Lättklätt i trädgården

Trädgårdsgörat fortsatte faktiskt även idag. Det är SJUKT vilken energi jag plötsligt fått.

Under de 2-3 senaste dagarna har jag gjort mer nytta i trädgården än vad jag gjort sen jag flyttade in i huset 2008! Förstår du då hur fruktansvärt lat och bekväm jag varit? Att maken ens har stått ut med en sådan soffpotatis, det förstår jag inte!
I år verkar det iallafall som om vi får se skymten av en trädgård, inte en bakgård!

Gräsmattan är klippt, mossa och gräs är uppkrattat, buskar börjar ansas, rabatten är så gott som rensad, ett träd har grävts upp… saker har förflyttats och planer har börjat ta vid. Det känns stort. Vissa väsentliga medel saknas, men det får bli en plan över tid så att säga, en del kan man göra direkt, en del får man vänta med av förklarliga skäl. Men det känns så sjukt bra att liksom ORKA! Att inga lägga sig ner i gräset och flämta som en åsna efter fem minuter liksom…

Och nejdå, jag säger inte att jag gör allt. För det gör jag inte. Han gör grovgörat liksom, som att gräva upp träd och klippa större delen av gräsmattan. Jag springer fram och tillbaka med skottkärran, rensar å påtar, krattar osv. Så det är fint fördelat det här. Att se framstegen i trädgården är motiverande.

Jag kommer dock inte lägga upp någon ”före”bild. Du som sett trädgården tidigare vet vad du ska jämföra med när efterbilderna kommer. Du som inte sett trädgården tidigare kan tänka dig en… ja, en rörig bakgård! Igenväxt sådan. Som ingen brytt sig om de sista åren, förutom att man klippt gräsmattan si sådär en gång i veckan. Max!

Barnen älskar att vara ute, och vill så vara från morgon till kväll. Noah tyckte uppenbarligen att det var väder för att springa i enbart t-shirt och blöja. Jovars, vi höll honom på halster. Nejdå, men en stund fick han väl hållas. Inte för att han visade några tecken på att frysa sen heller, men någon måtta får det kanske vara. Det är april, inte juli 🙂 Gött var det förmodligen iallafall 🙂
Jonathan då, han hittade både nyckelpigor, skalbaggar och sniglar. Fullkomligt livrädd för allt vad småkryp heter och skriker som en illbatting när han ser en fluga, spindel eller skalbagge. Nyckelpigan var poppis att titta på – på håll! Inte när den kom för nära…! Och snigeln, det blev hans vän. Tro det eller ej – men den fick namnet Turbo och skulle helst följa med in i huset. In i hans säng. Det var ju hans vän!

Jag erbjöd Turbo en karuselltur i skottkärran på vägen hem från rishögen. Men nej. ”Han är min vän mamma, om jag lägger han där i kommer han bli arg”. Inte ens när jag lovade att köra försiktigt och fint gick det bra. Nej. Inte alls. Så han fick snällt åka med i Jonathans hand istället.
Snacka om att Jonathan blev sne på oss när vi bad honom att lämna Turbo utomhus. Vi fick dyrt och heligt lova att Turbo är van vid att vara ute, att han inte fryser, och att han har sitt ”eget lilla hus” att krypa in i. (Kan för övrigt tillägga att han aldrig tittade ut ur huset, och tur var väl det, för isåfall hade han nog flugit all världens väg av en livrädd Jonathan!)