Satt ute i trädgården en (lång) stund under eftermiddagen, och då kommer tankarna… På måndag är det dags igen, på måndag ligger jag på operationsbordet. Igen. Ångest!
Jag har ångest. Ordentlig ångest. Jag vill inte, men jag vet att det bästa är att få det avklarat. Det är mycket runtomkring nu som gör att jag velar, som gör att jag vill vänta.
Jag är ju väl medveten om riskerna att opereras. De ska ändå söva mig, de ska öppna, de ska in – och de ska grejja runt innan de häftar ihop mig igen. Det skrämmer mig.
Något varigt sår eller sådär skrämmer mig inte ett dugg. Men risken att dö skrämmer. Ordentligt. Den risken är ungefär detsamma nu som när jag gjorde min GBP. Inte jättestor direkt, men den finns.. och det är jag inte redo för. Absolut inte.
Men riskerna med att gå som icke-opererad i det här läget är inte heller att föredra. Komplikationerna som något skulle uppstå är inte alltid att leka med. Så jag får väl vackert bita i det sura äpplet och låta kirurgen göra sitt jobb på måndag. Hur ont det än gör…
Men dödsångest har jag. Minst sagt. Det är skitjobbigt. Jag målar alltid fan på väggen så att säga… jag inbillar mig det värsta tänkbara, kanske för att inte bli besviken… just nu är det extra jobbigt…
Kommenterar inte så ofta här men detta är något jag verkligen kan relatera till då jag är hjärtopererad två gånger i mitt liv. I mitt fall har en operation varit ett måste, utan dem hade jag inte suttit här men givet vis fanns dödsångesten och paniken, en vilja att helt enkelt hoppa över det. Jag tror att det är fullkomligt normalt vid en operation som innefattar att dem ska in och gräva vid dem vitala organen. Och jag tror att den dagen jag får den knäoperation jag väntar på så kommer rädslan finnas där också, att lägga sitt liv och sin kropp i en främlings händer är ju inget man normalt sett gör… Att lita så fullständigt på att någon kan sitt jobb tillräckligt bra är skrämmande då man vet att alla bara är mänskliga… Men man biter i det sura äpplet och hoppas på det bästa, i mitt fall har det gått bra och det gör det ju faktiskt i dem flesta fall. Och dem opererar ju inte om dem inte anser att det är livsavgörande och viktigt för dig så att du kan leva ett normalt liv!
Oj blev lite av en novell här men hur som helst, lycka till! Kram