En upp-och-ned vänd vardag

Ja som världen ser ut just nu, där allt andas Corona. Där sjukhusen, vårdcentraler och skolor får ny restriktioner, i vad som känns som varje dag. Föräldrars jobbscheman ropar VAB eller FÖRKYLNINGSSYMPTOM. Det har nu blivit vår vardag. Restriktioner som är högst nödvändiga, men undrar om alla följer dessa till punkt och pricka…idag är jag extra glad över att vara vid ”god hälsa”, visst jag är utmattad och har den senaste veckan känt mig mer utmattad sedan jag börjat jobba lite smått.. men det jag menar är att jag andas utan svårigheter och inte är rädd att dö om jag somnar. Den läskiga biten tycker jag är den stora ovissheten, varför vissa yngre personer drabbas utan tidigare riskfaktorer och att just sjukdomsförloppet verkar vara så snabbt. Andning är läskigt, när det inte fungerar.

Idag är jag sliten, har varit i kontakt med läkare för att ta blodprover. Känns som när jag senast hade järnbrist, så tröttheten är min närmsta vän här hemma. Min dotter är sjuk idag så det får bli vab någon dag till för min del och ett möte för min son och mig. Äntligen drar det igång och vi är närmare en lösning och en räddning. Samtidigt är detta något nytt och läskigt. Tänker att det är just för att det är en ny upplevelse, helt utan facit :p

Hoppas att alla ni andra tar väl hand om varandra där ute. Håller avstånd! eller koavstånd som jag sett i media 😉

Good enough

Igår var dagen då jag gjorde det igen. För mycket inbokat. Men att leva helt utan måsten och krav som ensamstående är omöjligt. Så igår gjorde jag allt viktigt på samma dag, för att behålla min lediga dag mitt i veckan. En dag för återhämtning. Vad skulle jag göra utan mina lediga onsdagar? känns som en klen tröst i min fullspäckade vardag med konflikthantering, ett ex som fortsätter att försöka styra och manipulera sönder mig.. denna gång gäller det barnuppfostran och barnens sparkonton. Där han fattar beslut om att ändra på barnens sparande utan min vetskap, bara bestämmer att nu kommer vi att spara var och en för sig. Kan ju vara värt att diskutera innan gemensamt kan jag tycka, allt som rör barnen behöver jag vara extremt tydlig med. Vi fattar alla beslut gemensamt, allt som gäller barnen. Jag har därför varit öppen med att jag tar kontakt med BUP, där samtycke från pappan krävs. Något som jag kan tycka är överflödigt då hans beteende är oacceptabelt. Efter många om och men och mycket av min energi som gått åt till att övertala honom, som enligt han själv ALLTID har koll på läget, att vår son har det tufft och inte mår bra. Lillasyster mår inte heller bra i detta, ingen ska behöva lida för att pappan vägrar inse att någon av barnen är i behov av utökat stöd. En kurator fick till slut efter månaders väntan, ett samtycke där jag som förälder söker stöd i min föräldraroll och sökt mig till föräldrastödsmottagningen…

Gårdagens möte ger mig hopp inför framtiden. Frågor som jag fått besvara som har med min sons beteende och vår hemsituation att göra..stor skillnad på bemötande i jämförelse med hur vi blivit bemötta på Barn – och ungdomspsykiatrin. Jag inser att jag inte har fått med mig alla bitar från min egen uppfostran, något som jag blivit traumatiserad av. Ändå lyckas jag uppehålla och ge mina barn det dom behöver och inte deras pappa. Trist och en stor sorg i hjärtat. Ett första möte och samtal för att lära känna oss igår, därefter blir det att upprätta en plan för hur vi ska gå vidare framöver…

Jag ser det som en styrka att varje individ ser sina egna brister och möjlighet till utveckling. Jag har nyligen upptäckt att min mamma inte varit en trygg, empatisk och kvinnlig förebild för mig som barn. Något som jag aldrig tidigare tänkt på. Aldrig förstått.

 

 

NPF

Jag har de senaste månaderna eller snarare sedan det senaste halvåret,  läst om just NPF. Just för att min sons beteende blir svårt för honom och mig att hantera. Stor igenkänning i hur vardagen med min son ser ut. Kan rekommendera några böcker som jag hitintills hunnit läsa :)

 

ADHD- att leva utan bromsar  – faktabok med fokus på strategier och bemötande. Lågaffektivt bemötande och att berömma de positiva bitarna i ett barns beteende.

Joel supertaggad – En barnbok om ADHD. En lättläst bok där barn kan känna igen sig i vardagliga situationer och i skolmiljön.

 

Jag har idag en större förståelse om varför det blir konflikter i vardagen, att impulskontrollen kan ställa till det rejält och att frustration och utbrott kan mildras av lågaffektivt bemötande vissa gånger. Det som vi idag kämpar mest med är att mildra utbrottens storlek och längd. Vi tränar på att sonen ska lära sig att lugna sig efter en jobbig situation, vilket han idag ofta fastnar i. Kan vakna upp med samma humör som avslutade gårdagen liksom…Den viktigaste förändringen för min del är att inse att detta inte är enbart trotts, utan ha förståelse för att han gör så gott han kan…barn vill inte vara besvärliga eller bråkiga utan anledning, det är iaf jag övertygad om.

Hej världen!

Okej, då ska man börja blogga lite igen. Ser bloggen som en form av terapi där jag får skriva av mig, rensa tankarna då jag inte har möjlighet att jogga och bränna av den värsta frustrationen. För frustrerad det har jag varit under en längre tid nu…

Det hela började när jag insåg att separation var vad hjärtat längtade efter, en stor sorg för mig till en början innan min ambivalens kunde lära mig att fördelarna var många..(inte för alla, men för mig..). För mig att dyka ner i det djupaste vatten och helt ändra inställning till livet, att välja mig och barnen… Nu när två och ett halvt år har passerat sitter jag här ganska så nöjd när jag blickar tillbaka, jag tog steget för mig och barnen..det har inte varit en dans på rosor, men en resa till att lära känna mig igen. Den starka, glada, spralliga och glada personen höll på att drunkna i allt annat som höll på att förgöra mig, för det är så det känns idag.. Idag börjar jag bygga upp mig själv efter flera år av att sätta mig själv i sista rummet, sökandet efter bekräftelse hos min dåvarande sambo, som egentligen aldrig var särskilt intresserad av att hänga eller umgås med mig, framförallt inte tillsammans med mina barn mot slutet…att respektera mina eller barnens känslor det fanns liksom inte.. Jag kan stå rak i ryggen och erkänna att där lyssnade jag till slut på magkänslan, att inte lyssna till magkänslan ger mig ut på djupa och farliga vatten har jag märkt..

Vardagen som utmattad…utmattad och med två fantastiskt fina och underbara barn som likt alla barn testar gränser, utmanar och inte alltid är nöjda över ett Nej! ja som vi mammor vet så är inte varje dag den samma, ibland påverkar sömnen en själv och barnen mer och maten som man stått och lagt ner massa tid på är inget som någon är särskilt intresserad av att äta egentligen..så vad gör man när pulsen ökar, sömnen sviker dig och stressen är total, något som pågått under en längre tid (flera års inre stress) så har den nått sin kulmen och kroppen stänger ner för att NEJ!, STOPP! som vi säger till våra barn … men ja när det inte är tillräckligt med trotts över lag och irritation och frustration som treåringar och fyraåringar eller sexåringar får uppleva emellanåt, då börjar utbrotten bli en vardag där barnet inte längre klarar att hantera de känslor som hålls kvar inom sig…ingen annan får se eller höra barnets tankar..förrns det blir så olidligt jobbigt på insidan att det bubblar över och som det bubblar över och slår ner allt som kommer i dess väg..såå just så ser vår vardag ut just nu och har också gjort ett tag..som att springa i motvind i en uppförsbacke och upptäcka att det ligger massa småsten i skon..

Min utmattning slog sig ner i min kropp efter julledigheten, efter att BUP skickat hem oss utan råd eller stöd. Jag gick redan då på knä av trötthet, känslor av att inte räcka till och konflikter dagligen hemma..men kanske har vi sökt för tidigt…jag hade redan då en känsla av att någonting inte är som det ska, en känsla som hängt med mig länge sedan sonen var väldigt liten..

"Livet är som en bok. Du kan inte ändra de sidor som redan är skrivna, men du kan börja på ett nytt kapitel"