Förlossning

Bilder direkt från förlossningen!

Han är här, vår David är här. Igår, 29 maj 2015 kl 18:00 såg han dagens ljus för första gången. Från att värkarna etablerats gick allt i en väldig fart… knappt en timmes värkar och sen var han ute. Från 4 cm till bebis gick otroligt fort…

Lustgas även denna gång… 🙂 Vi hade en sjukt underbart barnmorska – och jag hoppas att vi får henne även nästa gång (den önskan vet hon att både jag och maken har – och hon hoppades själv också att vi ses igen). Hon tillgodosåg alla våra önskemål och lite till – vilket innebar att maken fick ta emot sin son själv. Ja, jag var ju tvungen att fota tillfället också såklart – minnen för livet i just det ögonblicket kan jag lova!

Den här förlossningen, min sjätte förlossning, är helt klart den absolut bästa hittills. Allt jag önskat blev tillgodosett, och lite till ändå. Och jag mår hur bra som helst efteråt – duschade och vart som en ny människa. Jag har, av mitt mående att döma, svårt att fatta att jag faktiskt födde barn för bara ett dygn sedan.

David kom ut i vecka 39+1 med en vikt på 3925gram och 53 cm. Tio fingrar, tio tår. Allt prima och perfekt – och idag är vi hemma hos pappa och syskon igen. Livet som sjubarnsfamilj har precis börjat! ♥

DSC_0831 DSC_0837 DSC_0842 DSC_0846 DSC_0853

Förlossningsberättelse

En liten flashback sådär, från min absolut bästa, lättaste och smidigaste förlossning hittills. Jonathans förlossning, januari 2011. DEN vill jag uppleva igen, igen och igen…

dsc_0009_127868924

Fredagen den 14e januari 2011 gjordes en viktskattning då man misstänkte att barnet i magen var stort. Denna visade dock att bebisen bara beräknades väga runt 3350g, bara en aning större än ”genomsnittet” för den graviditetslängd jag då var i (37+0). Jag var öppen 4 cm och huvudet låg fortfarande väldigt långt ner precis som några dagar tidigare. Jag var mjuk runtom och ”redo för förlossning” så sett.
Man började prata om utebliven induktion, vilket gjorde mig helt förkrossad. Jag orkade liksom inte mer, kunde knappt röra mig längre utan att få extremt ont. Nätterna var en ren plåga då jag knappt kunde vända mig om längre. Jag var då ganska stor och tung, vilket med säkerhet spelade in i hur jag mådde – såklart.
Läkarn valde sen att ”kompromissa” och sätta igång mig på måndagen om det inte hänt nåt under helgen.

Helgen gick… men låååångsamt! Det blev måndag morgon…

Jag sov knappt nåt alls under helgen, åtminstone inte på nätterna. Natten mellan lördag-söndag var jag vaken hela natten pga sammandragningar. De gjorde inte ont, men besvärade mig till viss del så jag valde att vara vaken. Natten mellan söndag-måndag sov jag ett fåtal timmar bara. 2-3 kanske…

I bilen kände jag ingenting, sa till o med till Conny att jag inte ens kände mig gravid längre. Det kändes jättekonstigt… ingenting stämde liksom med verkligheten, av vad jag kände då.Jag hade inte ont, kände inte en sammandragning, inte ett tecken… var inte ens illamående längre!!
Kl 8.30 kom vi in på förlossningen, nu började det… det som jag trodde skulle ta ganska lång tid.

Man tog vattnet direkt och kollade min status.
Denna läkaren gjorde bedömningen att huvudet nu låg bakåtriktat (jaha??) och jag var öppen 3 cm – men det gick att töja ut till 4. Ctg gjordes och hjärtljuden uppmättes till ca 160 bpm.
En kvart senare fick vi ett annat rum. Rum 21 blev våran ”bas”.

Jag o Conny vankade av och an i två timmar. Man väntade på att det kanske skulle kunna dra igång självmant. 3-4 kortare sammandragningar i slutet av denna tid bara, det var det enda. Inget smärtsamt, inget ont alls.
Sen kom det… det jag fasat för… Barnmorskan kom in med droppåsen. Syntocinon. Mardrömmen… jag ville inte ha dropp, inte alls… hade hoppats på att klara mig utan den biten..

10.45 kopplade man på droppet. Jag reagerade direkt. Första tendensen till värk kom redan efter några minuter. Fem minuter kanske. Oj… vad är nu detta? Jag har ont sa jag…
Fick en Alvedon också, för min huvudvärk – troligen spänningshuvudvärk då jag varit nervös inför dropp.

11.08 ökade man droppet till 40ml/h. Värkarna tilltar direkt i intensitet. De blev nu regelbundna och kom med tre minuters mellanrum. Pust och flämt… shit, vad fort det går nu…
Conny fanns vid min sida och masserade ryggslutet hela tiden för att ”avleda” mig lite, guld värt – verkligen!

11.28 ökades droppet ytterligare, nu 60ml/h. Jag började få riktigt ont nu och ber snart om nån säkerhet… alltså nåt mot smärtan. Jag vill ha smärtlindringen klar. Vi pratade om att jag skulle ta en varm dusch och duschen gjordes iordning… dit kom jag aldrig…

11.50 bytte vi rum och jag gick med raska steg mot förlossningssalen, mitt emellan två värkar. Fick stanna i dörröppningen och Conny stod bakom och fortsatte massera, jag andades på…

12.00 Status: 5 cm öppen… jag pustar av lite besvikelse och säger typ ”jaha, jag trodde det var mer än så!!” men får till svar att det kan gå fort nu eftersom jag är omföderska… (så rätt hon hade!) Jag får tillgång till lustgasen, med 50/50.

12.05 ökade man droppet igen, till 80ml/h… smärtan blir än värre! Jag ber om att de höjer gasen, och har nu 60/40 i slangen…!

12.10 Status: 9 cm öppen och klart att ”släppa fram bebisen mentalt” som hon uttryckte det.

12.12 Första tendensen till krystvärk…?

12.13 Ett tryck neråt… Eftersom jag är rädd att spricka så vill jag vara säker på att jag är helt öppen innan jag krystar… ifrågasätter status.

12.14 Status: 10cm öppen och allt är klart. Jag försöker samla mig… och börjar krysta. Lustgasen sänks nu till 50/50 igen..

12.25 Huvudet syns…

12.35 En pojke föds, en liten Jonathan ser världens ljus och berikar sina stolta föräldrars liv med extremt mycket kärlek.
Jonathan vägdes och mättes. 3905g och 51cm.
Född 17 januari 2011, kl 12.35

Min egen status efter förlossningen:
Inga bristningar eller sprickor.
Blödning 50ml, +100ml efter att moderkakan lossnat. Totalt 150ml.
Blodtryck 125/70
Puls: 70
Använd smärtlindring: Lustgas och Connys massage! 🙂
Förlossningsställning: Ryggläge (ej gynställning!)

Jag går upp och duschar och får sedan tillbringa en tid i ”sviten” som den så fint kallas. Efter sex timmar ska en barnläkare komma för undersökning, och sen ska vi få åka hem!

Lite tankar ganska direkt efter förlossningen:
Denna förlossningen var verkligen en otrolig upplevelse! Från början till slut. Jag svarade direkt på syntocinonet, vilket jag varit lite rädd för att jag inte skulle göra. Sist gick jag med droppet i nästan fem timmar totalt. En pina, verkligen. Nu kom värkarna direkt!
Jag lyckades att andas mig igenom värkarna en bra bit på vägen ändå, enligt mig. Hade nog klarat mig en stund till om jag velat, men ville ha säkerheten där, lustgasen. Och när den väl fanns till hands så åkte den ju naturligtvis fram 😀

Något som jag är otroligt glad och tacksam för var att jag fick bestämma mycket själv. Jag och Conny fick liksom sköta hela förloppet på egen hand typ, barnmorskan fanns mest som ett stöd. Ville jag något så frågade jag, och fick svar. Hon, barnmorskan, var coollugn och agerade superbra!
Jag la mig på rygg efter att vi kommit in i förlossningssalen, och var då öppen 5 cm. 12 minuter senare var jag helt öppen, vilken känsla! Vad fort det gick!! 🙂 Jag fick krysta redan vid 9cm om jag ville, men valde att vänta just för att jag var rädd. Var även väldigt rädd för att börja krysta, med tanke på huvudet…
Men nu fanns där ingen barnmorska som hävdade att det bästa var om huvudet fick ”sitta fast” mellan två värkar, så att det sprängvärkar i hela underlivet typ…! Det fanns heller inte någon som tvingade upp/isär benen… jag gjorde som jag ville helt enkelt.
Å fy tusan vad lätt det gick då! Jag fick göra som jag tyckte kändes bra och rätt, och resultatet var ju underbart.
En klockren förlossning, med klockrent förlopp och klockrent resultat.
Är grymt nöjd över upplevelsen och har givetvis förhoppningen om att få återuppleva detta ännu en gång i livet