Idag var jag ute på en promenad i Huddinge C. Kände att jag behövde komma ut och vem vet, lite fysisk aktivitet sägs ju sätta igång det snabbare.
100 meter smärtsam gång i snigelfart klarade jag, sedan blev det att sätta sig i rullstolen ”Bella” – med en kudde som ryggstöd så att jag kunde sitta snett med ryggen. Det underlättade en del, men soffan är fortfarande bäst.
När jag väl är ute och går, så stirrar folk på mig, tisslar och tasslar likt;
”Oj, stackarn, se så jobbigt hon har det. Det måste vara tvillingar…”
Jag vet att de inte menar något illa, men skulle de se mina ögon (som skriker smärta), skulle de nog komma fram och fråga varför jag har det såhär. Jag har varit med om det så många gånger sedan v20-23. Jag orkar inte förklara, så jag gömmer mig bakom ett par solglasögon och låtsas som att jag inte ser eller hör.