I den här bloggen får du ta del av dagliga inlägg om alltifrån familjelivet med mina tre barn, Zacharias, 18 år, Joshua, 14 år och Alyssa, 9 år. Jag skriver även mycket om mat – och då främst recept och tips. Då jag i grunden är utbildad frisör, har jag ett stort intresse för hår och skönhet, vilket jag skriver om och där blir det inlägg med recensioner på produkter, tips, hur du fixar den där frisyren och så vidare. Jag är även utbildad journalist och hänger med i kändisvimlet på fester och event. Och utbildad fritidsledare på det. Jag skriver om sådant andra inte gärna vill prata om. Och jo, just det. Två av barnen har diagnoser, ena adhd och autism, andra med autism nivå 1 och trotssyndrom svår. Väl mött! Kontakt: [email protected]

Förlossningsberättelsen

1

Berättelsen om när Joshua kommer till världen, 2/8 – 2009. 57cm, 4625 gram.

Under lördagskvällen den 1/8 har jag sammandragningar, men de är varken täta eller intensiva. Strax innan midnatt blir de däremot starkare och kommer med en intervall på ungefär var åttonde minut. Vid 02:00 blir sammandragningarna alltmer täta för var minut som går och när klockradion slår om till 02:30 bestämmer jag mig för att ringa in till förlossningen på Huddinge sjukhus. Barnmorskan som svarar heter Bodil, har en mjuk och behaglig stämma. Jag förklarar att jag på fredagsförmiddagen genomgick en hinnsvepning på specialistmödravården samt att det under lördagskvällen lossnade en hel del slem därnere. Bodil klockar 4 värkar på 6 minuter och berättar med en förskräckt röst att det inte finns några förlossningsplatser lediga hos dem samt att det skulle dröja många timmar innan rum och barnmorskor blir lediga. Snäll som hon är erbjuder hon sig att ringa efter och höra hur det ser ut på andra sjukhus runtom i Stockholm då det råder babyboom i länet och ber mig därför att återkomma om femton, tjugo minuter. Vi avslutar samtalet och jag lägger min lila mobiltelefon på nattduksbordet intill sängen. Jag bestämmer mig för att vänta med samtalet fram till 03:30 eftersom jag vill vara säker på att det verkligen är på gång, detta då jag varit med om smärtfyllda nätter sedan graviditetsvecka 16. Simo blir nervös och springer halvt fram och tillbaka i sovrummet:

Simo: ”Vi måste nog åka in nu Emma-Lou. Det är nog dags nu.”

Klockan 03:15 ringer min mobil och det är Bodil:

E: Ja, hallå?

B: Hej Emma-Lou, det är Bodil från Huddinge förlossning, hur mår du?

E: Det är fint, men det gör lite ont (jämrar lite)

B: Emma-Lou, lyssna noga nu. Det är på gång nu, du måste åka in. Jag har ringt sjukhusen och det finns en plats kvar i hela Stockholm och det är på Karolinska i Solna.

E: Eh, va? Finns det verkligen bara en plats kvar i hela Stockholm? Kan jag inte vänta ett par timmar så kommer jag till er på morgonen istället?

B: Förstår du vad jag säger, det finns bara en plats kvar nu. Du måste åka in! Det är dags nu. Annars kniper någon annan platsen.

E: Okej då, jag åker väl in (suckar)

2

Här går jag med bestämda steg mot förlossningen.

Med ett leende på läpparna förklarar jag för Simo att det bara finns en enda förlossningsplats kvar i hela länet – och den platsen är vår. Simo packar ned tandborstar och andra hygienartiklar i den röda necessären och snart beger vi oss mot förlossningen på Karolinska Universitetssjukhuset i Solna. I bilen lyssnar vi på radion, pratar högt och skrattar. Sammandragningarna avtar något och kommer nu endast var femte minut. Väl framme går jag från parkeringen i rask takt mot förlossningen. Simo tittar konstigt på mig medan jag skrattar och säger:

”Det är lika bra att gå dessa 300-400 meter själv så kanske det sätter igång lite snabbare! Nu har den senaste värken faktiskt hållt i sig längre!”

Vi kommer in på förlossningen och blir förda till ett undersökningsrum. Rummet känns inte så stelt, utan det hänger fina tavlor med landskapsmotiv längs väggarna. Barnmorskan påminner väldigt mycket om min mamma till utseendet, förutom hårfärgen. Hon spänner fast band på min mage för att kunna mäta sammandragningarna samt barnets hjärtljud. Dock avtar sammandragningarna något och kommer endast var sjunde minut. Jag får även pina mig igenom en undersökning där barnmorskan påstår att jag inte alls är öppen. Då blir jag redigt förbannad och säger barskt:

”På fredagsförmiddagen var jag minsann öppen hela 3 cm, så det där får du allt checka igen.”

Den andra barnmorskan med de långa fingrarna konstaterar att jag är öppen 3-4 cm och jag blir inskriven. Dock avtar sammandragningarna nästan helt och jag känner knappt av dem. De två barnmorskorna förklarar att de kommer att sticka hål på fosterhinnorna så att vattnet går. På så sätt går förmodligen värkarbetet igång, annars får jag värkstimulerande dropp.

3

Klockan slår 05, jag blir inskriven och får en sexig sjukhusrock.

Nu är vi på väg mot förlossningssalen med en ny barnmorska samt en sköterska. Dock har jag svårt att gå på grund av ett ilande tryck mot slidväggen som resulterar i en hemsk strålande känsla ut i höger innerlår.Det ilande trycket beror på att barnet ligger väldigt långt ned. Jag kan inte stå på det benet där det strålar igenom utan måste måste offra den vänstra höften, vilket inte är alltför skönt i och med den svåra bäckenbensuppluckringen. Simo hjälper mig hela vägen till förlossningssalen samtidigt som jag stödjer mig mot väggen. När jag äntligen får lägga mig i den hårda sjukhussängen ber jag om att få en stor kudde eftersom det smärtar mycket i bäckenet och genast tillhandages jag en stor saccosäck som placeras under mina knän i den halvsittande position jag befinner mig i. Barnmorskan sticker hål på hinnorna i samband med att hon fäster något på barnets huvud. Fostervattnet sipprar ut och värkarna blir allt starkare. Klockan 05:30 startar förlossningsvärkarna och lustgasen blir min bästa vän. Simo är det absolut bästa stödet med all servering av dryck och de rätta orden.

Simo: ”Du är så duktig, du är en riktig kämpe. Det här klarar du!”

Klockan närmar sig 07 och det är snart dags för skiftbyte mellan barnmorskor och sköterskor. Under en pågående värktopp frågar barnmorskan mig om jag vill ha EDA och jag nickar hetsigt med lustgasen intryckt i ansiktet. Inom kort kommer en ung och snygg läkare in på rummet – sådär osexigt nonchalant medveten om det också, vilket känns trevligt värre för mig som ligger där med ett blottat kön och pinar igenom mig ett värkarbete med noll vila.

”Emmiiiilou, nu måste du ligga riktigt still när jag sätter sprutan. Det kan ta upp till tjugo minuter innan den verkar. Kom ihåg att den inte tar bort smärtan från krystvärkarna. Har du förstått vad jag säger Emmiiiiiiilou?”

Jag känner starkt för att smälla till läkaren rakt över ansiktet men håller god min. Smärtlindringen visar sig hjälpa fantastiskt bra då den inte sänker värkarbetet men ändå tar bort den värsta smärtan. Lustgasen är dock fortfarande min bästa vän.

Nu är det dags för skiftbyte och in i rummet kommer en tanig barnmorska med gotländsk dialekt. Jag ser henne i ögonen och en kall kår drar genom kroppen. Det känns som om jag ser döden och min magkänsla säger mig att något inte stämmer utan att förlossningen kommer att urarta. Barnmorskan och hennes kompetens är det inget fel på. Både sköterska och barnmorska lyssnar när jag berättar att jag är ett kontrollfreak som måste veta precis allt som händer och varför. Det känns bra att de respekterar mina önskningar, men ändå tickar den där oroande känslan inombords. Det är något som inte stämmer.

Jag minns inte det exakta klockslaget, men vet att klockan är efter 08. Jag är nu öppen hela 9 cm och barnmorskan föreslår att jag ska gå omkring i förlossningssalen för att snabba på öppningsskedet. Jag orkar inte gå, men med hjälp av en gåstol (kallas?) stödjer jag mig samtidigt som jag inhalerar lustgas. Efter några minuter dunkar det till ordentligt nedåt och jag får bråttom samtidigt som jag skriker:

”Nu kommer huvudet, nu startar krystvärkarna. HÄMTA BARNMORSKAN!”

Bäckenbensuppluckringen är jobbig under förlossningen, framförallt de gånger jag är tvungen att kissa. Värkarna är för täta för att jag ska hinna till toaletten, så på höger sida om sängen står en steril kisshink som byts ut med jämna mellanrum. Under krystvärkarna får jag således hjälp att sära på benen, för att sedan dra ihop dem när det inte förekommer någon krystvärk.

Omkring 08:30 kör krystvärkarna igång och de smärtar mycket värre mot då jag födde Zacharias. Detta beror med största sannolikhet på att barnet är så stor i både längd och vikt. Trycket är liksom ilande och ihållande på samma gång, vilket gör att jag skriker som en stucken gris. Att jag inte har kontroll över det enorma trycket under krystvärkarna gör mig rädd och jag vågar inte trycka, vilket leder till att jag missar två krystvärkar. Barnmorskan talar om för mig att det är mycket viktigt att jag lyssnar och gör precis som hon säger, för nu följer den övervägande delen under förlossningen och då är det viktigt att samarbetet mellan oss två fungerar.

”När krystvärken kommer, hinner du att kunna trycka tre gånger under pågående krystvärk. Du får inte trycka när det inte pågår någon krystvärk.”

Jag tänker tillbaka till förlossningen med Zacharias där jag inte sprack fastän han vägde över fyra kilo och kom ut med handen på kinden. När krystvärkarna kommer igång ska man ”skiiiiita” och det är bara att pressa utav bara helvete när krystvärkarna kör igång, som att man är riktigt hård i magen. Detta kommer jag ihåg att göra även denna förlossning. Och ut kommer pojken och jag spricker inte. Dock får jag några rispor eftersom pojken väljer att göra samma sak som sin storebror, nämligen att komma ut med handen på kinden.

Simo: ”Jag ser huvudet Emma-Lou, det är snart över. Jag ser huvudet!”

4

Här ligger jag nyförlöst med en väldigt tung pojke på bröstet.

08:51 föds pojken fram och jag gråter av lättnad samtidigt som jag inte riktigt får in att det är över. Barnmorskan klämmer och trycker på magen för att få ut moderkakan, men jag tycker att det tar för lång tid och det medför att den där tanken kommer tillbaka. Tiden springer iväg och vi ringer våra föräldrar. Klockan är efter 10:00, men fortfarande finns den där tanken inuti mitt huvud. Än är det inte över, för det är något som inte stämmer. Jag känner på mig att en stor blodförlust är på ingång i samma ögonblick som jag reser mig från sängen. På något sätt vet jag vad som komma skall, tanken som funnits i mitt huvud dagligen sedan mars månad kan nu komma att bli verklighet. Rädslan som jag flera gånger påpekar i bloggen, men aldrig berättar om…

FORTSÄTTNING FÖLJER…

4 reaktioner på ”Förlossningsberättelsen

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *