"Livet är som en bok. Du kan inte ändra de sidor som redan är skrivna, men du kan börja på ett nytt kapitel"

Utmattningssyndrom – att bli sjuk av sina relationer…

Har tänkt på något det senaste. Hur lätt man vänjer sig och anpassar sig, NORMALISERAR. Som att alla hemskheter, illa behandling, örfilar och negativa kommentarer till slut blir ens vardag. Undrar när man kan börja leva istället för att överleva. Att känna med och för andra som berättar om en brokig uppväxt, en destruktiv relation eller andra människoöden.. jag kan känna dess smärta och tror att jag förstår vissa gånger. PANG! Ja där står man själv en fin sommarmorgon och inser att ens normala vardag inte är det normala. När det som man först sa inte var okej på något märkligt sätt successivt blir en vardag som inte är självvald. Det är den andre som styr. Egoisten. Narcissisten. Mannen med låg självkänsla. Ned tryckaren.

Att RESA SIG upp och gå vidare. En dag i taget. Ta tag i livet. Leva ett liv med empati, kärlek, skratt, ibland också tårar, harmoni, en kopp kaffe, vara mamman man alltid velat vara men tappat bort längs vägen. Tappat bort sina drömmar, värderingar, kommunikationen med andra människor, sitt egenvärde, sin självkänsla, sitt självförtroende, nedtrampade gränser som jämnats med marken. När känslan av att inte längre ha en röst, han lyssnar då inte på ställda krav, hon dramatiserar allt för uppmärksamhet, HON sätter tydliga gränser och trycker ner mig samtidigt, HON har inga brister, kränkningar, hemligheter som sprids. Fasad, som jag hatar att uppehålla en fasad! No Moore!

Det glada ska vinna. Harmonin ska infinna sig. För vi ger aldrig upp. Vaknar varje morgon, reser oss upp, kämpar lite till för förändringen som måste ske. Acceptera sårbarhet, skörhet och ge oss tid att läka. För att komma igen starkare än någonsin efter att ha pusslat ihop spillrorna av sitt forna jag. Allt för er mina fantastiskt fina och starka barn <3 <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *