi jättenöjda med vår lilla Viking. Den är nätt och tar sig fram överallt i stadsmiljö och är jättesmidig på pendeltåg och buss. Men så snart vi gick ut i skogen så blev det bökigare. Tanken på en Super Viking dök upp igen. Vi köpte bara chassi och liggdel till vår Viking och snart är Alice så stor att hon behöver en sittdel (hur gick det till?!). Skulle vi köpa en sittdel till VIkingen, eller skulle vi byta vagn helt? När vi började räkna på det insåg vi att det sannolikt skulle bli billigare för oss att köpa en Super Viking och sälja Vikingen, än att köpa en ny sittdel till vår Viking. Då var valet inte längre så svårt.

Den senaste månaden har jag således återigen hängt i en rad olika barnvagnsgrupper och på Blocket, idogt sökandes efter en Superviking med avtagbara lufthjul. För någon vecka sedan fick jag napp på en Super Viking i kanonskick med både liggdel och sittdel, till ett pangpris, där enda nackdelen var att den hade punkteringsfria hjul. Men eftersom det är deras nya variant på punkterinsgfria tänkte vi att vi testar – och igår kom vår nya skönhet hem till oss. Vi är SÅ nöjda!

Hjulen är inte alls så stumma som jag var rädd för, tvärtom så känns det plötsligt som en lättnad att inte vara orolig för punktering. Vagnen är högre, vilket både jag och maken uppskattar, och Alice kommer dessutom närmare oss. Den känns stadigare och viktigast av allt: den rullar finfint i skogen. Idag körde jag genom löst grus, och det gick hur bra som helst.

Visst är den lite större och lite tyngre, men eftersom hjulen är så mycket större (Super Vikings framhjul är lika stora som Vikingens bakhjul) så stör det inte. Den rullar så lätt ändå. Emmaljungas Viking är en fantastisk vagn för den som främst rör sig i stadsmiljö, men vill man kunna ha med sig vagnen ut i skogen är Super Vikingen tveklöst det bästa alternativet. Nu har Alice ett vrålåk för ett par år framöver!
SV

/ Thérèse

annons