KÖRKORT

Höll precis på att krocka så hårt

image

Fyfan vilka dårar det finns ute i trafiken. Jag och min svägerska var iväg till Hallunda i ett ärende för att vi sedan skulle handla julpynt. Vi kommer i 50 och en idiot till bilist – med väjningsplikt, kom från vår högra sida å körde bara rakt ut. Cissi fick väja och på vår vänstra sida körde precis en annan om oss. Var bara ren tur att den bilen hade hunnit åka någon meter till för annars hade vi smällt med denne.

Urk. Jag tog över körningen därefter för Cissi blev lite skakad. Tror jag det, för det blev jag också.

På vägen hemåt igen, var det totalt stopp på Glömstavägen. Polisen var på plats och där hade en bilist kört av vägen och då i vårt motsatta körfält. På en 30-väg (byggarbete)…där det annars är 60.

Och så alla dårar från söderom som sniket ska tränga sig förbi genom att åka längst fram i fel fil för att sedan blinka in sig till rätt fält.

1 år sedan jag tog körkort!

Ja, det här var riktigt gött, kan jag lova. Wuhuu så mäktigt. Och tusan vad stolt jag är över mig själv, att jag tog körkortet. Läs gärna hela min väg till körkortet, där jag också skriver om tips under tidens gång.

Det var inte svårt så, jag var ju duktig på att köra, väldigt självsäker i trafiken – men jag hade mamma döende och hamnade i depression på grund av det, vilket också ledde till koncentrationsvårigheter (något jag aldrig förr varit med om). Inte så konstigt egentligen med tanke på omständigheterna. Krånglig graviditet på det också, med krämpor som inte riktigt var av denna värld.

Alla sa åt mig att vänta, tills det värsta var över, tills bebis var född. Min mamma togs ifrån oss inom en månad från att min dotter föddes i december i fjol. Jag förlorade min mamma – det är en av de största sorgerna i mitt liv. Första tiden mådde jag så dåligt, var så ledsen och nedstämd. Jag kommer alltid att sakna min främsta idol.

Jag är så glad att jag hann ta kortet både före förlossning och innan mamma dog. Så mycket som detta körkort gjorde för mig. Mitt envisa jag, visade ännu en gång att jag klarar saker. Vissa trodde inte att jag skulle ta kortet, men tala-med-handen rakt upp i fejset, klarade jag både teori och uppkörning på första försöket.

Jag kunde finnas där lättare för min mamma. Trots att jag knappt kunde gå, kunde jag besöka henne varje dag. Jag kunde jobba längre fastän jag var berättigad 100 % sjukskrivning (på grund av foglossning etc) ihärdig som jag är ;-). Jag blev gladare också. Det hela hjälpte mig att komma ur depressionen lättare. Jag blev mer positiv, började le, var inte ledsen eller grät hela tiden.

Jag kan om jag vill och då gör jag det ordentligt också. Så har jag alltid varit och jag tänker inte sluta med det heller.

Hämta barnen 💕👍

image

Känns så himla bra att fortfarande kunna hämta barnen när orken i fogarna finns. Det är helt klart att tacka för att jag har körkort och inte behöver kriga dessa sträckor där jag rent av gråter av smärta för att det gör så in i helvetes ont. Det var ett av mina främsta tankar med att ta körkort, att kunna närvara mer kring träningar och så, för barnens skull. Och det är för jävla bekvämt också!

Här sitter jag i bilen utanför skolan och väntar på Zacharias. Bilen framför mig hade bromsen nere så det är därför mitt ansikte är så rött 😂 Blixten fungerar inte när jag har ”selfie-kameran” inställd, men det blir bara suddigt om jag ska försöka ta med den bättre kameran. Sen har jag glasögon också – och det blir lite svårare att få till en sjysst blixt-bild då i och med reflektionerna.

– Ja, ni fattar! 😂