Överallt, vart man än går just nu så tycker jag man ser bebismagar.
Tycker det är så himla fint och mysigt med bebismagar. Att vara gravid med såklart. Att veta att ett litet liv växer i en, ett litet mirakel. Tänk att jag fått vara med om denna känslan/detta mirakel två gånger. Jag måste säga att förutom att jag var väldigt illamående i början av graviditeten med Elliott så mådde jag sedan fruktansvärt bra under de två andra tredjedelarna av graviditeten.
Med Leila mådde jag oförskämt bra fram till sista tredjedelen av graviditeten istället. Då fick jag en hel del problem med en nerv som låg i kläm. Hade väldans svårt att gå och röra på mig normalt. Men ändå tyckte jag såklart att det var jättemysigt trots smärtan.
Så när jag ser magar nu så blir jag allt lite avundsjuk, bara just för det är så mysigt. Sedan är det väl självklart mysigt när bebisen väl kommit oxå. Att snusa bebis är ju det mysigaste som finns. Men sedan måste man ju fostra upp barnen med, de växer och blir äldre. Så skulle man bara få vara gravid och om de var sådär små hela tiden. Då skulle jag nog kunna tänka mig en liten till.
Men, nu vet vi ju att fallet inte är så. Tycker det är fullt nog att försöka fostra upp två busfrön. Med en till -skulle jag nog typ ha lite smått panik. För det räcker och blir över med två, känner att man gärna vill hinna med i deras tempo. Förstår inte hur de som har 7-8 barn hinner med allt? Beundrar verkligen dom starkt!
Två barn räcker gott och väl för oss, nu väntar jag istället på att mina småsyskon ska bli så ”vuxna” så de skaffar barn. För då kan man ju minsann låna och lämna tillbaka 😉
Hur känner alla andra inför det här med o skaffa fler barn?