sonen opereras

Besök hos polisen…

Idag var vi på ett barnkalas eftersom sötkorven S fyllde hela två år :-) Därefter tog vi en långpromenad eftersom det var så härligt väder med sol och tussilago längs dikena. Under promenaden i närheten av Glömstavägen/Huddingevägen, fick jag syn på ett par registreringsplåtar liggandes på marken och fann detta skumt. På baksidan om registreringskyltarna var det silvertejp dubbelhäftat, som att dessa har använts i syfte att möjligtvis tjuvtanka eller måhända ett rån? Jag la skyltarna under vagnen och ringde 11414 för att höra mig för vad jag skulle göra med dessa, för i fel händer kan ju dessa användas på obehagliga sätt. Polisen jag samtalade med frågade om jag hade lust att lämna in dem vid närmaste polisstation, så vi tog oss en längre promenad till Flemingsberg där Södertörns polisstation ligger. På så sätt fick Z och en av hans kusiner göra en god sak genom att hjälpa polisen med ett brott, så ni kan ju tänka er hur stolta pojkarna är just nu :-)

Jag mår bättre idag, men behövde nog skriva av mig tankarna gällande J. Satt uppe länge inatt och tänkte en hel del. Livet känns orättvist å J:s vägnar med tanke på att han är så himla go och snäll. Men det är väl så livet blir ibland och det bästa man kan göra är att rida ut stormen med huvudet högt. Jag har haft många motgångar men alltid tagit igenom dem, så vad talar för att jag inte kan göra det denna gång? Nä, jag är inte flat brutta och jag har de mina runt omkring. Men tänk vad skönt det är att häva ur sig ibland?!

Tack för att ni ”lyssnar” :-)

Nu faller bomben…

d5000 116

…så känns det i alla fall för min del.

För någon timme sedan öppnade jag det vita kuvertet, vilket var adresserat från Karolinska Universitetssjukhuset. Jag trodde prompt att det var en gammal räkning från i höstas med tanke på all rabalder som uppstod då. Men ack så fel man kunde ha….

Vid sexmånaderskontrollen av J uppdagades nämligen en del problem, vilka tas upp igen. På något vis ville jag förtränga detta faktum, även om jag var medveten om saken ifråga. Problemet förminskades bokstavligen och jag hoppades att det skulle försvinna, med det där trollerispöet.

Men icke. Nu står vi här. Åter igen. Gud, giv mig styrka, för mina barns skull. Jag ber dig.

Jag är absolut inte ute efter någon sympati för fem öre, det enda jag vill få ut är väl en viss förståelse. Jag och min familj genomgår en svår period just nu, ha överseende med detta.

Ytterligare en operation…

Idag var jag med yngsta sonen till Bvc på sexmånaderskontroll, J väger 10.235 gram och är 75 cm lång. Stor kille som enligt Bvc-tanten ligger före i utvecklingen – och jag som har tyckt att han verkar vara lite sen när det kommer till vissa moment eftersom storebror Z kunde dessa som sexmånaders.

Nu till problemet, som jag för övrigt i dagsläget inte tänker gå in på i raka detaljer vad det gäller. Det är en ”sak” J har haft sedan han föddes och några läkare har tittat och bedömt (läs: feldiagnostiserat) att det inte är farligt. Men den här ”saken” blir värre och värre, så jag tog upp det med läkaren som först himlade lite med ögonen eftersom han uppenbarligen trodde att jag var smått hönsig. Men när han fick se ”saken” blev hans ögon stora varpå han utbrast ”Oh my god” (läkaren är av engelskspråkig bakgrund) med oro i rösten och jag bara kände hur marken under mig öppnade sig.

När läkaren sade ”Jag skickar en remiss till kirurgen.”, då nästan svartnade det för ögonen på mig. Läkaren såg min blick och sa att han visste om att J opererades för magmunnen. ”Ni får tyvärr genomgå den här karusellen igen, men det är ett måste, annars kan *cencurerat* skadas…”

Alla hjärtans dag specialen är färdigskriven och publiceras ikväll, måste bara komma åt ett par bilder som finns på den externa hårddisken… Svarar på era kommentarer lite senare…

/En ledsen Emma-Lou

Längsta veckan någonsin

1

Skrivet söndagen 23 augusti 2009 (Joshua är född 090802):

På måndagen  åker Simo med Joshua till BVC för att väga och mäta honom. Samtidigt tar Simo upp det här med kaskadkräkningarna, varav BVC-tanten bokar in en läkartid på tisdagen.

Dagen efter, på tisdagen, undersökts Joshua av en läkare och misstanke om en igentäppt magmun dyker upp. Simo får med sig anteckningar från både läkare och sköterska, för att styrka vid besöket till akuten på Huddinge Universitetssjukhus, dit vi ska vända oss om kaskadkräkningarna ej upphör.

Natten mot onsdag samt onsdag förmiddag kräks likt kaskad och Simo beger sig till akuten omkring klockan 11. Eftersom värdena ser bra ut samt att Joshua kan kissa, skickas de hem. Beslutet om daglig hemsjukvård via det mobila teamet lovas.

”Barn spyr, var inte orolig. De kan vara tröga med nr 2 också.”

Omkring lunchtid på torsdagen kommer sköterskan från det mobila teamet. Joshua kan numera behålla ungefär varannan måltid, men tappar vikt samt att han fortfarande inte kan göra nummer två, vilket känns mycket oroväckande. Jag står på mig och kräver att en röntgen skulle genomföras samma dag. Runt 13:30, beger vi oss till B88 på Huddinge Universitetssjukhus. 

2

Vid 17-tiden på torsdagen  har vi fortfarande inte fått något besked från vare sig sköterskor eller läkare, varpå jag ringer in personal där jag uppriktigt sagt talar om att det känns som om de struntar i Joshua. Först då får vi veta att vi måste spara all urin och avföring som Joshua gör ifrån sig, samt att Joshua numera är inskriven. Även remiss till röntgen är skickad och inom kort ska den bli av. Min lillebror anländer till sjukhuset för att köra hem våran bil, varav jag följer med på grund av ryggsmärtor och ömmande svanskota. Röntgen görs och det är magmunnen som är igentäppt. Dock tror inte läkaren att det behöver göras någon operation.

På fredagsförmiddagen sondmatas Joshua eftersom han har spytt vid två tillfällen och Simo får veta att han och Joshua ska åka till Astrid Lindgrens Barnsjukhus i Solna, där barnkirurgerna finns. Jag stressar som bara den och vill få iordning mat för att Simo ska kunna vara med Joshua istället för att köa i restaurangerna. Med tanke på den brutna svanskotan och den onda ryggen, kan jag inte bära med mig den tunga ICA-påsen från affären, utan lånar med mig en av butikens ”dragbar-korg-på-hjul”.

3

Simo anländer till Astrid Lindgrens Barnsjukhus omkring 14:30, där han får sitta i ett litet akutrum fram till klockan 20. Den röntgen som genomförs på fredagseftermiddagen, visar att magmunnen inte är helt igentäppt, men att en operation bör genomföras. Och på sena fredagskvällen förbereds Joshua inför en eventuell operation och sköterskorna sätter dropp.

Omkring 11-tiden på lördagen delges Simo att operationen är uppskjuten eftersom den läkaren som ska utföra en eventuell operation, kräver ytterligare en röntgen. De tidigare röntgenplåtarna är alltför otydliga för att läkaren ska kunna bedöma huruvida en operation behövs genomföras eller ej. På eftermiddagen görs röntgen, vilken visar att magmunnen numera är helt igentäppt. Läkaren hoppas få en lucka och att operationen skall genomföras under lördagskvällen, annars sker den som senast söndag morgon. Simo ringer mig för att han vill att jag kommer dit med frukostmat samt andra tillbehör, varpå jag och mina föräldrar beger oss mot Astrid Lindgrens Barnsjukhus ungefär klockan 18. Strax efter 19 kommer en sköterska in på rummet för att hämta ned Joshua till operation.

4

Joshua på uppvaket.

Runt 02 natten till söndag, matas Joshua per nappflaska. Maten får han behålla fram till tidig förmiddag, varpå han spyr upp den. Detta är helt normalt i och med att den numera klyvda magmunnen är öm och svullen. Måltiderna klockan 10, 14, 17 och 20, får Joshua också behålla. Vid 18-tiden anländer jag och mina föräldrar till sjukhuset och lille Joshua ser ut att må hur bra som helst.