Vilka otroligt fina människor jag har haft att göra med denna graviditet. Anima-teamet på Huddinge sjukhus. Jag är så tacksam att jag fick just denna barnmorska och denna psykolog. Tack vare dem, kom jag också ur depressionen. Jag mådde så dåligt över allt det här med mamma. Det var så tungt. Det var om mamma och min närstående alla samtal handlade om. Samtalen som skulle handla om min förlossningsrädsla. Jag var inte rädd för själva förlossningen ju, det är döden jag är rädd för. Och jag visste hur illa det var med mamma. Och även den här närstående. Det tog mycket hårt på mig – och som gravid med alla hormoner blev det bara värre.
Idag skulle jag bara komma på ett ”efter förlossningen-besök”. Och naturligt blev att vi pratade om mammas bortgång. Och jag grät. Nästan hela samtalet kretsade kring mamma och allt där. Sedan blev det om den andra personen också. För jag måste hjälpa honom också, även om det är jävligt tungt nu så har det lättat en del – jag är ju ledsen och sörjer mycket så klart. Det går inte ens 20 minuter utan att jag tänker på mamma. Om ens det…
Och så tyckte hon att jag ska komma tillbaka till henne ännu en gång, om en månad. Jag ingår liksom inte ens under teamet längre, men ändå gör hon detta – för min skull! Vet ni hur mycket det värmer?! Och när jag var klar för idag så stod min barnmorska utanför och väntade.
Tack! Tack för att ni finns här. Så otroligt fina och goda människor. Tack.
