Skolstart

Nedräkning till att min yngsta börjar i förskoleklass, något som hon längtat efter. Men det känns i mammahjärtat då hon är min yngsta som börjar bli så stor. Hon är helt klart redo och ryggsäcken är packad :)

Inför min sons terminavslut och sommarlovet som stod för dörren, tog jag kontakt med elevhälsan på barnens skola. Måste säga att jag inte blev bemött så som jag hoppats. Det kom undanflykter och sådana generella råd som att släta över de krav och frågor som jag påpekade angående viktnedgång, motorik, koncentrationssvårigheter m.m. Som att min oro inte var befogad. Hur som helst tog jag upp önskan om mindre grupper, färgkoda schemat för att se vilka delar av dagen som tar mycket energi och en önskan om att även kommunicera med sonens pappa angående de insatser som redan finns kring sonen som penngrepp, en vuxen som närvarar i omklädningsrummet samt stöttar och extra tid i omklädningsrummet, ibland stöttning vid måltider.. fick en trygghet av att ställa krav i min sons skolgång för att se vilka delar som påverkar honom mest och tröttar ut honom, ett gott stöd i att läsa Supermamsens bok med många pedagogiska tips…

så kom frustrationen efter samtalet, att det är som att jag måste stånga mig fram och gå flera mil i lera för att bli trodd. Tyvärr har jag ingen pondus likt mitt ex som blir mer tagen på sina ord och korta yttranden. Detta är något som jag jobbar med, att ge en sammanfattande bild av de svårigheter sonen kämpar med samt svårigheter vid förändringar som den dagen det var skridskoåkning med skolan – vilket resulterade i tårar och ångest. Vi tog en stund på McDonald’s för att lugna hela situationen något. ..

En ny utmaning

Så var det detta med maten. Sonen har det senaste börjat rata mat som han tidigare ätit med glädje. så som Köttfärssås och spaghetti, äter inte vilket bröd som helst (trots olika sorter liggandes i frysen). Känner en oro som växer då jag vill att han ska få i sig den näring han behöver. Protein är himla svårt just nu alltså. Får väl bli köttbullar igen då, kanske en bakpotatis till. Det här med varierade matvanor, kommer sluta i plockmat som jag brukar kunna lirka med samt önskemat.

Vid senaste mötet på föräldrastöd uppmärksammades svårigheter i motoriken, vilket jag uppmärksammat BUP kring svårigheter att dela sin mat med bestick (tycks vara väldigt jobbigt och kämpigt) samt att han ramlat och slagit sig riktigt ordentligt och varit nära att sy. Märker att cykeln är väldigt viktig och som jag har kämpat för att han skulle lära sig att cykla, lillasyster har kört om honom i hastighet, motorik och processfärdigheter. Nu tror jag att det kan ha vänt. Sonen gillar att sporta på fritiden även om han inte vill medverka vid klassfotbollen eller nya aktiviteter på rasterna, han får iaf prova på olika sportsliga delar på idrotten där han utvecklats massor det senaste året. Blir så stolt i mammahjärtat att han får resultat av allt slit och den ansträngning som det faktiskt är för honom.

Vet inte om det märks men frustrationen smyger sig på mig igen, varför kan vi inte få hjälp när jag söker för sonens skull?!

DCD är en nyare diagnos som inte jag har hört talas om tidigare, hög igenkänning där! Förr kallades den för DAMP och var i kombination med ADHD. Minns pojkar i min klass på mellanstadiet som fick extra tid i gymnastiksalen när resten av klassen hade något annat ämne i klassrummet. Kan detta vara en möjlighet för min son? hjälpa honom att koncentrera sig i skolan och ändå fungera hemma, ha ork kvar efter en skoldag och fritids. Jag funderar över att gå ner i tid för att korta av hans långa dagar, snart har vi inte längre tillgång till fritids heller. då behöver han klara av att cykla hem själv och vara hemma kortare stund utan mig i annat fall… det tror jag är möjligt. Han är ordentlig och gillar att ta ansvar samt lugnet att bara få vara själv en stund.

Hitta sig själv och orka kämpa

God morgon Söndag!

Under helgen har jag försökt hitta tillbaka till mig själv, eller snarare hitta tillbaka till lugnet som infann sig för någon månad sedan. Jag jobbar med mig själv och har en lång väg kvar. Men måste ändå säga att nya självinsikter dykt upp det senaste. Att lägga undan alla måsten, vilket för mig inte är möjligt när jag ska kämpa med förståelse från sonens skola, fritids och dessa möten som bokas in efter några timmars jobb. Kroppen och själen är så trött just nu. Så trött att jag inte vet om nästa vecka kommer att gå ihop och veckan efter det med inbokade möten av olika slag efter jobbet. Plus att en gammal kollega kommer hem och vi ska ta en efterlängtad fika tillsammans..

Önskan om en vardag där vuxna kan samarbete, känna empati med barnen och kunna föreställa sig att särskilda behov kan vara något som får familjen att må bättre, bara vi får rätt stöd och lär oss hur sonen fungerar. Dottern har sedan en tid tillbaka tagit efter i storebrors beteende, vilket jag tror är naturligt för att få uppmärksamhet. Så jag behöver vara extra tydlig och försöka markera vad som är okej och inte..svårt. När sonen är lugn så ”dansar dottern på bordet”…

Nu skriver jag om NPF, vi har inte fått möjligheten att utreda sonen men jag känner att det behövs. Då släkten inte tycks förstå hans mående just nu och pappan inte vill mötas och lära sig om svårigheter som jag och professionella ser. Vi får helt enkelt ha is i magen ett tag till och se om vardagen kan underlättas och att sonen uppfyller krav till en diagnos. Vilket min förhoppning är att det medför kurser, stöd och förmåner som hjälpmedel vid behov.. allt jag begär är stöd och ökad kunskap, dvs. det jag inte kan läsa mig till själv.

 

Ha en fantastiskt fin söndag!

Oacceptabelt!

Att mötas av tystnad. Samtal som förvränger dina sagda ord. Berättelser om att vissa saker aldrig inträffat, fast du varit så övertygad om det. Dina innersta hemligheter som berättas på middagen utan ditt klartecken. Nedtryckningar när du valt fel ord under parmiddagen. Att bli skrattad åt – istället för gemensamma skratt. Dina önskemål och förslag är inte vatten värda. Oviljan till att komma överens om uppdelningen för barnen vid delad vårdnad. Det höga egot hos honom. Själviskheten. Självcentreringen. Ytan och fasaden som måste uppehållas till varje pris. Hade du kallat mig för fula ord, slagit mig gul och blå då hade jag lämnat dig för länge sedan..det är vad jag tror. Att baka in dina kränkningar, hån och manipulationer, förminska och kränka mig när jag ber om närhet, förståelse och tröst. Små subtila pusselbitar skapar en outhärdlig insida på mig, som du säger att jag är ansvarig för. Att du förminskar mina önskemål inför förlossningen för att din mamma berättat att jag inte kommer vilja ha beröring då. Du vägrar läsa barnboken tillsammans med mig kring småbarnsåren och förlossning. Du uppmanar mig till att inte känna efter för mycket och följa barnmorskans ord om att omedelbart kontakta förlossningen om huvudvärken blir olidlig och åka in akut. Vad gör jag, ignorerar huvudvärken trots att jag inte orkar sitta upp och inte tål dagsljuset inomhus. Du finns inte där när det blåser hårt, mamma går bort – du reser utomlands med grabbarna trots att jag står på knä i hallen och gråter och ber dig att inte lämna mig. DU går ut och erbjuder din mamma att sova hos mig i vår säng. Inte okej! Allt detta är fan inte okej. Nu förstår jag det, då visste jag inte bättre och förstod inte vad som pågick.

Önskar så att unga tjejer på gymnasiet skulle få lära sig om beteenden som vissa män och kvinnor har. Hur de bit för bit bryter ner en stark och empatisk människa. Det är så mycket inom oss som kan gå förlorat och slitas sönder – tilliten till andra människor, självkänslan, självförtroendet och relationen till sig själv.

Narcissism       Avsaknad av empati       dålig självinsikt          vet alltid bäst        har full koll på läget    maktutövande    översittare    uppblåst ego    bättre än alla andra    inga brister    lögner    svek   manipulation   Gaslightning   tystnad   kränkningar   psykopati    oförmåga till att be om ursäkt    ej samarbetsvillig   kontrollbehov   kontrollerande   ekonomisk-kontroll    flirtar med andra (i en relation)

Utmattningssyndrom – handuppräckning!

När jag insåg att jag var stressad, den dagen kan jag inte ens minnas. Jag har varit stressad i så många år, troligtvis ända sedan jag var liten. Uppväxt, relationer och känslan av att inte accepteras eller respekteras som en individ har satt djupa spår i mig. Dålig arbetsmiljö inom restaurangbranschen gjorde inte saken bättre. Något som kommit upp till ytan i och med att jag gick in i väggen. Jag har genom åren lärt mig att bita ihop. Att inte känna efter, klaga eller beklaga sig till någon. Gånger som jag har öppnat upp mig för någon närstående som familjemedlem eller min dåvarande sambo, det jobbiga som jag sökt stöd och behövt att någon lyssnat på mina tankar…har många gånger (inte alla) tagits emot som ett slag i magen, eller viftats undan med en kommentar som att man ska inte tänka efter så noga, känna efter eller överanalysera. Inte vara så jävla känslig helt enkelt..

Kommer att tänka på Mia Skäringer, har sett henne framträda några gånger och läst boken Dyngkåt och hur helig som helst.

En sak jag har upptäckt när jag själv sitter på andra sidan och befinner mig i vad som förhoppningsvis är mitten eller slutet av min utmattning (om man nu kan säga att jag någonsin blir frisk från den) är att andra inte tycks förstå. Jag trodde ju såklart att jag var insatt då jag arbetar med människor där jag stöttar och lyssnar.. men så fel jag kunde ha. Eller inte fel, det är fel ord 😉 Men hade inte räknat in alla de faktorer som hjärntrötthet, sömnbesvär, andfåddhet av att prata eller att den sociala biten skulle bli den tuffaste vid återgång i arbete…att utmattningssyndrom är så diffust. Jag visste att jag var väldigt stressad, men hallå jag sa ju det högt till kolleger, familjemedlemmar men ingen som sa till mig att sjukskriva mig..vad då? ska det inte synas eller vara mer uppenbart.. jag orkar ju kliva upp ur sängen varje morgon, ta hand om mina barn och visst matlagningen fick bli väldigt mycket mer förenklad än någonsin tidigare och planering, nej det bara gick inte…men att jag fortfarande inte förstod att jag gjort som jag alltid gjort bitit ihop och bara kört på. Jag hade ju för tusan kortat av alla sociala event genom att komma någon timma senare och gå hem tidigare…när jag anpassat sönder hela min vardag och tom kortat ner sömnen då jag inte hade tid att sova åtta – nio timmar per natt..men vad då? jag fattade fortfarande inte..och vet ni varför? för min stress, min inrestress har med åren blivit en del av mig. Jag har ingen sund måttstock. Hjärtklappning vad då? det har väl alla lite till och från till vardags, för jag kunde inte sätta fingret på vad det var som läkaren påstod skulle stressa mig. Till den dagen jag la pusslet, mitt pussel. Jag är så hjärtligt och evigt tacksam till min fina vän som är som en syster till mig. Hon har varit min terapeut, beteendevetare, vän, bästa vän som säger allt sånt jag egentligen inte vill höra, inte är redo att ta tag i just nu…hon fick mig att inse att jag inte mådde bra i min relation. Att min sambo inte var så där fantastisk och underbar som jag sa till hans mamma..nej men förstår ni, så djupt rotat att jag nedvärderade mig själv och lyfte honom till skyarna tills den dagen jag började ställa krav på likvärdig fördelning hemma med städ och tvätt, för jag jobbade ju minst lika mycket som honom om dagarna..varför orkade jag diska, tvätta och hänga en tvätt…jo för det kallas livet, vi har barn tillsammans och vem annars ska tvätta om inte jag gör det? det blev tvättstrejk där han fick tvätta sina egna kläder och jag tvättade för mig och barnen.. för att inte tala om hur han tryckt ner mig under alla dessa år. När jag flyttade ut hade svårt att bestämma mig för vilken mjölk jag skulle välja, för han hade en åsikt om allt. Om jag hade kritiska tankar om mig själv, det kom hur som helst inte från mig som liten..andra har skapat detta och mitt ex förstärkt och nedvärderat mig lite lite i taget genom gaslightning, ignorera mig, maktutövande, manipulation o.s.v. frukstansvärt att inse i efterhand att mannen jag blev kär i som sjuttonåring är en man med narcissistiska drag. Psykisk misshandel, emotionell misshandel kalla det vad du vill. Det är oavsett inte okej!!

Instagramkontot – Mansbebisar. En ögonöppnare för många kvinnor, att se sin relation med nya ögon..

Det jag försöker komma fram till är just det, att jag inte har hittat vem jag är som person. Från att jag var en liten tjej fram till vuxen ålder. Jag har valt att finnas till för alla andra för att inte umgås med mig själv. Flytt undan mig själv genom att träna. Även om träningen många gånger fått mig att må bra. Vi är många tjejer, kvinnor där ute med för högt uppsatta krav, prestationsångest och en väldigt låg självkänsla…

Jag har gjort detta till mitt mission (-impossible ? I hope not) med mina barn, att stärka och bekräfta dem i sina känslor. För att de ska växa upp och tro på sig själva. Att de ska veta att de duger precis som de är, utan att vara sina prestationer. Väldigt viktigt! Att lyssna på magkänslan…något som också kan vara bra vid dejting för min del. En klok och mycket nära vän till mig sa en gång att vi får vad vi sänder ut Detta efter flera timmars långa telefonsamtal där jag nu i efterhand inser att jag inte var redo för att börja dejta. Jag var inte klar med mig själv än.

"Livet är som en bok. Du kan inte ändra de sidor som redan är skrivna, men du kan börja på ett nytt kapitel"