Alla inlägg av enmammasvardag

Utmattningssyndrom – att bli sjuk av sina relationer…

Har tänkt på något det senaste. Hur lätt man vänjer sig och anpassar sig, NORMALISERAR. Som att alla hemskheter, illa behandling, örfilar och negativa kommentarer till slut blir ens vardag. Undrar när man kan börja leva istället för att överleva. Att känna med och för andra som berättar om en brokig uppväxt, en destruktiv relation eller andra människoöden.. jag kan känna dess smärta och tror att jag förstår vissa gånger. PANG! Ja där står man själv en fin sommarmorgon och inser att ens normala vardag inte är det normala. När det som man först sa inte var okej på något märkligt sätt successivt blir en vardag som inte är självvald. Det är den andre som styr. Egoisten. Narcissisten. Mannen med låg självkänsla. Ned tryckaren.

Att RESA SIG upp och gå vidare. En dag i taget. Ta tag i livet. Leva ett liv med empati, kärlek, skratt, ibland också tårar, harmoni, en kopp kaffe, vara mamman man alltid velat vara men tappat bort längs vägen. Tappat bort sina drömmar, värderingar, kommunikationen med andra människor, sitt egenvärde, sin självkänsla, sitt självförtroende, nedtrampade gränser som jämnats med marken. När känslan av att inte längre ha en röst, han lyssnar då inte på ställda krav, hon dramatiserar allt för uppmärksamhet, HON sätter tydliga gränser och trycker ner mig samtidigt, HON har inga brister, kränkningar, hemligheter som sprids. Fasad, som jag hatar att uppehålla en fasad! No Moore!

Det glada ska vinna. Harmonin ska infinna sig. För vi ger aldrig upp. Vaknar varje morgon, reser oss upp, kämpar lite till för förändringen som måste ske. Acceptera sårbarhet, skörhet och ge oss tid att läka. För att komma igen starkare än någonsin efter att ha pusslat ihop spillrorna av sitt forna jag. Allt för er mina fantastiskt fina och starka barn <3 <3

En upp-och-ned vänd vardag

Ja som världen ser ut just nu, där allt andas Corona. Där sjukhusen, vårdcentraler och skolor får ny restriktioner, i vad som känns som varje dag. Föräldrars jobbscheman ropar VAB eller FÖRKYLNINGSSYMPTOM. Det har nu blivit vår vardag. Restriktioner som är högst nödvändiga, men undrar om alla följer dessa till punkt och pricka…idag är jag extra glad över att vara vid ”god hälsa”, visst jag är utmattad och har den senaste veckan känt mig mer utmattad sedan jag börjat jobba lite smått.. men det jag menar är att jag andas utan svårigheter och inte är rädd att dö om jag somnar. Den läskiga biten tycker jag är den stora ovissheten, varför vissa yngre personer drabbas utan tidigare riskfaktorer och att just sjukdomsförloppet verkar vara så snabbt. Andning är läskigt, när det inte fungerar.

Idag är jag sliten, har varit i kontakt med läkare för att ta blodprover. Känns som när jag senast hade järnbrist, så tröttheten är min närmsta vän här hemma. Min dotter är sjuk idag så det får bli vab någon dag till för min del och ett möte för min son och mig. Äntligen drar det igång och vi är närmare en lösning och en räddning. Samtidigt är detta något nytt och läskigt. Tänker att det är just för att det är en ny upplevelse, helt utan facit :p

Hoppas att alla ni andra tar väl hand om varandra där ute. Håller avstånd! eller koavstånd som jag sett i media 😉

Good enough

Igår var dagen då jag gjorde det igen. För mycket inbokat. Men att leva helt utan måsten och krav som ensamstående är omöjligt. Så igår gjorde jag allt viktigt på samma dag, för att behålla min lediga dag mitt i veckan. En dag för återhämtning. Vad skulle jag göra utan mina lediga onsdagar? känns som en klen tröst i min fullspäckade vardag med konflikthantering, ett ex som fortsätter att försöka styra och manipulera sönder mig.. denna gång gäller det barnuppfostran och barnens sparkonton. Där han fattar beslut om att ändra på barnens sparande utan min vetskap, bara bestämmer att nu kommer vi att spara var och en för sig. Kan ju vara värt att diskutera innan gemensamt kan jag tycka, allt som rör barnen behöver jag vara extremt tydlig med. Vi fattar alla beslut gemensamt, allt som gäller barnen. Jag har därför varit öppen med att jag tar kontakt med BUP, där samtycke från pappan krävs. Något som jag kan tycka är överflödigt då hans beteende är oacceptabelt. Efter många om och men och mycket av min energi som gått åt till att övertala honom, som enligt han själv ALLTID har koll på läget, att vår son har det tufft och inte mår bra. Lillasyster mår inte heller bra i detta, ingen ska behöva lida för att pappan vägrar inse att någon av barnen är i behov av utökat stöd. En kurator fick till slut efter månaders väntan, ett samtycke där jag som förälder söker stöd i min föräldraroll och sökt mig till föräldrastödsmottagningen…

Gårdagens möte ger mig hopp inför framtiden. Frågor som jag fått besvara som har med min sons beteende och vår hemsituation att göra..stor skillnad på bemötande i jämförelse med hur vi blivit bemötta på Barn – och ungdomspsykiatrin. Jag inser att jag inte har fått med mig alla bitar från min egen uppfostran, något som jag blivit traumatiserad av. Ändå lyckas jag uppehålla och ge mina barn det dom behöver och inte deras pappa. Trist och en stor sorg i hjärtat. Ett första möte och samtal för att lära känna oss igår, därefter blir det att upprätta en plan för hur vi ska gå vidare framöver…

Jag ser det som en styrka att varje individ ser sina egna brister och möjlighet till utveckling. Jag har nyligen upptäckt att min mamma inte varit en trygg, empatisk och kvinnlig förebild för mig som barn. Något som jag aldrig tidigare tänkt på. Aldrig förstått.

 

 

NPF

Jag har de senaste månaderna eller snarare sedan det senaste halvåret,  läst om just NPF. Just för att min sons beteende blir svårt för honom och mig att hantera. Stor igenkänning i hur vardagen med min son ser ut. Kan rekommendera några böcker som jag hitintills hunnit läsa :)

 

ADHD- att leva utan bromsar  – faktabok med fokus på strategier och bemötande. Lågaffektivt bemötande och att berömma de positiva bitarna i ett barns beteende.

Joel supertaggad – En barnbok om ADHD. En lättläst bok där barn kan känna igen sig i vardagliga situationer och i skolmiljön.

 

Jag har idag en större förståelse om varför det blir konflikter i vardagen, att impulskontrollen kan ställa till det rejält och att frustration och utbrott kan mildras av lågaffektivt bemötande vissa gånger. Det som vi idag kämpar mest med är att mildra utbrottens storlek och längd. Vi tränar på att sonen ska lära sig att lugna sig efter en jobbig situation, vilket han idag ofta fastnar i. Kan vakna upp med samma humör som avslutade gårdagen liksom…Den viktigaste förändringen för min del är att inse att detta inte är enbart trotts, utan ha förståelse för att han gör så gott han kan…barn vill inte vara besvärliga eller bråkiga utan anledning, det är iaf jag övertygad om.