Känsligt

Ta ställning; Näthat

10408079_4878070644933_6296202731507814404_n

 

Reddville och Shesocial valde att ta ställning, och deras förra utskick bestod därför av information från AIG om näthat – rättigheter och möjligheter!

I boken jag fick i utskicket finns massor av bra information om bland annat de rättigheter man har om någon utsätter dig för kränkning på nätet. Hur många gånger har man inte, som bloggare, instagrammare eller facebookanvändare fått de där dumma kommentarerna? De där som liksom sätter sig som en spärr i huvudet…

Det är inte okej att bli kränkt. ALDRIG OKEJ! Det spelar ingen roll om det är hemma, på arbetsplatsen eller på din blogg, det kvittar liksom. Det är inte okej i vilket fall som helst!
Man tror att man sitter säkert bakom datorn, men det gör man inte… Även identitetsstöld förekommer ju idag,  och är ett växande problem!

AIG Integritetsförsäkring är en försäkring som täcker både kränkningar, hat och hot på internet – samt identitetsstöld! På detta sätt vill man försöka få ett positivare klimat runt omkring oss – även på nätet! ♥

Vill du som läsare veta mer om försäkringen hos AIG?
Kika in på aigdirekt.se/integritet!  Där kan du läsa på och sen teckna försäkringen om du vill. Just nu bjuder de på första månadspremien (värde 99kr) om du tecknar innan årsskiftet!

10649635_4878234849038_8538916131928984218_n

På instagram går just nu ett litet ”fackeltåg” mot näthat, denna bild lade jag upp idag för att delta på mitt sätt… forma något som ett hjärta och sprid lite nätkärlek istället. Kika mer under min användarprofil ”@drommenom11barn

 

Sitter könet i kläderna?

10352615_4782800023227_4905478380678968036_n

Det kan komma att bli lite av en liten följetång det här, känns det som nu.

Mitt inlägg om ”flickan som blev en pojke” rev nog upp lite känslor, då kommentarer kom in och ett trettiotal mail kom ganska snart. Därtill både vänner som hört av sig privat och folk som skrivit några rader på facebook där inlägget länkats. Mycket olika åsikter kan jag lova, och med detta inlägg tänkte jag bemöta en del av dessa 😉
Många mail har som sagt strömmat in också, där man beskrivit liknande känslor som jag känner, men där man inte vill gå ut med vad man tycker – just av ”rädslan” för vad andra ska tänka. Ska man behöva känna så? Ska man inte få tycka/tänka som man vill? Kan man inte få klä sin dotter i rosa utan att folk ska bli helt freaked out?

Nej, jag tror definitivt inte att man är eller blir en sämre mamma för att man klär sina barn som flickor/pojkar. Jag är glad och stolt över mina barn. Som just pojkar och flickor. Jag klär gärna pojkarna grabbigt och tufft, och Isabella gulligt och fluffigt. Men med det sagt så har jag inte påstått att jag är emot jämställdhet. Eller hur? Jag råkar älska rosa och gulligull, men tänker inte tvinga mina pojkar att bära kläder de inte vill ha. De skulle fullkomligt  om jag bad dom ta på sig en rosa tunika eller en klänning med spetskant. Allra helst Rasmus (4) och Jonathan (3).
Eller hur tror ni att Linus och Simon (båda 10 år gamla) skulle bli bemötta i skolan om de kom med klänningar en dag? Bara för att jag och C säger att de ska ha det?

Här vill småpojkarna ha häftiga kläder med figurer och actionhjältar på. De större grabbarna väljer gärna enfärgad i en mer diskret färgskala, på sin höjd kanske något plagg med spelfigurer på, såsom Diablo, Minecraft eller Call of Duty. Till det jeans. Skulle jag be dom ta på sig kjol eller klänning så skulle de aldrig förlåta mig!

Några ifrågasätter det här med vad man egentligen präntar in i ungarna genom att utesluta vissa färger. Genom att välja bort t.ex. rosa för pojkar. Vilka signaler man ger sina barn.
I vårt fall är det ju kanske mycket mitt beslut, men även pojkarna visar tydligt att de absolut inte vill ha rosa. Vad tycker man då att jag ska göra? Jag älskar rosa – ska jag då tvinga pojkarna att bära det?
Vad ger jag då barnen för signaler? 

När jag var yngre så var de flesta tjejerna rosa och killarna var blå/gröna. Jag tillhörde kanske aldrig riktigt det där tjejfacket, då jag aldrig (så långt jag kan minnas) bar klänning eller kjol. Rosa kunde jag ha, men inte klänning/kjol eller liknande. Jag lekte mycket med soldater och åkte skateboard (nåja, försökte åka skateboard haha!).
Likadant kommer jag behandla Isabella som mina föräldrar behandlade mig. Blir hon en pojkflicka så blir hon det, jag blir inte besviken för det! Den dagen hon kommer och säger att hon inte vill ha klänning eller kjol – då behöver hon såklart inte ha det. Vill hon ha jeans och pikétröjor så ska jag gladeligen köpa det till henne då.
Tills dess bär hon rosa klänningar och kjolar med spets & tyll! – och hennes mamma visar gärna upp henne som den flicka hon är 😉 

Nej, könet sitter inte i kläderna (på tal om rubriken). Absolut inte. Könet sitter väl förhoppningsvis där det ska sitta. Kläderna är ju däremot en rolig grej, dels får man själv ett nöje med att välja kläder och sen klä sitt barn. Sen är det också ett sätt för andra att kunna bemöta ditt barn…
Jag har faktiskt full förståelse när äldre människor har berömt ett barn för att vara en söt liten flicka då detta barn burit (i mina ögon) tjejiga kläder. Mamman har i samtliga av dessa fall blivit antingen vansinnig eller bara fräst; ”Det är faktiskt en POJKE”. Detta gäller också omvänd situation, man tilltalar ett barn som pojke men så är det en flicka – det har jag dock inte sett lika ofta.
Personligen ser jag ingen anledning att bli arg eller fräsa i det läget…

Mordhotet från förr

10441385_4436752572257_4174262220628293945_n

Ja vad var det då som hände? Vad var det som fick mig att få så ont i magen när vi besökte min gamla bostad egentligen?

Jo… jag har berättat delar av historien förut, men kan ta det igen. För er nya läsare, för er som inte läst det förut, och för er som är nyfikna på att läsa storyn igen.

På midsommarafton bestämde vi oss för att åka ut och kika på hur mitt gamla hur såg ut.
Innan jag träffade Conny bodde jag i ett litet samhälle utanför Moholm. Där bodde jag tillsammans med Linus (min äldsta) och med min dåvarande sambo. Tills i mars 2008. Då hände något.

Jag hade en god vän på besök över helgen. Hade kört honom till Ica för att köpa snus och för att inhandla lite gott att grilla till kvällen, medans min sambo stannade hemma för att tända grillen och göra iordning det som skulle göras. När vi kommer tillbaka tycker sambon att det hela tagit väldigt mycket längre tid än vad det borde ha gjort. Så han går loss helt, och anklagar mig för att ha varit otrogen.
Det började med frågor, men eskalerade snabbt. Stämningen vart hotfull och jag kontaktade snart polisen. Sen gick det snabbt. Sambon sprang ut, hittade yxan och gick loss helt. Inredning i huset slog han sönder, liksom både vindrutan och förarrutan på bilen jag ställt på uppfarten. Han stod i trädgården och skrek efter mina hundar med ilska i rösten.
Min vän, som var där, hade tagit med sig ena hunden ut på gärdet där han låg. Den andra hunden strök väl mest omkring… jag visste inte så mycket där och då.

Själv var jag på övervåningen, livrädd. Linus låg och sov fortfarande. Tills sambon kommer in. Matar liksom in mig i Linus rum, får mig att sätta mig på sängkanten där Linus sover. Sen står han där som nån boss… med en yxa 10 cm ifrån ansiktet och hotar mig till liv. Jag har aldrig någonsin varit så rädd!
Linus vaknar, ser allt. Sitter tyst i sin säng, storögt. Sambon säger då att han inte kommer döda mig framför Linus, men… ja, vad ”men” betydde vet jag inte. Han fortsätter att uttrycka hot och hat. Sätter sig sedan på sängkanten, matar bort mig därifrån och rabblar konstiga ramsor för Linus som ser skräckslagen ut. ”Blodet tappas, blodet rinner”, och nåt i det stuket. Det hela är som en vidrig skräckfilm…
Han hade visat våldsamma tendenser innan dess, ja! Men aldrig såhär. Aldrig så att jag fruktat för mitt liv.

Efter något som känns som en evighet lämnar han mig och Linus i rummet och försvinner. Det tystnar. Jag vågar inte gå någonstans. Ringer polisen upprepade gånger, men de tar tid på sig.
Till slut hör jag dom i hallen på nedervåningen. De hade hittat sambon. I vardagsrummet.

Både jag och min vän som var med är nog ruskigt överens om att den där natten föralltid sitter i bakhuvudet på ett eller annat vis. För min del som en skräckfilm som ständigt återupprepas. Vissa kvällar känner jag mig förföljd, vissa kvällar får jag för mig att någon (min fd sambo) står i trädgården och glor på mig genom fönstret…

Så på sätt och vis var det väl skönt att se huset igen. Att se att det stod kvar, men att det var igenväxt och att ingen bodde där… för huset i sig var ingen dröm direkt. Råttor i väggarna och andar som gick igen (tro det eller ej). Men samtidigt så spelades ju filmen upp igen innanför ögonlocken.. och det magonda kom som ett brev på posten.

Bröstsmärta

6

Jag är hemma nu, vilket jag inte skrivit här. Det har faktiskt varit lite av en karusell kan jag lova, men nu är jag på väg tillbaka. Det känns så otroligt bra… och jag hoppas att återhämtningen går snabbt nu.

Blev utskriven i måndags eftermiddag, på senare ronden. Den läkaren var bra på många sätt. Han förklarade mycket av vad som hänt, klargjorde lite frågetecken, såg till att jag skulle ha fått sjukresa hem (men nu var mina föräldrar där och körde hem mig istället), han skickade med både sprutor och smärtstillande så jag skulle klara mig osv.
Min kateter drog dom på morgonen (på order av samma läkare), och allt funkade som det skulle.

Kommer hem framåt kvällen iallafall – glad och förhoppningsfull – hoppas att allt ska flyta på nu.

Men redan kl 08 igår morse fick jag ringa till vårdcentralen. Det var tvärstopp sen kvällen innan – jag kunde återigen inte sköta kisseriet. Suck! Kommer till våc omgående, och de möter upp ca 200ml. Går hem med återbesök efter fem timmar. Då stod det över 400ml i blåsan (trots upprepade ”tömningar”) – så där var det kört igen. KAD en vecka. Tack för det.

Finner mig i  detta och vi åker till Hjo ett tag. Jag behövde få annat att tänka på så det var ju skönt att en Hjo-resa var inplanerad där och då 🙂 Dessutom hade min kära mamma stått och lagat mat för ett helt kompani. Så när vi kommer dit serveras vi ribbestek med grönsaker och mammas typ asgoda gräddsås! Alla åt så mycket de orkade – och resterna fick vi med oss hem. Nästan två hela stekar! Med sås! Så gissa vad jag ätit idag? 😉
I vilket fall som helst så var det inte smärtfritt igår.

Jag hade en ihållande bröstsmärta hela dagen. På våc kollade de min crp eftersom jag hade ont… det funderades kring lunginflammation med tanke på hur stilla jag varit senaste veckan. Men en crp på 6 talade ju klart om att så var inte fallet. Hb hade dessutom stigit till 111 (oviktigt vetande just nu men ändå väldigt bra!)
Bröstsmärtan satt dock i…

Efter maten intog jag ryggläge i mammas o pappas säng. Fick snart sällskap av lillasyster och mamma. Tur var väl det, eftersom mamma är grym på det där med att hitta orsaken till att man har ont.
Jag ringde till kava, där jag legat under min sjukhustid. De rekommenderade mig ett besök på jourcentral eller akut. Så så fick det bli… maken körde mig till jourcentralen i Skövde.

Väl där får jag (till slut) träffa en sjukt bra läkare. De tar EKG och lyssnar på både hjärta och lungor. Inga fel alls. Förhör sig vidare… och jag berättar vad jag själv tror också (och då vad mamma trott). Det slutar med att hon säger ”hälsa mamma så gott” och att jag återigen fått bekräftat att mamma skulle ha satsat på en karriär inom medicin 😉

Mina bröstsmärtor var ångest/panikångest. Och det var alltså en biverkan på mitt rävgift. Jag stod på Oxynorm efter mina operationer… och i det skick som jag varit är man inte direkt pigg på att kolla igenom biverkningar osv. Men sedär ja – det fanns en uppsjö av olika, mindre trevliga, biverkningar. Eftersom jag dessutom har hypotyreos kan en del av dessa biverkningar tydligen bli värre. Ångest, oro, knepig tankeverksamhet, svårigheter att kissa osv är bara några. Sen fanns en hel del allvarligare.

Jag fick iallafall min medicin utbytt, precis som jag var ute efter. ”Vad kan du äta, och vad säger kirurgen?”. Efter vårt lilla samtal var jag mer än nöjd och sprang gladeligen över till apoteket för att lösa ut de nya pillrena som jag sen satte hoppet till.

Mamma och pappa kom o hämtade mig och körde mig hem (jag hade vi det läget skickat hem make och barn då klockan ju drog iväg och jag kände allt mer att de behöver komma iväg. Vem visste hur lång tid min procedur skulle ta?). Hem kom jag… och framåt kvällen började bröstsmärtan så sakteliga att avta (förmodligen för att oxynormen gick ur kroppen)

Idag har jag ännu inte haft någon bröstsmärta och jag har väl insett att det faktiskt var så. Det berodde på tabletterna. Idag har jag liksom inte haft mer ont än att jag klarat mig med smärtlndring x 2. Målet är att inom några dagar gå ner på enbart alvedonbehandling och sen efter ytterligare någon vecka inte ens behöva det längre. Sen att jag är trött och matt är en annan femma, det hoppas jag ger med sig med tiden… efter en veckas sängliggande kan man kanske inte räkna med att vara i toppform? 😉

10351180_4375471000256_5183362108037792160_n

 

Jag är kvar…

10414521_4368994878357_5217655428108588220_n
Småpojkar på besök hos sin mamma, utanför sjukhuset!

Jag är kvar på sjukhuset ännu men jag börjar se ljuset nu. De drog min KAD idag och än så länge funkar systemet så att säga. De la om förbanden på nytt och såren ser väl ut som de ska. Inte världens vackraste kanske, men det läker fint. De har ändå öppnat alla sår två gånger och grävt och donat. Såret i ”epigastriet” är det värsta, det är där de har klippt. Det gör fortfarande ont dessutom.

Om kroppen svarar som den ska nu så kommer jag få åka hem. Skönt. Underbart, enligt min mening. Efter en veckas sjukhustid börjar jag få otrolig hemlängtan. Maten på sjukhuset är under all kritik (några bilder finns på instagram, @drommenom11barn) och sängen är allt annat än bekväm. Har varit sängliggande en stor del av tiden vilket innebär att ryggen tagit stryk och nu värker, troligen för att musklerna fått sig en törn. Igår satt jag i rullstol när vi var ute, men idag går jag omkring själv (något lättare utan KAD, eftersom den irriterade och gjorde ont).

Det jag är rädd för är att det ska hända något i magen men nu har det gått en vecka sen omoperationen så det borde vara utom fara. Att en blödning ska uppstå nu borde vara hyfsat liten risk för.
Urinblåsan/nedre delen av magen slutade värka så förbaskat ganska snart efter att KAD:en var borta.
Värken i axlarna är ett minne blott.

Så nu känns det som att jag är på väg tillbaka i rasande tempo. Känns skönt 🙂