NPF

En ny utmaning

Så var det detta med maten. Sonen har det senaste börjat rata mat som han tidigare ätit med glädje. så som Köttfärssås och spaghetti, äter inte vilket bröd som helst (trots olika sorter liggandes i frysen). Känner en oro som växer då jag vill att han ska få i sig den näring han behöver. Protein är himla svårt just nu alltså. Får väl bli köttbullar igen då, kanske en bakpotatis till. Det här med varierade matvanor, kommer sluta i plockmat som jag brukar kunna lirka med samt önskemat.

Vid senaste mötet på föräldrastöd uppmärksammades svårigheter i motoriken, vilket jag uppmärksammat BUP kring svårigheter att dela sin mat med bestick (tycks vara väldigt jobbigt och kämpigt) samt att han ramlat och slagit sig riktigt ordentligt och varit nära att sy. Märker att cykeln är väldigt viktig och som jag har kämpat för att han skulle lära sig att cykla, lillasyster har kört om honom i hastighet, motorik och processfärdigheter. Nu tror jag att det kan ha vänt. Sonen gillar att sporta på fritiden även om han inte vill medverka vid klassfotbollen eller nya aktiviteter på rasterna, han får iaf prova på olika sportsliga delar på idrotten där han utvecklats massor det senaste året. Blir så stolt i mammahjärtat att han får resultat av allt slit och den ansträngning som det faktiskt är för honom.

Vet inte om det märks men frustrationen smyger sig på mig igen, varför kan vi inte få hjälp när jag söker för sonens skull?!

DCD är en nyare diagnos som inte jag har hört talas om tidigare, hög igenkänning där! Förr kallades den för DAMP och var i kombination med ADHD. Minns pojkar i min klass på mellanstadiet som fick extra tid i gymnastiksalen när resten av klassen hade något annat ämne i klassrummet. Kan detta vara en möjlighet för min son? hjälpa honom att koncentrera sig i skolan och ändå fungera hemma, ha ork kvar efter en skoldag och fritids. Jag funderar över att gå ner i tid för att korta av hans långa dagar, snart har vi inte längre tillgång till fritids heller. då behöver han klara av att cykla hem själv och vara hemma kortare stund utan mig i annat fall… det tror jag är möjligt. Han är ordentlig och gillar att ta ansvar samt lugnet att bara få vara själv en stund.

Hitta sig själv och orka kämpa

God morgon Söndag!

Under helgen har jag försökt hitta tillbaka till mig själv, eller snarare hitta tillbaka till lugnet som infann sig för någon månad sedan. Jag jobbar med mig själv och har en lång väg kvar. Men måste ändå säga att nya självinsikter dykt upp det senaste. Att lägga undan alla måsten, vilket för mig inte är möjligt när jag ska kämpa med förståelse från sonens skola, fritids och dessa möten som bokas in efter några timmars jobb. Kroppen och själen är så trött just nu. Så trött att jag inte vet om nästa vecka kommer att gå ihop och veckan efter det med inbokade möten av olika slag efter jobbet. Plus att en gammal kollega kommer hem och vi ska ta en efterlängtad fika tillsammans..

Önskan om en vardag där vuxna kan samarbete, känna empati med barnen och kunna föreställa sig att särskilda behov kan vara något som får familjen att må bättre, bara vi får rätt stöd och lär oss hur sonen fungerar. Dottern har sedan en tid tillbaka tagit efter i storebrors beteende, vilket jag tror är naturligt för att få uppmärksamhet. Så jag behöver vara extra tydlig och försöka markera vad som är okej och inte..svårt. När sonen är lugn så ”dansar dottern på bordet”…

Nu skriver jag om NPF, vi har inte fått möjligheten att utreda sonen men jag känner att det behövs. Då släkten inte tycks förstå hans mående just nu och pappan inte vill mötas och lära sig om svårigheter som jag och professionella ser. Vi får helt enkelt ha is i magen ett tag till och se om vardagen kan underlättas och att sonen uppfyller krav till en diagnos. Vilket min förhoppning är att det medför kurser, stöd och förmåner som hjälpmedel vid behov.. allt jag begär är stöd och ökad kunskap, dvs. det jag inte kan läsa mig till själv.

 

Ha en fantastiskt fin söndag!

Good enough

Igår var dagen då jag gjorde det igen. För mycket inbokat. Men att leva helt utan måsten och krav som ensamstående är omöjligt. Så igår gjorde jag allt viktigt på samma dag, för att behålla min lediga dag mitt i veckan. En dag för återhämtning. Vad skulle jag göra utan mina lediga onsdagar? känns som en klen tröst i min fullspäckade vardag med konflikthantering, ett ex som fortsätter att försöka styra och manipulera sönder mig.. denna gång gäller det barnuppfostran och barnens sparkonton. Där han fattar beslut om att ändra på barnens sparande utan min vetskap, bara bestämmer att nu kommer vi att spara var och en för sig. Kan ju vara värt att diskutera innan gemensamt kan jag tycka, allt som rör barnen behöver jag vara extremt tydlig med. Vi fattar alla beslut gemensamt, allt som gäller barnen. Jag har därför varit öppen med att jag tar kontakt med BUP, där samtycke från pappan krävs. Något som jag kan tycka är överflödigt då hans beteende är oacceptabelt. Efter många om och men och mycket av min energi som gått åt till att övertala honom, som enligt han själv ALLTID har koll på läget, att vår son har det tufft och inte mår bra. Lillasyster mår inte heller bra i detta, ingen ska behöva lida för att pappan vägrar inse att någon av barnen är i behov av utökat stöd. En kurator fick till slut efter månaders väntan, ett samtycke där jag som förälder söker stöd i min föräldraroll och sökt mig till föräldrastödsmottagningen…

Gårdagens möte ger mig hopp inför framtiden. Frågor som jag fått besvara som har med min sons beteende och vår hemsituation att göra..stor skillnad på bemötande i jämförelse med hur vi blivit bemötta på Barn – och ungdomspsykiatrin. Jag inser att jag inte har fått med mig alla bitar från min egen uppfostran, något som jag blivit traumatiserad av. Ändå lyckas jag uppehålla och ge mina barn det dom behöver och inte deras pappa. Trist och en stor sorg i hjärtat. Ett första möte och samtal för att lära känna oss igår, därefter blir det att upprätta en plan för hur vi ska gå vidare framöver…

Jag ser det som en styrka att varje individ ser sina egna brister och möjlighet till utveckling. Jag har nyligen upptäckt att min mamma inte varit en trygg, empatisk och kvinnlig förebild för mig som barn. Något som jag aldrig tidigare tänkt på. Aldrig förstått.

 

 

NPF

Jag har de senaste månaderna eller snarare sedan det senaste halvåret,  läst om just NPF. Just för att min sons beteende blir svårt för honom och mig att hantera. Stor igenkänning i hur vardagen med min son ser ut. Kan rekommendera några böcker som jag hitintills hunnit läsa :)

 

ADHD- att leva utan bromsar  – faktabok med fokus på strategier och bemötande. Lågaffektivt bemötande och att berömma de positiva bitarna i ett barns beteende.

Joel supertaggad – En barnbok om ADHD. En lättläst bok där barn kan känna igen sig i vardagliga situationer och i skolmiljön.

 

Jag har idag en större förståelse om varför det blir konflikter i vardagen, att impulskontrollen kan ställa till det rejält och att frustration och utbrott kan mildras av lågaffektivt bemötande vissa gånger. Det som vi idag kämpar mest med är att mildra utbrottens storlek och längd. Vi tränar på att sonen ska lära sig att lugna sig efter en jobbig situation, vilket han idag ofta fastnar i. Kan vakna upp med samma humör som avslutade gårdagen liksom…Den viktigaste förändringen för min del är att inse att detta inte är enbart trotts, utan ha förståelse för att han gör så gott han kan…barn vill inte vara besvärliga eller bråkiga utan anledning, det är iaf jag övertygad om.