Graviditet

Vecka 38, marknad och – vad saknas?

11233502_10200586395977676_920397337468889488_n

Sisådär, idag gick vi in i vecka 38 (37+0 idag, fullgånget). Det är förhoppningsvis sista veckan som gravid, och denna vecka inleddes med ett besök i Hjo. Grönköpings marknad – med inköp av oliver i massor till mig bland annat… jag och mina oliver 😉 Det är oliver och lakrits, och så har det varit hela denna graviditeten!

MIna stackars föräldrar har fått stå ut med mig tre dagar i rad nu, tycker nästan synd om dom 😉 Först ullaredsresan med mig som bihang, sen igår då de var här när jag kom hem från styrelsemötet, och nu idag när det vankades marknad och fika. Haha – men iochförsig har de inte klagat heller så jag får väl se det positiva i det kanske 🙂

Imorgon, fredag, är det dags för första hinnsvepningen för denna graviditet. Gissa om man hoppas på underverk? 😉 Börjar bli otympligt med magen nu… själv tycker jag att magen är enorm, men alla håller inte med mig. SF-måttet var 36 sist, men det är tillräckligt nu när man liksom inte är så stor i sig själv längre. Huvva – skönt ändå är att han inte trycker så mycket upp mot revben och lungor som de andra har gjort 🙂

Hinnsvepning imorgon, sen hinnsvepning på måndag om han inte kommit. Och sen blir det ultraljud och kanske, kanske, bebis på tisdag. Jag hoppas det iallafall. Om David inte bestämmer sig för att reagera på hinnsvepningarna! Håll tummarna!

Det enda vi faktiskt saknar nu är… typ det viktigaste! ETT BABYSKYDD!! Vad ska David åka hem i? Det har tagit tid att bestämma sig för vad man vill ha för en stol, men jag tror att jag bestämt mig, och som det verkar på maken så är vi väldigt överens… nu får vi bara se om det blir att panikköpa en stol typ vrålakut eller inte…
Varför har vi inte ett babyskydd, kanske du undrar? Jo, vi klippte bältena i de två vi hade – och hivade dessa. Åldern var alldeles för hög för att vi skulle kunna låta David åka i något av dessa, säkerheten går före… så nu blir det lite stressigt 😉

Vecka 34 med nr 6 och bebismage för första gången?!

 

11143183_10200522086089969_2832559267144034632_n

 

Trött som en åsna är jag, men det är lika bra att hålla sig ute så gott man orkar. Idag vart det en vända på stan för att komma ut lite. Det behövdes. Dessutom hade elvispen pajat så det var dags för en ny! 🙂

Detta är ju mitt sjätte barn (familjens sjunde) och det är första gången jag känner att jag verkligen har BEBISMAGE. Jag är liksom inte tjock på det sättet, utan för att jag har en bebiskula. Det är roligt och kul, samtidigt som man står lagom förvirrad och liksom ”fattar ingenting”. Med Isabella hade jag ju också bebismage, men ändå inte såhär. Nu har folk vågat fråga om bebis de senaste månaderna, vilket inte hänt tidigare.

När jag stannar upp på stan för att jag har ont (vilket händer med jämna mellanrum – förvärkar from hell ibland kan jag lova), så ser man hur folk liksom nästan vänder sig om, samtidigt som de försöker vara diskreta. De förstår väl vad som är på G. Lite kul…
Denna gången kan jag, då och då, se mig i spegeln och tänka att ”ojdå – det är verkligen en gravidmage, en bebismage”!. Skum känsla. Men fin. Vissa dagar är det dock så att jag känner mig tjock och dan – men jag får försöka stoppa undan de dagarna… och skippa vikthets och skönhetsideal. Krossa jantelagen. Jag är jag – och jag är bra som jag är!

Graviditeten får dock gärna nå sin ände snart. Så idag köpte jag hem hallonbladste, kokosolja och färska ananaser för att hjälpa till lite på traven. Ananas fick jag sammandragningar av när jag väntade Isabella, så vi får väl se denna gång. Hallonbladste har jag kört med de senaste fyra graviditeterna tror jag, och jag kommer inte sluta. Inte för att det startat igång det, men å andra sidan har jag vart ”mogen o klar” och 3 cm öppen i vecka 36 – plus att efterarbetet efter förlossningen gått som en dans. En vecka efter förlossning är allt liksom ”tillbaka på scratch” igen. Har förstått att alla inte har det så – en del blöder i flera veckor, har eftervärkar i veckor och ja… mår allmänt skrot ett bra tag efteråt… Så nu vågar jag inte annat än att köra med det här 🙂

Ultraljud i v 32+0

11146607_10200485212568154_5146969056036815437_n

Idag var dagen här, dagen som jag väntat på ett tag nu. TUL = tillväxtultraljud, med komplettering av flera saker. Bland annat skulle vi prata ang igångsättning och järnbehandling.
Eftersom jag varit på antenatal (ultraljud) så pass många gånger som jag faktiskt har nu, så känner jag till de flesta läkarna där. Var glad för att ha fått tid hos den läkare som jag fått idag. Överläkaren. Han är riktigt bra och jag har goda erfarenheter av honom.

Så kom jag dit, med andan i halsgropen – jag var lite lagom sen…
Vi pratade lite, och han fick veta att det handlade om antingen järnbehandling intravenöst eller sjukskrivning. För situationen är inte hållbar. Jag är för trött – jag somnar ”rätt av” vilket inte är att föredra i min vardag. Isåfall behöver maken få vara hemma från jobbet, vilket iofs inte alls är omöjligt ändå. Men det underlättar lite om jag är sjukskriven under tiden – då finns liksom ”skäl” till att vara hemma om man säger så.
Man kollade igenom mina värden och insåg att det bästa kanske vore att sätta in järnbehandling trots att tidigare läkaren sagt att det inte är aktuellt förrän jag går under 90 i hb. I torsdags låg jag på smått otroliga 107. Brukar ligga runt 100 (98-102) annars. Men monofer-behandling blir det iallafall. Skönt… nu längtar jag till tisdag! Fick Monofer efter akutoperationen förra året, och det var effektivt.

Sen gjordes ultraljudet… blandade känslor där.
Bebis mår bra, men det visste jag ju egentligen redan. Det buffas och sparkas om vartannat där inne, och jag känner tydligt att huvudet redan står neråt.. vilket också ultraljudet kunde bekräfta. Men mina barn brukar lägga sig så tidigt, för att konstigt nog inte vända sig om igen… (bara för att jag skriver så, så kommer det säkert ske ändå nu). Nåväl… snoppen fanns kvar den också. Så namnet David kvarstår som tidigare sagts. Bad nämligen om att få könet bekräftat, varpå han tittar noggrannt och sen säger ”ja… jag skulle nog inte satsa på så mycket rosa kläder iallafall” 😉 Så det blir en David här hemma 🙂

Sen till det viktigaste – storleken. Det är ju storleken på bebisarna som gjort att jag satts igång tidigare. För att de blivit aningen stora. Noah är störst hittills med sina 4425g i v 37+2.  Han var helt ok att klämma ut, inte en bristning, ingenting. Så det är egentligen inte det som är ”problemet”, men större än så vill jag helst inte få… det skrämmer liksom lite grann…
Så han mätte här och mätte där… och kom fram till att det inte alls är någon fara på taket här. Bebis beräknas bara väga ca 1800g just nu, vilket är lite i underkant. UNDERKANT?! JAG har en bebis i magen som inte ens är genomsnittligt stor, det är helt otroligt… konstigt. Vad hände liksom?
Läkaren själv trodde att detta kunde bero på min gastric bypass, att detta gjort att barnen inte blir riktigt lika stora. För Isabella föddes ju ganska precis ett år efter min operation (två dagar innan min ”ettårsdag”) med sina 3845g. Jag har tänkt att den ”låga” vikten berott på att hon var tjej – men kanske är det mer sannolikt att det är pga min operation, och att jag faktiskt inte kan äta riktigt i samma omfattning? 😉

Nåväl – detta innebär i dagsläget att det inte blir igångsättning redan i 37+0 som jag tänkt mig från början. Men då jag nämnde det här med ev snabb förlossning, att det inte finns möjlighet till barnvakt i närheten (jobbar maken så jobbar svärmor också då de har samma skift – och min familj behöver ändå en timme från att jag ringer tills att de kan vara här – sen har jag en halvtimme in till sjukhuset!) så beslutades det att man gör en ny kontroll i v 37+6 för att bedöma hur läget ser ut då. Är huvudet helt fixerat då, och inga vidare risker föreligger så kan man sätta igång det ändå. Men för en omföderska är det tydligen lite större risker vid en igångsättning – men jag brukar liksom inte ha det problemet att huvudet inte är fixerat… allt brukar vara moget och klart för att dras igång , så jag oroar mig inte över det.

Men från att vara inställd på förlossning kring den 14 maj till att veta att det blir en ny bedömning den 20 maj för att sen eventuellt sättas igång därefter, det tog lite på psyket så att säga. Var ju inte direkt det jag var inställd på… då jag liksom fått klart för mig sen tidigare att det här med igångsättning faktiskt var klart. Suck.

Nåväl – bebis mår bra, bebis har kvar sin snorre – och bebis kommer tids nog. Det kommer bli bra till slut. Dessutom ska jag få mitt järn nu – så jag får bli människa igen och faktiskt må bra resten av graviditeten ♥

10987464_10200485212728158_615663656728209677_n

Barnmorskebesök, se sanningen i vitögat

 

 

 

1509694_10200332877359869_7727801369571061082_n
Lite ”Råslättsfeeling
” över denna bild kan jag tycka… de som bor/bott på Råslätt (Jönköping) vet vad jag talar om… men såhär ser det ut i delar av Skövde… 😉 

 

Dags för barnmorskebesök idag… fick ju avboka det förra veckan pga sjukdom – så idag var det dags. Hon ringde upp ganska snart efter min avbokning eftersom hon ville ta mitt immuniseringsprov i ”rätt tid”, så det blev en sväng dit idag (tur att jag har en svärmor som ställer upp och lånar ut sin bil när våran befinner sig på verkstad – vilket är lite på ”obestämd tid” vad det verkar som)…

Hoppsan ja, bara att se sanningen i vitögat där ja… +15kg sen graviditetens start… jag vet att jag inte ska hetsa så mycket över det, men det är klart att jag blir lite nojjig. Förhoppningen är att jag inte ökar så mycket mer nu – och vi kollade också vad jag låg på med Isabella… om jag har som mål att inte överskrida det så har jag ca 8 kg tillgodo… men jag hoppas slippa dom åtta kilona… Nu stannar vi här. Inte ett kilo till vill jag gå upp.

I övrigt var allt ok för veckan. Hb 105, bättre än så kan det väl knappast bli utan infusioner (vilket läkaren är ovillig till i dagsläget, suck). Hjärtslagen hos bebis visade sig ligga på 148… jag minns inte vad de säger är typiskt för pojk resp. flicka – men nu vet vi ju könet på bebis i vilket fall som helst 🙂 P-glukos 4,2 trots att jag var relativt nyäten 😉 Och ja… allt var väl egentligen så bra det kunde vara. Vi konstaterade att det är skönt att jag faktiskt kan njuta av en graviditet på så vis att jag slipper krämpor hit och dit vilket jag alltid haft annars… Kör jag igångsättning så är det ju trots allt bara 10 veckor kvar nu ♥

 

Att känna sig enorm…

 

 

10959368_10200282501700509_8773952615094954158_n

 

Jag är i vecka 24 nu, och halva den veckan har liksom passerat… det börjar kännas i kroppen att jag är gravid. Ja, det gör det… och det syns. Magen står rakt ut och jag känner mig stor som ett hus.
Nu råkar jag ju ”vara” ett hus också, till lille David. Men det känns ju knepigt att känna sig enorm när man faktiskt väger avsevärt mycket mindre än vad man tidigare gjort?

Går det ens ihop? Trots att jag ökat på mig drygt 10 kilo sen jag blev gravid, så borde jag kanske inte ens känna mig i närheten av vad jag varit. Men det gör jag… om inte större ändå? Otympligare liksom, fast ändå smidigare…? Svårt att förklara känslan… jag orkar ju en hel del, orkar ta promenader, orkar leka och sådär – fast jag är trött liksom. Men magen är i vägen, vad jag än gör… den står rakt ut som en boll… en riktig kula. Och då är det ju liksom 13 veckor kvar… vart ska det sluta? Jag kommer ju bokstavligen rulla fram innan David tittar ut!?