"Livet är som en bok. Du kan inte ändra de sidor som redan är skrivna, men du kan börja på ett nytt kapitel"

Hej världen!

Okej, då ska man börja blogga lite igen. Ser bloggen som en form av terapi där jag får skriva av mig, rensa tankarna då jag inte har möjlighet att jogga och bränna av den värsta frustrationen. För frustrerad det har jag varit under en längre tid nu…

Det hela började när jag insåg att separation var vad hjärtat längtade efter, en stor sorg för mig till en början innan min ambivalens kunde lära mig att fördelarna var många..(inte för alla, men för mig..). För mig att dyka ner i det djupaste vatten och helt ändra inställning till livet, att välja mig och barnen… Nu när två och ett halvt år har passerat sitter jag här ganska så nöjd när jag blickar tillbaka, jag tog steget för mig och barnen..det har inte varit en dans på rosor, men en resa till att lära känna mig igen. Den starka, glada, spralliga och glada personen höll på att drunkna i allt annat som höll på att förgöra mig, för det är så det känns idag.. Idag börjar jag bygga upp mig själv efter flera år av att sätta mig själv i sista rummet, sökandet efter bekräftelse hos min dåvarande sambo, som egentligen aldrig var särskilt intresserad av att hänga eller umgås med mig, framförallt inte tillsammans med mina barn mot slutet…att respektera mina eller barnens känslor det fanns liksom inte.. Jag kan stå rak i ryggen och erkänna att där lyssnade jag till slut på magkänslan, att inte lyssna till magkänslan ger mig ut på djupa och farliga vatten har jag märkt..

Vardagen som utmattad…utmattad och med två fantastiskt fina och underbara barn som likt alla barn testar gränser, utmanar och inte alltid är nöjda över ett Nej! ja som vi mammor vet så är inte varje dag den samma, ibland påverkar sömnen en själv och barnen mer och maten som man stått och lagt ner massa tid på är inget som någon är särskilt intresserad av att äta egentligen..så vad gör man när pulsen ökar, sömnen sviker dig och stressen är total, något som pågått under en längre tid (flera års inre stress) så har den nått sin kulmen och kroppen stänger ner för att NEJ!, STOPP! som vi säger till våra barn … men ja när det inte är tillräckligt med trotts över lag och irritation och frustration som treåringar och fyraåringar eller sexåringar får uppleva emellanåt, då börjar utbrotten bli en vardag där barnet inte längre klarar att hantera de känslor som hålls kvar inom sig…ingen annan får se eller höra barnets tankar..förrns det blir så olidligt jobbigt på insidan att det bubblar över och som det bubblar över och slår ner allt som kommer i dess väg..såå just så ser vår vardag ut just nu och har också gjort ett tag..som att springa i motvind i en uppförsbacke och upptäcka att det ligger massa småsten i skon..

Min utmattning slog sig ner i min kropp efter julledigheten, efter att BUP skickat hem oss utan råd eller stöd. Jag gick redan då på knä av trötthet, känslor av att inte räcka till och konflikter dagligen hemma..men kanske har vi sökt för tidigt…jag hade redan då en känsla av att någonting inte är som det ska, en känsla som hängt med mig länge sedan sonen var väldigt liten..

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *