När jag insåg att jag var stressad, den dagen kan jag inte ens minnas. Jag har varit stressad i så många år, troligtvis ända sedan jag var liten. Uppväxt, relationer och känslan av att inte accepteras eller respekteras som en individ har satt djupa spår i mig. Dålig arbetsmiljö inom restaurangbranschen gjorde inte saken bättre. Något som kommit upp till ytan i och med att jag gick in i väggen. Jag har genom åren lärt mig att bita ihop. Att inte känna efter, klaga eller beklaga sig till någon. Gånger som jag har öppnat upp mig för någon närstående som familjemedlem eller min dåvarande sambo, det jobbiga som jag sökt stöd och behövt att någon lyssnat på mina tankar…har många gånger (inte alla) tagits emot som ett slag i magen, eller viftats undan med en kommentar som att man ska inte tänka efter så noga, känna efter eller överanalysera. Inte vara så jävla känslig helt enkelt..
Kommer att tänka på Mia Skäringer, har sett henne framträda några gånger och läst boken Dyngkåt och hur helig som helst.
En sak jag har upptäckt när jag själv sitter på andra sidan och befinner mig i vad som förhoppningsvis är mitten eller slutet av min utmattning (om man nu kan säga att jag någonsin blir frisk från den) är att andra inte tycks förstå. Jag trodde ju såklart att jag var insatt då jag arbetar med människor där jag stöttar och lyssnar.. men så fel jag kunde ha. Eller inte fel, det är fel ord 😉 Men hade inte räknat in alla de faktorer som hjärntrötthet, sömnbesvär, andfåddhet av att prata eller att den sociala biten skulle bli den tuffaste vid återgång i arbete…att utmattningssyndrom är så diffust. Jag visste att jag var väldigt stressad, men hallå jag sa ju det högt till kolleger, familjemedlemmar men ingen som sa till mig att sjukskriva mig..vad då? ska det inte synas eller vara mer uppenbart.. jag orkar ju kliva upp ur sängen varje morgon, ta hand om mina barn och visst matlagningen fick bli väldigt mycket mer förenklad än någonsin tidigare och planering, nej det bara gick inte…men att jag fortfarande inte förstod att jag gjort som jag alltid gjort bitit ihop och bara kört på. Jag hade ju för tusan kortat av alla sociala event genom att komma någon timma senare och gå hem tidigare…när jag anpassat sönder hela min vardag och tom kortat ner sömnen då jag inte hade tid att sova åtta – nio timmar per natt..men vad då? jag fattade fortfarande inte..och vet ni varför? för min stress, min inrestress har med åren blivit en del av mig. Jag har ingen sund måttstock. Hjärtklappning vad då? det har väl alla lite till och från till vardags, för jag kunde inte sätta fingret på vad det var som läkaren påstod skulle stressa mig. Till den dagen jag la pusslet, mitt pussel. Jag är så hjärtligt och evigt tacksam till min fina vän som är som en syster till mig. Hon har varit min terapeut, beteendevetare, vän, bästa vän som säger allt sånt jag egentligen inte vill höra, inte är redo att ta tag i just nu…hon fick mig att inse att jag inte mådde bra i min relation. Att min sambo inte var så där fantastisk och underbar som jag sa till hans mamma..nej men förstår ni, så djupt rotat att jag nedvärderade mig själv och lyfte honom till skyarna tills den dagen jag började ställa krav på likvärdig fördelning hemma med städ och tvätt, för jag jobbade ju minst lika mycket som honom om dagarna..varför orkade jag diska, tvätta och hänga en tvätt…jo för det kallas livet, vi har barn tillsammans och vem annars ska tvätta om inte jag gör det? det blev tvättstrejk där han fick tvätta sina egna kläder och jag tvättade för mig och barnen.. för att inte tala om hur han tryckt ner mig under alla dessa år. När jag flyttade ut hade svårt att bestämma mig för vilken mjölk jag skulle välja, för han hade en åsikt om allt. Om jag hade kritiska tankar om mig själv, det kom hur som helst inte från mig som liten..andra har skapat detta och mitt ex förstärkt och nedvärderat mig lite lite i taget genom gaslightning, ignorera mig, maktutövande, manipulation o.s.v. frukstansvärt att inse i efterhand att mannen jag blev kär i som sjuttonåring är en man med narcissistiska drag. Psykisk misshandel, emotionell misshandel kalla det vad du vill. Det är oavsett inte okej!!
Instagramkontot – Mansbebisar. En ögonöppnare för många kvinnor, att se sin relation med nya ögon..
Det jag försöker komma fram till är just det, att jag inte har hittat vem jag är som person. Från att jag var en liten tjej fram till vuxen ålder. Jag har valt att finnas till för alla andra för att inte umgås med mig själv. Flytt undan mig själv genom att träna. Även om träningen många gånger fått mig att må bra. Vi är många tjejer, kvinnor där ute med för högt uppsatta krav, prestationsångest och en väldigt låg självkänsla…
Jag har gjort detta till mitt mission (-impossible ? I hope not) med mina barn, att stärka och bekräfta dem i sina känslor. För att de ska växa upp och tro på sig själva. Att de ska veta att de duger precis som de är, utan att vara sina prestationer. Väldigt viktigt! Att lyssna på magkänslan…något som också kan vara bra vid dejting för min del. En klok och mycket nära vän till mig sa en gång att vi får vad vi sänder ut Detta efter flera timmars långa telefonsamtal där jag nu i efterhand inser att jag inte var redo för att börja dejta. Jag var inte klar med mig själv än.
"Livet är som en bok. Du kan inte ändra de sidor som redan är skrivna, men du kan börja på ett nytt kapitel"
