Familjeliv

Scoutliv… för hela familjen?!

12006651_10200990030108277_7271915620696363459_o

 

Idag var det information för föräldrar när det gäller scouterna, så visst åkte jag dit, eftersom både Linus och Simon går på scouterna nu. Intresset kom från ingenstans… Linus visste vi att det skulle komma hos eftersom han är mycket för skog och natur (springer inte gärna i skogen men läser om det), han älskar att tälja och grejja. Simon hakade på rätt snabbt.

Väl där får jag massor av information, och får även nys om bäverscouter och familjescouter… Så nu är varenda lördag framöver uppbokad på förmiddagarna. Scouter! Varannan lördag är det för de stora, varannan för de små. Jätteskoj, verkligen – då Rasmus sa flera gånger imorse att han också ville till scouterna. Så det är väldigt skoj att det fanns något åldersanpassat för honom, Jonathan och Noah också.

Pyssligt blir det däremot med hajker och läger… ifall de vill att någon förälder ska följa med. Men det ska nog funka ändå – bara jag slipper paddla kanot 😉
Idag grillades det pinnbröd också… tänk att en deg på endast vatten, salt och mjöl faktiskt kan bli något så bra? Men bäst är väl ändå den samhörighet och gemenskap som blir när man sitter samlade sådär vid en lägereld.
Jag var scout som yngre, och det är få saker jag ser tillbaka på med sån glädje. Det ska väl vara konfirmationen och konfirmationslägren isåfall (jag var konfirmandledare ett tag också).

Nåväl, nu ska det scoutas i familjen Nilsson Pettersson – och jag är säker på att det kommer bli kanonbra!

När matsal blir sovrum

12009564_10200980406587695_2950679199762130977_n

 

Tänk dig att för två veckor sen stod där ett matbord, vi åt frukost, middag, kvällsmat och allt annat där. Men inte nu. Vi flyttade köksbordet dit där det står nu. Rev köksön, och allt blev ett KÖK i sin rätta bemärkelse.

Diskussionen kom och försvann lika fort. Lika snuskigt bra överens som alltid, jag och maken. Det här skulle bli ett sovrum, punkt slut. Vårt nya sovrum. Det vi har idag kommer bli sy- och datorrum. Sagt och gjort, bara att hugga in i arbetet. Köpte virke i förrgår, och nu står väggen klar för att spacklas! Helt otroligt, med dörröppningen klar. Det går fort när man sätter igång, helt klart.
Jag och barnen roade oss med att riva tapeter idag. För ja, det tycker jag är det allra roligaste med renovering, men det är jag tydligen inte ensam om att tycka. Rasmus hämtade sig en pall sen och drog varsamt bort tapetbit efter tapetbit. Precis som om man behöver vara noga med det där – det ska ju liksom upp nya tapeter över… 😉
Nya tapeter – som vi inte ens köpt än. Jag vet att jag har fria händer att välja precis vad jag vill. Skulle jag vilja ha rosa tapeter med stora glittriga hjärtan på så skulle jag få det. Inga problem – men jag är mer ”diskret” än så 😉

Imorgon ska det spacklas och sen målas tak. Det sista av tapeterna ska ner och sen ska det väljas tapet. Och golv. Förhoppningen är att rummet står klart inom ett par dagar – och jag längtar som ett barn på julafton. Åhhh!

11825896_10200979969976780_5378363505613638899_n

När snack blir verklighet

11903703_10200969996047438_8034304538322176376_n

 

Vi fick middagsgäster idag, något som för mig var väldigt stort. Låter säkert urfånigt, men jag har i flera år saknat den där känslan att faktiskt få laga mat till flera. Det gör jag ju under jul och nyår och sådär, när mina föräldrar kommer hit. Eller om lillasyster o hennes pojkvän sover över. Likaså på sommaren med alla grillningar, men då är det maken som står för den faktiska matlagningen – inte jag.

Men att spontant kunna bjuda över någon på en bit mat, kunna få lite socialt umgänge över maten och bara ta en kaffe efteråt och prata lite. Det har jag saknat. Mycket.

Så idag, när det plingade i telefonen, så tänkte jag att vi lika gärna kunde bjuda hem dom på middag. ”Jovisst” sa gubben, ”det gör vi”. Sagt och gjort, och jag fick ett positivt svar 😉
Så kom nästa problem då, vi hade inte tagit fram mat tills idag. Så stek var ju bara att glömma. Gryta hade jag behövt veta lite tidigare. Så ja… vad kunde då passa.

LASAGNE! En lasagne på älgfärs. Antalet vid middagsbordet gjorde saken lätt. Det blev en älgfärslasagne i långpanna. Mycket mat, mat som funkar hos både stora och små, och mat utan konstiga ingredienser som man aldrig har hemma 🙂

Jopp, maten var god. Och ikväll somnar jag gott! 🙂
Det där snacket om ”vännen som man kan bjuda över mat” vart ju liksom av nu helt plötsligt 😀

Inställd matfestival och liten fashionista

11951287_10200946107690244_6427595831896572522_n

 

I helgen var det matfestival  i Skövde. Ett årligt återkommande evenemang. Nu brukar det inte vara något hejdundrande tjohej kanske, men mycket kan bero på att vi inte gästar staden på kvällstid då fyllan och allt kommer till. Vi brukar vara där med barnen. Tivolit är också ratat från vår sida då säkerheten är bristfällig.
Men det brukar vara mysigt att strosa runt bland mattält och smaka på olika rätter, att delta i olika småtävlingar, att lyssna till musik och att bara vara… Att chilla bland folk liksom.

I år blev det inte så. Vi var på väg in, men barnen var lite halvsnoriga. Åtminstone några av dom.
När vi kom fram till stan kom regnet! Beslutet fattades ganska kort därefter – vi struntar i matfestivalen.

Istället tog vi en sväng på Elins esplanad. Inte alls dumt. Ett besök på H&M resulterade i att Isabella valt en ny höstkappa. Så fin. Så vacker liten tös, som passar otroligt bra i sitt val. Hon valde själv mellan den här och en mörk leopardaktig variant. Men denna skulle det vara – även till mosters förtjusning som gillar det där med guld och blingbling 😉 Om jag tror rätt kommer Isabella bli en liten fashionista, precis som sin moster. Men det gör mig ingenting 😉 Jag kommer gladeligen sponsra henne med både jackor, skor och accessoarer 😀

För övrigt så fick barnen välja mat den dagen, just för att vi ju inte åt något på matfestivalen. Hemgjord kebab i bröd fick det bli. Jo jag tackar jag – men tydligen poppis. Det var många ”mmm” ”smaskens” ”smarrigt” och ”när får vi det här igen?” vid bordet, så jag lyckades nog 😉

Att rata kommunal barnomsorg

11794367_10200871391462385_5792037527742810735_o

 

”När ska han börja på dagis?” ”Varför har du inte barnen på förskola?” ”Men vill du inte jobba?” ”Hur kan du välja bort dagis till barnen?” ”Men avlastningen då..?”

Det duggar tätt mellan kommentarer och frågor. Men nej, jag kommer inte börja jobba än på många år. Jag kommer inte ha förskola/dagis till barnen. Det är ett aktivt val! För mig är det en självklarhet att ha barnen hemma så länge det går. Och den dagen jag börjar jobba så kommer jag definitivt inte jobba heltid – för att stoppa in barnen på någon fritidsverksamhet är inget alternativ!

Rasmus började skolan nu i augusti, och jag ska ärligt säga att jag kände både tacksamhet och stolthet över att ha haft honom hemma fram tills nu. Jag vet att mannen min känner detsamma.
Rasmus själv var glad och förväntansfull, han vaknar på morgonen med ett leende på läpparna. Att börja skolan var stort – det är något han sett fram emot. Är han glad så är vi alla glada. Så är det med alla barnen!
Sen har jag full förståelse för att vissa kan behöva kommunal barnomsorg. Men vi behöver det inte. Vi väljer att prioritera närheten till familjen, istället för karriär och höga löner. Maken min jobbar heltid, och övertid när det ges tillfälle, det funkar bra så. Jag drar ut på föräldraledigheten så mycket det går, och tar alltså inte ut alla dagar direkt. Sen lever vi efter vad vi har helt enkelt. Det funkar bättre än man tror.
Och nej, vi lever inte på mamma scans köttbullar och uppvärmda fiskpinnar. Långt därifrån 😉

När vi valde att skaffa barn var vi tydliga med vad vi ville.
Jag hade haft min äldsta på dagis. Han hade haft sin äldsta hos dagmamma.
Magkänslan sa att vi inte alls skulle ha någon barnomsorg till våra barn. Nej, vi skulle fixa det själva. Vi har valt att skaffa barn för att få vara med barnen, se barnen växa från dag till dag, utvecklas and so on. Vi vill se de första stegen, vi vill höra de första orden. Vi vill lära barnen räkna, vi vill lära barnen hur man lagar mat, rensar ogräs, plockar löv i skogen och vad det nu än må vara. Vi vill själva finnas där. Barnen är små en så kort del av livet – och de åren vill vi ta vara på! 

Hittills har vi nog lyckats ganska bra med vår uppfostran. Vi har trygga individer som vet vad de vill, som kan uppföra sig väl – även om de är busiga ibland (men ja – de är barn!). Lekfulla, fulla med spring, nära till skratt.
De kan komma till sin mamma eller pappa när de är ledsna och söker tröst – och behöver inte slänga sig i famnen på dagisfröken eller rent av en vikarie. Bara den biten betyder så otroligt mycket för mig personligen, att veta att de har oss nära till hands. Och sina syskon!

Jag har själv haft förmånen att få vara hemma innan jag började skolan, det är något jag är glad och tacksam för! Och jag vill absolut ge samma förmån till våra barn!