Det var verkligen länge sen jag skrev.
Men något hände. Min pappa dog. Väldigt hastigt. Jag har inte orkat blogga. Jag har haft väldigt mycket att göra, och mått väldigt MYCKET. Upp och ner..samtidigt som livet fortsätter.
Jag fick ett samtal från en neurokirurg på KS Solna. Hon ringde strax efter middagen den 23 Nov. Jag svarar aldrig på okänt nummer, men jag valde att svara då jag visste att pappa hade åkt in till sjukhuset. Trodde inte det var något…
Hon sa: ” Det är nog bäst ifall du kommer in omgående. Det ser inte så bra ut…” den meningen betyder kort och gott, skynda dig in, din pappa kommer att dö, du måste säga hejdå…
Benen vek sig… jag föll ihop och grät. och grät…det tog en stund innan vi fick barnvakt, sen åkte vi in.
Han låg där på en specialintensiv avdelning för personer med hjärnskador, ikopplad i en respirator, slangar överallt…
Doktorn ropaden in oss i ett rum så fort vi anlände. Han sa rakt ut:
”Er pappa kommer att dö”… Fyfan kände jag. Jag var glad för att jag hade hunnit prata med honom 2 dagar innan iaf…han mådde inte bra. Han hade redan då säkert fått sin hjänrblödning. Det var verkligen jobbigt att få se honom ligga där och veta att han skulle dö.
2 dagar senare förklarades han hjärndöd. Hans blödning var så massiv så det var ingen idé att öppna upp och tömma på blodet. Han var bortom räddning. Stackars lilla pappa…
Neurokirurgen (hjärndoktorn) sa att vi måste stänga av respiratorn. Han finns inte kvar mer och det är ingen idé att låta en kropp vara i liv, där själen inte finns kvar.
Han dog vid min och min systers sida…jag stod och tittade på medans hans pulsåder sakta stannade till och andningen upphörde, hjärtat slutade slå.. 🙁
Precis som på film. Han var så ung..han dog 2 dagar efter sin 61:e födelsedag.
Älskade pappa…vila i frid. <3
Vi ses i Nangijala…Vi ses i Körsbärsdalen
Det finns ingen sten så tung
som sorgen vi känner
Det finns, ingen ros så vacker
som minnena av dig
