Har fortfarande väldigt ont i mina muskler, trots att jag har aktiverat mig sedan halv sju imorse. Jag begär ingen förståelse, men det är inte lätt. Det här är mer för att skriva av mig och kunna gå tillbaka å minnas hur mitt liv speglar sig.
Det hela började med en bilolycka där bilen voltade ned för en slänt. Sedan gjorde graviditeten med Joshua i magen sitt. Jag fick sådan kraftig foglossning och satt slutligen i rullstol. Detta ledde till att mina muskler förtvinades och hela jag var som spaghetti. Under två månader från förlossningen kunde jag inte gå eller ens hålla mitt eget barn. För att göra min historia kort.
Många gånger när jag sover till natten och då även hemma i min egen säng, kan mina ryggmuskler stelna till ordentligt. Detta när jag ligger still alldeles för länge. Jag kan knappt resa mig ur sängen. Då kan ni tänka er efter att ha sovit i tält.
Jag har idag aktiverat mig en hel del och jag har även gjort flera övningar. Lite bättre är det just nu. Något jag inte skrev imorse, var att jag gav upp när tårarna började komma. Tårar leder liksom ingenstans för gynnande i smärtväg, utan då är det bättre att ta sig upp och börja jobba med kroppen.
Troligen har muskeln låst sig, även om det till viss del är bättre nu än för fyra, fem timmar sedan.
Jag måste komma iväg å börja simma. Sjukgymnastik blir svårt för mig att ta mig till då detta är dagtid- och då pluggar jag. I övrigt kommer jag att arbeta tre kvällar i veckan, en av kvällarna ska Joshua ha sin träning och Simo vill träna andra kvällen. Någon av oss får passa på att träna efter Joshuas träning. Och så får vi dra och bada i simhallen om helgerna. Den andra kvällen som jag är ledig på och så Simo tränar, då får jag försöka bege mig ut på promenad med barnen, om så bara någon kilometer. Promenader är steg 1, som jag brukar säga.
Det blir nog en bra start och jag är positiv.