God morgon Söndag!
Under helgen har jag försökt hitta tillbaka till mig själv, eller snarare hitta tillbaka till lugnet som infann sig för någon månad sedan. Jag jobbar med mig själv och har en lång väg kvar. Men måste ändå säga att nya självinsikter dykt upp det senaste. Att lägga undan alla måsten, vilket för mig inte är möjligt när jag ska kämpa med förståelse från sonens skola, fritids och dessa möten som bokas in efter några timmars jobb. Kroppen och själen är så trött just nu. Så trött att jag inte vet om nästa vecka kommer att gå ihop och veckan efter det med inbokade möten av olika slag efter jobbet. Plus att en gammal kollega kommer hem och vi ska ta en efterlängtad fika tillsammans..
Önskan om en vardag där vuxna kan samarbete, känna empati med barnen och kunna föreställa sig att särskilda behov kan vara något som får familjen att må bättre, bara vi får rätt stöd och lär oss hur sonen fungerar. Dottern har sedan en tid tillbaka tagit efter i storebrors beteende, vilket jag tror är naturligt för att få uppmärksamhet. Så jag behöver vara extra tydlig och försöka markera vad som är okej och inte..svårt. När sonen är lugn så ”dansar dottern på bordet”…
Nu skriver jag om NPF, vi har inte fått möjligheten att utreda sonen men jag känner att det behövs. Då släkten inte tycks förstå hans mående just nu och pappan inte vill mötas och lära sig om svårigheter som jag och professionella ser. Vi får helt enkelt ha is i magen ett tag till och se om vardagen kan underlättas och att sonen uppfyller krav till en diagnos. Vilket min förhoppning är att det medför kurser, stöd och förmåner som hjälpmedel vid behov.. allt jag begär är stöd och ökad kunskap, dvs. det jag inte kan läsa mig till själv.
Ha en fantastiskt fin söndag!