Att ligga på sjukhus är lite av en bantningskur vill jag lova.
Min stora dröm viktmässigt har ju varit att komma ner under 90kg. Att nå 80-talet alltså. Med en längd på 184 cm så är det inte rimligt att gå ner till 60-70 som många gånger ”låter” mer som normalvikt 😉
Kirurgen som opererade mig 2012 betonade att han inte alls förväntade sig ett sådant resultat. Han var supernöjd om jag nådde 102kg. Då skulle jag ha kommit ner under BMI 30. Det var hans mål.
Hans mål uppfyllde jag snart efter förlossningen, dvs ett år efter operationen. Underbart. Att sen bli tvåsiffrig var en glädje som inte går att beskriva. Fotade till och med vågens siffror den dagen den visade 99,9kg. Det var som en lottovinst!
Sen gick jag neråt lite till, och stod och pendlade mellan 91-95 ett bra tag. Var nere på 90kg men gick uppåt igen. Så där stod jag, i ett par månader. Fann mig ganska bra i det där… Bmi runt 27 liksom, helt ok när man tidigare hade ett BMI på runt 45 😉
Sen hamnade jag på sjukhus, Operation måndag. Hem. In natten till tisdag och operation på tisdagsmorgonen. Sen i stort sett sängliggande sen dess. Till toa och tillbaka är ungefär vad jag mäktar med. Inte mer. Igår var jag ute utomhus när jag fick besök av föräldrar, syster, svåger, make och barn. Men de körde liksom rullstolsrace med mig… sen var jag trött så in i Norden!
Maten på sjukhuset är väl inte direkt någon restaurangmat, långt därifrån. Dessutom äter jag ju inte vitt bröd, potatis, ris osv… Jag försöker ändå stoppa i mig det jag kan.
Vågen har visat käpprätt neråt under min vistelse här. Jag väger mig alltid på morgonen. Nyvaken, naken och nykissad. Utan att varken ha ätit eller druckit. Då står ju vikten som lägst. I måndags morse visade den drygt 94 kg.
Här står vågen i korridoren, så någon naken morgonvikt blir det inte. Maken skrattar gott och säger att jag ska springa fram och tillbaka till vågen så hinner dom inte se, haha! Men nä. Det blir påklätt, efter frukost och kaffe. Och imorse visade vågen 88,1kg.
Förstår du känslan? Att ha gått från 160kg till 88,8 kg. Dra av kläderna och det blir ytterligare kanske ett kilos avdrag. Det känns rubbat. Stört. Konstigt. Men samtidigt sån extrem lycka.
Sen tror jag inte att jag kommer gå upp allt när jag kommer hem nej, för jag har ändå ätit här inne så jag svälter inte. Och dricker gör jag, både kaffe och vatten. Så mycket jag orkar.
Jag känner mig fortfarande stor som ett hus, men uppenbarligen så händer något iallafall.
Hej!
Ville bara säga att jag tycker att du är fantastiskt duktig! Vilken viktresa du gjort:) Förstår faktiskt hur du känner när du säger att du känner dig stor som ett hus fortfarande…har haft samma känsla när jag går ner i vikt nu.
Är som att man inte riktigt hinner med kroppens förändringar eller nåt.
Du är ju jättesmal!
Å jättefin både som större och mindre modell som du är nu!
Ville bara säga det. Lycka till med din fortsatta viktresa som jag förstår snart är slut. Du är en förebild!
Kram Annika
Vilken fantastisk viktresa du gjort! Grymt! Heja dig!
Och trots en trist tid på sjukan så får du väl iaf se det positiva med ytterligare några kilon minus – om det är det du vill. Du skriver att du känner dig stor som ett hus, men du ser jättefin ut!
Hoppas allt vänder nu och att du får dina krafter tillbaka!