Angående mina smärtor och så. Efter bilolyckan hade jag skitont i ryggen, men fick först 10 år senare veta vad ryggsmärtorna berodde på. Bättre sent än aldrig, haha. Visst hade jag ont – och trots grymt bra träning med hjälp av en personlig tränare, blev jag aldrig bra. Detta för att det inte förren två veckor sedan (ja, nu 2009!) upptäcktes att det var mitt bäckene som knasade. Ett friskt bäckene som är ur funktion; dysfunktionell med andra ord.
Dock lärde jag mig att leva med smärtan efter bilolyckan. Tro det eller ej, jag blev van att ha ont. Så länge jag fokuserade tankarna på annat än ondo, så fungerade jag i vardagen. Sjukt egentligen. Men, som med Zacharias (äldsta sonen); jag har aldrig någonsin kunnat trösta honom som en och annan mamma kan göra, som att ta upp i famnen och bära bara sådär. Jag sätter mig alltid ned på golvet och kramas på det viset. Gör man det till en vana, så fungerar det faktiskt riktigt bra till slut.
Dock förvärrades bäckenet ytterligare under graviditeten med Z, för att inte tala om den senaste graviditeten där bäckenbensuppluckringen påverkade min vardag från graviditetsvecka 10. Och så tillkom en hel del komplikationer såsom kraftiga sammandragningar från graviditetsvecka 16, förkortad livmoderhals, enorma blödningar m.m.
Sedan hade jag inte någon vidare förlossning denna gång heller. Joshua var enormt stor och förlossningen gick väldigt snabbt, vilket medförde att svanskotan tog rejält med stryk. Den smärta jag fick känna på i samband med denna förlossning var flera gånger grymmare än den pain jag fick från bilolyckan.
Nu, fyra månader efter förlossningen med Joshua, ska jag få kortinsonsprutor, yiihaa. Måste ju kunna sitta ordentligt utan sittring, inte sant?! Jag är positivt inställd i all fall. Efter all denna tid, fick jag äntligen hjälp.
Min förlossningsberättelse finns bland kategorierna om ni är intresserade av att läsa.
Om det är något ni undrar över så kan jag svara på det 🙂