Alyssa tyckte mycket om grötklämmisen med smak av kokos och banan! Heja mig, nåt bra kan jag i alla fall 😀

Nu kommer äntligen min förlossningsberättelse, sådär 13 månader efter förlossningen. Men jag kom av mig efter min mors bortgång 1 januari 2015. Det blev en blockad liksom.

Alla färgglada ord är klickbara länkar. Läs gärna dem i den ordningen jag länkar under läsningens gång, det kommer att underlätta handlingen

Måndag 1 december, 38+0

Beslutar mig för att ringa till barnmorskan på Anima-teamet jag har på Huddinge sjukhus. Sagt och gjort ringer jag förlossningen och lämnar ett meddelande till min barnmorska som denna dag är på utbildning och återkommer under tisdagen. Vi har under graviditetens gång pratat om igångsättning och att jag vill ha det på så naturlig väg som det är möjligt.

Läs mer om varför jag igångsattes här.

Tisdag 2 december, 38+1

Barnmorskan ringer tidigt på morgonen. Jag berättar att jag vill komma in för en fortsatt uppföljning av hinnsvepning, från den ”lätta hinnsvepningen” man gjorde veckan innan (25/11). Jag får en snabb tid samma dag redan innan lunch. Min barnmorska gör en ”gynnsam” hinnsvepning som hon beskriver det.

Onsdag 3 december, 38+2

På förmiddagen har vi tid hos läkaren på specialistmödravården för bedömning av igångsättning. Jag kör bilen till Huddinge sjukhus för att jag själv vill säkerställa att jag kan köra bil ifall det skulle ske något när Simo inte är hemma. Och det gick jättebra. Simo var med i bilen.

En elak hinnsvepning.

21:30, tar en Citodon då jag har starkare sammandragningar och förbereder inför natten ifall det sätter igång. På så sätt vet både jag och Simo att vi måste åka in.

Torsdag 4 december, 38+3

04:30, tar en Lergigan då jag inte kan sova. Somnar kring 03:30-04:00.

9:00, vaknar och går upp.

Simo har redan tagit hand om Zacharias och gick till skolan, Joshua lämnades till Simos förälder på morgonen. Jag är ensam hemma med andra ord. Då jag inte litar på mig själv om att åka in i rätt tid samt att Simo var på jobbet och dessutom hade bilen (tro mig, jag hade lätt kört annars), vill jag ha mina föräldrar hemma hos mig. Jag ringer dem därför tidigt på förmiddagen och bestämmer att de ska komma hem till mig i beredskap för att köra mig till förlossningen. Min mamma har fött fram sex barn och vet när det är dags att åka in, även hon med höga smärtgränsen. Jag hade dagarna innan mottagit en fin adventskorg med ingredienser till Janssons frestelse och saffranssnittar (läs om ni vill här) som mamma skulle laga iordning. Mina föräldrar dök dock upp senare och hon hade med sig ingredienser till kokt potatis med fläskkotletter och brunsås.

11:10, noterar att sammandragningarna tilltagit i styrka, jag har även mensvärksliknande smärta i nedre buken.

11:41, sms:ar Simo om att jag inte har känt bebis lika bra i rörelser, känner mig orolig. Dock har hon vid några tillfällen varit lugnare i magen dagen efter att jag har tagit Lergigan (utskrivet för oro och sömnsvårigheter). Dock tog jag bara vid behov och enbart för natten, trots att jag får ta tre tabletter per dygn och det är ingen fara att kombinera med Citodon heller, även om det nu var flera timmar emellan tabletterna som ej nådde verkan med varandra. Vi fortsätter sms:a varandra och jag nämner att jag har ont av ondare sammandragningar än normalt och att det är ett himla tryck nedåt.

11:45: Sms: ”Nu rör hon sig Är dock fortfarande orolig, så måste ha koll.”
11:56: ”Nu rör hon sig lite. Jag har lite mer ont idag. Det kommer också mer blod. Lite som i teckenblödning tror jag, på grund av hinnsvepningen.”

Blir lugnare.

11:57: Var ligger din kniv någonstans? Jag ska fota den för ett inlägg på bloggen (läs här om ni vill). Ska tidsinställa några inlägg för helgen.”

(Tidsinställer några inlägg till bloggen, bra att skingra tankarna med)

11:37-11:41: Alltså hon rör sig inte, börjar bli orolig Simo. Hon har inte rört sig alls sen sist jag skrev det (10:56). Jag hatar såna här tankar, jag blir så orolig. När åker du hem? (han svarar: tänkte jobba hela dagen om du inte behöver åka in) Jag har jätteont i underlivet när jag är uppe igår. Har legat i sängen hela tiden annars, för det är sådant tryck och ilar som fan, det gör verkligen ont därnere.”

11:47: Oki, hon rörde sig lite nu. Jag har ”bråkat” lite med henne.

Jag blir lugn igen och sätter mig för att pyssla en julklapp till min brorsdotter, (läs inlägg för bild här om ni vill, ett av inläggen jag tidsinställde). Jag sms:ar även Simo under tiden för att fråga efter superlim samt att jag vill att han köper juliga presentpåsar till mig, för jag tänker ikväll slå in julklappar.

15:51: Jag tror det kör igång inatt, möjligtvis ikväll redan. Har jävligt ont nu.

Fortsätter sms:a Simo och kollar av så att han fixat med allt på jobbet (därför han arbetar idag, för att få det sista färdigt), bockat av att han är ledig för igångsättningen imorgon, ordnat med gymkort via jobbet som han är berättigad för samt annat. *kontrollfreak*

16:48: Nu börjar jag bli fett irriterad. Har skitont och är asförbannad. Den där jävla tvätten. Å mina föräldrar, var fan är dom? Du får åka hem snart, det är tätt nu. Börjar bli skitarg. Vill ej prata i telefon, så sluta ring. Vill ej vara otrevlig, men är skitsne. Inte på dig. Jag är arg på hela världen. Tror att det är hormoner och smärtan som gör det.

Mina föräldrar anländer närmare 17:30. Här har värkarna tilltagit i styrka och jag ligger lätt över 110 i styrka, intervallen är mellan 3-5 minuter. Mamma lagar iordning maten och jag sitter vid köksbordet. Jag vill ej ligga ned och vila.

Som jag misstänkte hela tiden, tänkte jag inte åka in heller, fastän jag hade värkarbete. Ville känna att de skulle vara mer etablerade fastän de kom tätt med en intervall på 3 minuter och garanterad värkarbete på över 110 i styrka.

Jag vill bada, men mamma säger nej och tycker att det är en dålig idé, men det gör rätt ont alltså, så jag tappar upp ett bad. Går in i sovrummet och ringer förlossningen. Barnmorskan hör hur täta mina värkar är och vill att jag åker in omgående. Jag säger nej och förklarar att jag vill äta mat först, middagen är nämligen på ingång. Jag vill ha krafter till förlossningen. Hon blev väldigt förvånad och visste knappt vad hon skulle säga. Dessutom hade inte Simo kommit hem än.

– Du kan få mackor här, sa barnmorskan.

– De där torra äckliga? Nej, tack.

Barnmorskan bara skrattade. Hon förstod väl vad jag menade, antar jag.

Simo kom strax därefter hem med Zacharias som han hade hämtat i skolan. Vi alla åt mammas mat som var så gott, fläskkotletter med potatis och brunsås. Under tider kommer nu värkarna väldigt tätt och de var då inte nådiga. Det kommer bli en bebis idag, det tror jag.

Mamma säger åt mig att det är dags att åka in.

”Du har väldigt starka värkar, jag ser det på dig”.

Jag badar aldrig, Simo tyckte inte heller att det är en bra idé.

”Oh shit, nu kände jag hur hon sjönk helt ned i bäckenet.”, utbrister jag.

Nu är det dags att åka in. Jag tror klockan är omkring 20:00. Mamma och pappa ser till att Zacharias kommer hem till sina farföräldrar där Joshua redan infinner sig. Jag kramar om både mamma och pappa och hoppas att hon ska leva för natten, så att hon ska hinna träffa min dotter.

Vi kommer in och blir förda till ett rum. En av barnmorskorna säger; det är du som bara skulle äta va? och så garvar hon. Hon hade aldrig hört den varianten tydligen. Men ni vet ju hur jag är med mat?! 😉 De sätter CTG på mig och konstigt nog börjar värkarna avta medan något annat höjdes, nämligen hjärtljuden. Egentligen skulle de skicka hem mig, men då hjärtljuden sinkade, skrevs jag in. Läs mer om det här. Min barnmorska från Anima-teamet kom in på besök, hon är så go hon. Hon hjälpte mig verkligen med rädslan under graviditeten. Det var även hon som kom in och berättade att jag numera var inskriven.

Jag blir förd till en riktig förlossningssal, där man sätter CTG och kommer in till mig med jämna mellanrum med tanke på dotterns hjärtljud.

Någonstans här säger jag till barnmorskorna innan värkarbetet sätter igång på riktigt, att jag är positivt inställd på EDA.

20:43 smäller det till i magen och mätaren visar på 127 i styrka. Det hann aldrig trappas upp utan bara small till. Fyfan vad ont det gjorde, herre jisses alltså.

Simo: Oj, jävlar. Den är ju uppe i 127, det är ju skitmycket?!

Emma-Lou: Jo, tack, jag vet. Huuuhhh…..

23:45: Akupunktur sätts strax innan midnatt i förebyggande och smärtlindrande syfte då jag under graviditeten har fått detta med goda resultat. Jag uppnår tydligen chi, vilket innebär att nålen satts i en muskel som gjorde ont. Det sved som fan. 45 minuter får nålarna sitta och det leder oss in på nästa dygn.

Fredag 5 december, 38+4

01:00, barnmorska och sköterska kommer in på rummet. Barnmorskan säger att det nu eventuellt finns två alternativ för mig. Då värkarna har avtagit igen, funderar man på att ge mig morfin så att jag vilar och sover för natten, då igångsättning är inplanerad på morgonen. Alternativt, utifrån läkaren på plats, spräcker vi hinnorna så att vattnet går och hoppas att det kör igång igen av sig självt, annars sätter man in värkstimulerande dropp. Det är upp till mig att bestämma hur jag vill ha det, men också för läkaren att godkänna.

”Vi kör. Vi kör all in. Jag kommer inte att kunna sova på grund av tankarna och det kommer att sabba psykiskt för mig. Jag vill att ni gör det.”

Barnmorskan går till läkaren, återkommer 01:15 och läkaren har godkänt igångsättningen. Han ville dock ge mig möjligheten att få sova några timmar, men nu kör vi! Barnmorskan dubbelkollar då beslutet ligger helt i mina händer.

Vi gör det nu. Nu ska här tryckas barn. Jag är redo. Man har gjort samma i mina tidigare förlossningar med gott resultat där det har satt igång inom två timmar. Nu gör vi det här. 01:20 är hinnorna spräckta. Man sätter även en skalpelektrod på bebis huvud för att ha kontroll över hennes puls och hjärtljud. Jag är lite besviken att inte allt vatten kom på en gång, det är ju så varmt och skönt. Efter ett tag kommer det i omgångar.

Omkring 02:20 kör det igång på riktigt med riktiga värkar – nu kör vi!

Lustgasen är redo. Jag missar dock att ta den i rätt tid vid flera värkar och det gör att den förlorar lite i sin uppgift som smärtlindring då. Man ska helst ta den direkt innan värken kommer, ännu hellre strax innan. Det har fungerat jättebra i de tidigare förlossningarna, men inte denna gång. Dock är lustgasen en väldigt bra smärtlindring!

04:15: Jag är öppen 10 cm.  Jag dubbelkollar för jag är lite dåsig av lustgasen. Jag är öppen 10 cm. Shit, nu är det absolut inte långt kvar!

Ber efter Eda. Jag är så brutalt hög på den där lustgasen. Det röda som blinkar på monitorn framför mig, blinkar extra ordentligt (inte som i nyktert tillstånd) och jag hör tv-spelsljud á la Maria Bros. Jag försvinner in i dimman ganska ordentligt, det visade sig att någon hade höjt lustgasen till 100 %, därför är jag så väck. Nu i efterhand känner jag att det var ganska skönt. Jag kommer inte ihåg smärtan lika mycket.

Läkaren sätter epidurelen, jag säger till Simo att vi ska dra hem. Naturligtvis är vi kvar ;-). EDA:n hann dock inte slå verkan, så den var verkligen onödig att ta. För nu börjar minsann krystvärkarna! Barnmorskan trodde mig inte, men jag snäste av henne och sa;

”Det här är fanimig min tredje unge, jag kommer ju för fan ihåg hur man föder barn och vad som är vad!”

Så konstaterades det att hoppsan, jag hade ju visst rätt.

”Tryck när värken kommer”

Jag får panik nu, vill bara därifrån. Nu snackar vi riktig panik. Får som svårt att andas. Inte som i ångest utan som i ren och ram panik. Jag kramar sönder Simos händer för att jag är så jävla rädd. Jag missar väl någon krystvärk, men sedan kommer jag till sans och börjar trycka, när man ska trycka såklart.

”Nu är det bara någon krystvärk kvar, sen är det klart”.

Två krystvärkar till. Sedan är min dotter framfödd, klockan 05:06 fredagen den 5 december 2014. Nu är det äntligen över, hoppas jag. Och tänker tillbaka till förra förlossningen där jag var ett hårsmån från döden på grund av en blodförlust på närmare 4 liter.

Vi ligger och myser med donnan. Jag kan dock inte låta bli att ha den där känslan från förra förlossningen. Vågar inte resa på mig från sängen. Men jag måste ju på toaletten. Det är ju farligt att inte kissa efter ett tag. Men jag lär ju bli tappad, som alltid vid förlossningar och operationer…

Jag reser mig upp. Först i sittande position för att sedan ställa mig upp. Och så börjar det rinna blod längs benen… Läs: Jag blöder lite för mycket och sedan Jag for lite illa även denna gång.

Vi är kvar några dagar och beslutar oss sedan för att åka hem från BB. Flera inlägg från BB finns på bloggen, gå till 4 december och bläddra framåt. Där får ni läsa inlägg ”direkt” från förlossningen samt annat som hände därefter. Fick ju åka in akut två gånger eftersom blödningen inte upphörde. Och så blev det inväntan på operation också