Nu var det längesedan jag skrev här. Beror på massa olika saker såklart, men känner att nu är det dags att få skriva av sig igen!
Jag är så frustrerad över hur en pappa bara kan leva vidare som den olämpliga förälder han är utan att någon tar ställning. Säger ifrån och ifrågasätter när det finns tecken på att barnen inte mår bra. Hur hade samhället reagerat om det var mamman som brast i hygien, glömd gympapåse, utvecklingssamtal och samtycke till vad som är vårdkontakt för barnets bästa. Att ingen reagerar! Jag blir inte trodd, målas upp som en orolig hönsmamma som inbillar mig att barnen är sjuka. Varför skulle jag välja att hitta på att en av mina barn inte mår bra och troligtvis är i behov av en utredning för NPF?! Först nu! Nu reagerar socialtjänsten då det är en utomstående som lyssnar, förstår och ser hur barnet inte orkar med känsloreglering, vara flexibel eller gå undan eller ignorera små retsamma ord från sitt syskon..
Det är en tung vecka som jag håller andan rakt igenom. Jag vet inte åt vilket håll det kommer gå, sjunker skeppet eller får vi ta i med hårdhandskarna? bollen är i rullning men den ligger inte hos mig.. försöker tänka tacksamhet, acceptera att jag inte kan påverka mer nu, jag har gjort mitt yttersta för min son <3 Nu återstår ett möte och se vad jag får för besked. En evighets väntan känns det som..men jag har bestämt mig för att vi klarar det <3