Nu är det lite mer än två månader sedan som min pappa gick bort. Jag fann ro på ett sätt, eftersom han led av cancerns sviter, även om jag inte ville att han skulle dö.
Men jag har gjort mitt som dotter. Jag fanns där. Vi pratade dagligen, jag hälsade på honom. Jag lagade mat till pappa och städade även hemma hos honom. Jag tog med honom på utflykter, följde med honom till sjukhuset för de kontroller och behandlingar han behövde göra. Efter mammas död, fick han bo hemma hos mig i några veckor. Vi åkte även till Finland för att hälsa på hans sida av släkten.
Jag är så glad för alla dessa minnen vi har tillsammans, särskilt de efter mammas bortgång, men också från hela uppväxten.
Vila i frid, pappa. För alltid saknad och aldrig glömd. ❤️