Familj

En ny utmaning

Så var det detta med maten. Sonen har det senaste börjat rata mat som han tidigare ätit med glädje. så som Köttfärssås och spaghetti, äter inte vilket bröd som helst (trots olika sorter liggandes i frysen). Känner en oro som växer då jag vill att han ska få i sig den näring han behöver. Protein är himla svårt just nu alltså. Får väl bli köttbullar igen då, kanske en bakpotatis till. Det här med varierade matvanor, kommer sluta i plockmat som jag brukar kunna lirka med samt önskemat.

Vid senaste mötet på föräldrastöd uppmärksammades svårigheter i motoriken, vilket jag uppmärksammat BUP kring svårigheter att dela sin mat med bestick (tycks vara väldigt jobbigt och kämpigt) samt att han ramlat och slagit sig riktigt ordentligt och varit nära att sy. Märker att cykeln är väldigt viktig och som jag har kämpat för att han skulle lära sig att cykla, lillasyster har kört om honom i hastighet, motorik och processfärdigheter. Nu tror jag att det kan ha vänt. Sonen gillar att sporta på fritiden även om han inte vill medverka vid klassfotbollen eller nya aktiviteter på rasterna, han får iaf prova på olika sportsliga delar på idrotten där han utvecklats massor det senaste året. Blir så stolt i mammahjärtat att han får resultat av allt slit och den ansträngning som det faktiskt är för honom.

Vet inte om det märks men frustrationen smyger sig på mig igen, varför kan vi inte få hjälp när jag söker för sonens skull?!

DCD är en nyare diagnos som inte jag har hört talas om tidigare, hög igenkänning där! Förr kallades den för DAMP och var i kombination med ADHD. Minns pojkar i min klass på mellanstadiet som fick extra tid i gymnastiksalen när resten av klassen hade något annat ämne i klassrummet. Kan detta vara en möjlighet för min son? hjälpa honom att koncentrera sig i skolan och ändå fungera hemma, ha ork kvar efter en skoldag och fritids. Jag funderar över att gå ner i tid för att korta av hans långa dagar, snart har vi inte längre tillgång till fritids heller. då behöver han klara av att cykla hem själv och vara hemma kortare stund utan mig i annat fall… det tror jag är möjligt. Han är ordentlig och gillar att ta ansvar samt lugnet att bara få vara själv en stund.

Utmattningssyndrom – handuppräckning!

När jag insåg att jag var stressad, den dagen kan jag inte ens minnas. Jag har varit stressad i så många år, troligtvis ända sedan jag var liten. Uppväxt, relationer och känslan av att inte accepteras eller respekteras som en individ har satt djupa spår i mig. Dålig arbetsmiljö inom restaurangbranschen gjorde inte saken bättre. Något som kommit upp till ytan i och med att jag gick in i väggen. Jag har genom åren lärt mig att bita ihop. Att inte känna efter, klaga eller beklaga sig till någon. Gånger som jag har öppnat upp mig för någon närstående som familjemedlem eller min dåvarande sambo, det jobbiga som jag sökt stöd och behövt att någon lyssnat på mina tankar…har många gånger (inte alla) tagits emot som ett slag i magen, eller viftats undan med en kommentar som att man ska inte tänka efter så noga, känna efter eller överanalysera. Inte vara så jävla känslig helt enkelt..

Kommer att tänka på Mia Skäringer, har sett henne framträda några gånger och läst boken Dyngkåt och hur helig som helst.

En sak jag har upptäckt när jag själv sitter på andra sidan och befinner mig i vad som förhoppningsvis är mitten eller slutet av min utmattning (om man nu kan säga att jag någonsin blir frisk från den) är att andra inte tycks förstå. Jag trodde ju såklart att jag var insatt då jag arbetar med människor där jag stöttar och lyssnar.. men så fel jag kunde ha. Eller inte fel, det är fel ord 😉 Men hade inte räknat in alla de faktorer som hjärntrötthet, sömnbesvär, andfåddhet av att prata eller att den sociala biten skulle bli den tuffaste vid återgång i arbete…att utmattningssyndrom är så diffust. Jag visste att jag var väldigt stressad, men hallå jag sa ju det högt till kolleger, familjemedlemmar men ingen som sa till mig att sjukskriva mig..vad då? ska det inte synas eller vara mer uppenbart.. jag orkar ju kliva upp ur sängen varje morgon, ta hand om mina barn och visst matlagningen fick bli väldigt mycket mer förenklad än någonsin tidigare och planering, nej det bara gick inte…men att jag fortfarande inte förstod att jag gjort som jag alltid gjort bitit ihop och bara kört på. Jag hade ju för tusan kortat av alla sociala event genom att komma någon timma senare och gå hem tidigare…när jag anpassat sönder hela min vardag och tom kortat ner sömnen då jag inte hade tid att sova åtta – nio timmar per natt..men vad då? jag fattade fortfarande inte..och vet ni varför? för min stress, min inrestress har med åren blivit en del av mig. Jag har ingen sund måttstock. Hjärtklappning vad då? det har väl alla lite till och från till vardags, för jag kunde inte sätta fingret på vad det var som läkaren påstod skulle stressa mig. Till den dagen jag la pusslet, mitt pussel. Jag är så hjärtligt och evigt tacksam till min fina vän som är som en syster till mig. Hon har varit min terapeut, beteendevetare, vän, bästa vän som säger allt sånt jag egentligen inte vill höra, inte är redo att ta tag i just nu…hon fick mig att inse att jag inte mådde bra i min relation. Att min sambo inte var så där fantastisk och underbar som jag sa till hans mamma..nej men förstår ni, så djupt rotat att jag nedvärderade mig själv och lyfte honom till skyarna tills den dagen jag började ställa krav på likvärdig fördelning hemma med städ och tvätt, för jag jobbade ju minst lika mycket som honom om dagarna..varför orkade jag diska, tvätta och hänga en tvätt…jo för det kallas livet, vi har barn tillsammans och vem annars ska tvätta om inte jag gör det? det blev tvättstrejk där han fick tvätta sina egna kläder och jag tvättade för mig och barnen.. för att inte tala om hur han tryckt ner mig under alla dessa år. När jag flyttade ut hade svårt att bestämma mig för vilken mjölk jag skulle välja, för han hade en åsikt om allt. Om jag hade kritiska tankar om mig själv, det kom hur som helst inte från mig som liten..andra har skapat detta och mitt ex förstärkt och nedvärderat mig lite lite i taget genom gaslightning, ignorera mig, maktutövande, manipulation o.s.v. frukstansvärt att inse i efterhand att mannen jag blev kär i som sjuttonåring är en man med narcissistiska drag. Psykisk misshandel, emotionell misshandel kalla det vad du vill. Det är oavsett inte okej!!

Instagramkontot – Mansbebisar. En ögonöppnare för många kvinnor, att se sin relation med nya ögon..

Det jag försöker komma fram till är just det, att jag inte har hittat vem jag är som person. Från att jag var en liten tjej fram till vuxen ålder. Jag har valt att finnas till för alla andra för att inte umgås med mig själv. Flytt undan mig själv genom att träna. Även om träningen många gånger fått mig att må bra. Vi är många tjejer, kvinnor där ute med för högt uppsatta krav, prestationsångest och en väldigt låg självkänsla…

Jag har gjort detta till mitt mission (-impossible ? I hope not) med mina barn, att stärka och bekräfta dem i sina känslor. För att de ska växa upp och tro på sig själva. Att de ska veta att de duger precis som de är, utan att vara sina prestationer. Väldigt viktigt! Att lyssna på magkänslan…något som också kan vara bra vid dejting för min del. En klok och mycket nära vän till mig sa en gång att vi får vad vi sänder ut Detta efter flera timmars långa telefonsamtal där jag nu i efterhand inser att jag inte var redo för att börja dejta. Jag var inte klar med mig själv än.

En upp-och-ned vänd vardag

Ja som världen ser ut just nu, där allt andas Corona. Där sjukhusen, vårdcentraler och skolor får ny restriktioner, i vad som känns som varje dag. Föräldrars jobbscheman ropar VAB eller FÖRKYLNINGSSYMPTOM. Det har nu blivit vår vardag. Restriktioner som är högst nödvändiga, men undrar om alla följer dessa till punkt och pricka…idag är jag extra glad över att vara vid ”god hälsa”, visst jag är utmattad och har den senaste veckan känt mig mer utmattad sedan jag börjat jobba lite smått.. men det jag menar är att jag andas utan svårigheter och inte är rädd att dö om jag somnar. Den läskiga biten tycker jag är den stora ovissheten, varför vissa yngre personer drabbas utan tidigare riskfaktorer och att just sjukdomsförloppet verkar vara så snabbt. Andning är läskigt, när det inte fungerar.

Idag är jag sliten, har varit i kontakt med läkare för att ta blodprover. Känns som när jag senast hade järnbrist, så tröttheten är min närmsta vän här hemma. Min dotter är sjuk idag så det får bli vab någon dag till för min del och ett möte för min son och mig. Äntligen drar det igång och vi är närmare en lösning och en räddning. Samtidigt är detta något nytt och läskigt. Tänker att det är just för att det är en ny upplevelse, helt utan facit :p

Hoppas att alla ni andra tar väl hand om varandra där ute. Håller avstånd! eller koavstånd som jag sett i media 😉

Good enough

Igår var dagen då jag gjorde det igen. För mycket inbokat. Men att leva helt utan måsten och krav som ensamstående är omöjligt. Så igår gjorde jag allt viktigt på samma dag, för att behålla min lediga dag mitt i veckan. En dag för återhämtning. Vad skulle jag göra utan mina lediga onsdagar? känns som en klen tröst i min fullspäckade vardag med konflikthantering, ett ex som fortsätter att försöka styra och manipulera sönder mig.. denna gång gäller det barnuppfostran och barnens sparkonton. Där han fattar beslut om att ändra på barnens sparande utan min vetskap, bara bestämmer att nu kommer vi att spara var och en för sig. Kan ju vara värt att diskutera innan gemensamt kan jag tycka, allt som rör barnen behöver jag vara extremt tydlig med. Vi fattar alla beslut gemensamt, allt som gäller barnen. Jag har därför varit öppen med att jag tar kontakt med BUP, där samtycke från pappan krävs. Något som jag kan tycka är överflödigt då hans beteende är oacceptabelt. Efter många om och men och mycket av min energi som gått åt till att övertala honom, som enligt han själv ALLTID har koll på läget, att vår son har det tufft och inte mår bra. Lillasyster mår inte heller bra i detta, ingen ska behöva lida för att pappan vägrar inse att någon av barnen är i behov av utökat stöd. En kurator fick till slut efter månaders väntan, ett samtycke där jag som förälder söker stöd i min föräldraroll och sökt mig till föräldrastödsmottagningen…

Gårdagens möte ger mig hopp inför framtiden. Frågor som jag fått besvara som har med min sons beteende och vår hemsituation att göra..stor skillnad på bemötande i jämförelse med hur vi blivit bemötta på Barn – och ungdomspsykiatrin. Jag inser att jag inte har fått med mig alla bitar från min egen uppfostran, något som jag blivit traumatiserad av. Ändå lyckas jag uppehålla och ge mina barn det dom behöver och inte deras pappa. Trist och en stor sorg i hjärtat. Ett första möte och samtal för att lära känna oss igår, därefter blir det att upprätta en plan för hur vi ska gå vidare framöver…

Jag ser det som en styrka att varje individ ser sina egna brister och möjlighet till utveckling. Jag har nyligen upptäckt att min mamma inte varit en trygg, empatisk och kvinnlig förebild för mig som barn. Något som jag aldrig tidigare tänkt på. Aldrig förstått.

 

 

Hej världen!

Okej, då ska man börja blogga lite igen. Ser bloggen som en form av terapi där jag får skriva av mig, rensa tankarna då jag inte har möjlighet att jogga och bränna av den värsta frustrationen. För frustrerad det har jag varit under en längre tid nu…

Det hela började när jag insåg att separation var vad hjärtat längtade efter, en stor sorg för mig till en början innan min ambivalens kunde lära mig att fördelarna var många..(inte för alla, men för mig..). För mig att dyka ner i det djupaste vatten och helt ändra inställning till livet, att välja mig och barnen… Nu när två och ett halvt år har passerat sitter jag här ganska så nöjd när jag blickar tillbaka, jag tog steget för mig och barnen..det har inte varit en dans på rosor, men en resa till att lära känna mig igen. Den starka, glada, spralliga och glada personen höll på att drunkna i allt annat som höll på att förgöra mig, för det är så det känns idag.. Idag börjar jag bygga upp mig själv efter flera år av att sätta mig själv i sista rummet, sökandet efter bekräftelse hos min dåvarande sambo, som egentligen aldrig var särskilt intresserad av att hänga eller umgås med mig, framförallt inte tillsammans med mina barn mot slutet…att respektera mina eller barnens känslor det fanns liksom inte.. Jag kan stå rak i ryggen och erkänna att där lyssnade jag till slut på magkänslan, att inte lyssna till magkänslan ger mig ut på djupa och farliga vatten har jag märkt..

Vardagen som utmattad…utmattad och med två fantastiskt fina och underbara barn som likt alla barn testar gränser, utmanar och inte alltid är nöjda över ett Nej! ja som vi mammor vet så är inte varje dag den samma, ibland påverkar sömnen en själv och barnen mer och maten som man stått och lagt ner massa tid på är inget som någon är särskilt intresserad av att äta egentligen..så vad gör man när pulsen ökar, sömnen sviker dig och stressen är total, något som pågått under en längre tid (flera års inre stress) så har den nått sin kulmen och kroppen stänger ner för att NEJ!, STOPP! som vi säger till våra barn … men ja när det inte är tillräckligt med trotts över lag och irritation och frustration som treåringar och fyraåringar eller sexåringar får uppleva emellanåt, då börjar utbrotten bli en vardag där barnet inte längre klarar att hantera de känslor som hålls kvar inom sig…ingen annan får se eller höra barnets tankar..förrns det blir så olidligt jobbigt på insidan att det bubblar över och som det bubblar över och slår ner allt som kommer i dess väg..såå just så ser vår vardag ut just nu och har också gjort ett tag..som att springa i motvind i en uppförsbacke och upptäcka att det ligger massa småsten i skon..

Min utmattning slog sig ner i min kropp efter julledigheten, efter att BUP skickat hem oss utan råd eller stöd. Jag gick redan då på knä av trötthet, känslor av att inte räcka till och konflikter dagligen hemma..men kanske har vi sökt för tidigt…jag hade redan då en känsla av att någonting inte är som det ska, en känsla som hängt med mig länge sedan sonen var väldigt liten..