Månadsarkiv: augusti 2015

Inställd matfestival och liten fashionista

11951287_10200946107690244_6427595831896572522_n

 

I helgen var det matfestival  i Skövde. Ett årligt återkommande evenemang. Nu brukar det inte vara något hejdundrande tjohej kanske, men mycket kan bero på att vi inte gästar staden på kvällstid då fyllan och allt kommer till. Vi brukar vara där med barnen. Tivolit är också ratat från vår sida då säkerheten är bristfällig.
Men det brukar vara mysigt att strosa runt bland mattält och smaka på olika rätter, att delta i olika småtävlingar, att lyssna till musik och att bara vara… Att chilla bland folk liksom.

I år blev det inte så. Vi var på väg in, men barnen var lite halvsnoriga. Åtminstone några av dom.
När vi kom fram till stan kom regnet! Beslutet fattades ganska kort därefter – vi struntar i matfestivalen.

Istället tog vi en sväng på Elins esplanad. Inte alls dumt. Ett besök på H&M resulterade i att Isabella valt en ny höstkappa. Så fin. Så vacker liten tös, som passar otroligt bra i sitt val. Hon valde själv mellan den här och en mörk leopardaktig variant. Men denna skulle det vara – även till mosters förtjusning som gillar det där med guld och blingbling 😉 Om jag tror rätt kommer Isabella bli en liten fashionista, precis som sin moster. Men det gör mig ingenting 😉 Jag kommer gladeligen sponsra henne med både jackor, skor och accessoarer 😀

För övrigt så fick barnen välja mat den dagen, just för att vi ju inte åt något på matfestivalen. Hemgjord kebab i bröd fick det bli. Jo jag tackar jag – men tydligen poppis. Det var många ”mmm” ”smaskens” ”smarrigt” och ”när får vi det här igen?” vid bordet, så jag lyckades nog 😉

Naket och ev operativ åtgärd

orange-utropstecken

Redan nu vill jag varna för att känsla läsare kanske inte bör scrolla neråt, då en del reagerar starkt på bilder likt dessa. Jag har, så länge jag kan minnas, faktiskt skämts för att visa det här. För att prata om det. För att nämna det alls. Men nu får det vara bra, det är ju knappast något jag kan göra så mycket åt. Det handlar om mina fötter.
Fötter är något jag tycker är lite halvläskigt faktiskt.

Minaär dessutom inte som de ”ska vara”. Mina stortåleder är liksom snedställda och jag har Hallux Valgus. Det är något som är ganska vanligt, men vi som är drabbade har olika mycket besvär av det. För min del har det gått i perioder. Men nu när jag rör mig mer, promenerar och har tagit tag i träningen – då har jag verkligen jätteont. Det blir rött, ömt, smärtar och gör verkligen skitont. Kvällarna spenderas flera gånger med att försöka hålla tillbaka tårarna.

Idag var jag till läkaren igen, han kände igen mig trots att det var 1,5 år sen vi pratades vid sist (jisses så fort tiden går). Vi pratade om en massa, men mest om fötter då förstås. Och nu provar jag ilägg till skorna en sista gång. Funkar det inte, och jag tycker att situationen blir ohållbar – då blir det direkt till operation istället.
Jag är rädd för operationer, allra helst efter min galloperation som ju gick så snett att jag höll på att dö på kuppen, och det förstod han. Så vi skulle ge iläggen en chans iallafall. Detta tillsammans med smärtstillande som kan lugna för stunden så att säga. Vi får se hur länge det funkar. Men det ger mig ju en chans till att bearbeta en kommande operation.

För jag vet att den kommer. Operationen alltså. Frågan är bara när.
Och det blir två. Man tar en fot i taget, sen är det en tids rehabilitering på det. Jag har mest besvär med vänsterfoten, men det var ändå mer uttalat på högerfoten. Så man åtgärdar båda isåfall.

Nåväl, jag får väl börja förlika mig med en operation ändå…

11902530_10200940518470517_7501455199364583862_n

Att rata kommunal barnomsorg

11794367_10200871391462385_5792037527742810735_o

 

”När ska han börja på dagis?” ”Varför har du inte barnen på förskola?” ”Men vill du inte jobba?” ”Hur kan du välja bort dagis till barnen?” ”Men avlastningen då..?”

Det duggar tätt mellan kommentarer och frågor. Men nej, jag kommer inte börja jobba än på många år. Jag kommer inte ha förskola/dagis till barnen. Det är ett aktivt val! För mig är det en självklarhet att ha barnen hemma så länge det går. Och den dagen jag börjar jobba så kommer jag definitivt inte jobba heltid – för att stoppa in barnen på någon fritidsverksamhet är inget alternativ!

Rasmus började skolan nu i augusti, och jag ska ärligt säga att jag kände både tacksamhet och stolthet över att ha haft honom hemma fram tills nu. Jag vet att mannen min känner detsamma.
Rasmus själv var glad och förväntansfull, han vaknar på morgonen med ett leende på läpparna. Att börja skolan var stort – det är något han sett fram emot. Är han glad så är vi alla glada. Så är det med alla barnen!
Sen har jag full förståelse för att vissa kan behöva kommunal barnomsorg. Men vi behöver det inte. Vi väljer att prioritera närheten till familjen, istället för karriär och höga löner. Maken min jobbar heltid, och övertid när det ges tillfälle, det funkar bra så. Jag drar ut på föräldraledigheten så mycket det går, och tar alltså inte ut alla dagar direkt. Sen lever vi efter vad vi har helt enkelt. Det funkar bättre än man tror.
Och nej, vi lever inte på mamma scans köttbullar och uppvärmda fiskpinnar. Långt därifrån 😉

När vi valde att skaffa barn var vi tydliga med vad vi ville.
Jag hade haft min äldsta på dagis. Han hade haft sin äldsta hos dagmamma.
Magkänslan sa att vi inte alls skulle ha någon barnomsorg till våra barn. Nej, vi skulle fixa det själva. Vi har valt att skaffa barn för att få vara med barnen, se barnen växa från dag till dag, utvecklas and so on. Vi vill se de första stegen, vi vill höra de första orden. Vi vill lära barnen räkna, vi vill lära barnen hur man lagar mat, rensar ogräs, plockar löv i skogen och vad det nu än må vara. Vi vill själva finnas där. Barnen är små en så kort del av livet – och de åren vill vi ta vara på! 

Hittills har vi nog lyckats ganska bra med vår uppfostran. Vi har trygga individer som vet vad de vill, som kan uppföra sig väl – även om de är busiga ibland (men ja – de är barn!). Lekfulla, fulla med spring, nära till skratt.
De kan komma till sin mamma eller pappa när de är ledsna och söker tröst – och behöver inte slänga sig i famnen på dagisfröken eller rent av en vikarie. Bara den biten betyder så otroligt mycket för mig personligen, att veta att de har oss nära till hands. Och sina syskon!

Jag har själv haft förmånen att få vara hemma innan jag började skolan, det är något jag är glad och tacksam för! Och jag vill absolut ge samma förmån till våra barn!

Kommande plastikkirurgi

IMG_9709.JPG

Med tanke på min bakgrund så är plastikkirurgi något jag kommit i ganska nära kontakt med. Efter mycket funderingar hit och dit så står jag stadigt i mitt beslut om att det kommer bli (minst) ett ingrepp. En gastric bypass medför ju många gånger att man får en ganska mycket för stor kroppskostym mot vad man liksom behöver – det har även drabbat mig.

Jag hade mycket överflöd redan innan då jag jojobantat en del genom åren – och sen fyra graviditeter på det. En gastricbypass och ytterligare två graviditeter gjorde ju knappast att överflödet minskade – snarare tvärtom 😉 Misstolka mig gärna rätt – för jag är superglad för mina underbara barn och en viktminskning på närmare 70 kilo! Men när man vet att det finns proffessionell hjälp att få – varför då inte ta emot den?

För min del är det då främst en bukplastik som är aktuell – men sen finns det säkert annat också som kan komma att bli aktuellt så småningom. Jag vill dock inte göra operationer för skojs skull, utan mer för att vardagen ska bli lättare – vilket den blir om man slipper köpa två storlekar större på byxorna bara för att kroppskostymen ska komma i 😉
Men det har tagit tid att komma fram till beslutet också. I november är det tre år sedan jag gjorde min gastric och allt har inte varit självklart alla gånger.
Men jag tror att det är så – ett ingrepp som är frivilligt och egentligen inte så medicinskt – det kräver att man tänker till en extra gång…

Har du gjort någon plastikoperation? Vad och varför? Hur ser du på dessa ingrepp?

Till akuten mitt i natten

11903705_10200926805447700_1673853753802771425_n

 

Du vet den när man ligger på helspänn och tittar på sitt barn i flera timmar, man märker att något felar. Något är inte som det brukar… Vid 03.20 kommer det. Kaskanspyan som man väntat på, varefter han liksom spänner sig som en bakvänd fiolsträng och inte får luft. PANIK!

Jag är sån att jag  har svårt att behålla lugnet i det läget. Ja, framför barnen håller man kanske sig lugn. Men inombords skriker man. När det lagt sig någorlunda ringde jag 1177 och rådfrågade – och fick order om att uppsökta akuten omgående. Man ställer om sig som en maskin i det läget. Strax efter halv fyra satt jag och David i bilen, på väg till sjukhuset.

Väl där var han pigg och glad – så man skämdes nästan för att vara där 😉 Han skrattade och charmade varenda sköterska – och även läkaren. Men de gjorde undersökningar och kollade lite. Misstänkte att han haft någon luftvägsinfektion som irriterat. Och jotack – nu är vi ytterligare tre stycken som är ordentligt förkylda här hemma. Så det stämde nog ganska bra 😉 Dock fortsätter hans andningsuppehåll titt som tätt, men jag hoppas att de ska ge med sig snart. Det är läskigt och jag kan verkligen inte slappna av alls, hur gott han än sover!