Bild från expressen.se

I lördagstidningen kunde du läsa om klassåterträffar, och även min syn på det hela. Vi var tre stycken som ställt upp på varsin intervju kring det här med återträffarna, och vi har tre helt olika upplevelser. Jag kan givetvis inte svara något för de andra två, utan bara för mig själv.

Jag valde att inte gå på min återträff.
Själv känner jag absolut ingen saknad av min skoltid, än mindre av mina forna klasskamrater. Kanske skulle det vara kul att se folket bara för att visa att jag lever och mår bra – kort sagt. Men nä – jag tror att det skadar mer än vad det bådar lycka. Att minnen och obehag kommer tillbaka. Att flashbacks från skoltiden blir ett faktum.
Och om sanningen ska fram skulle jag nog inte kunna hålla käften om jag väl var där. Förmodligen skulle jag ställa till med en jäkla scen. För jag är sån. Nu när jag vågar stå för min sak – så skulle jag nog inte längre orka med att sitta tyst som en mus och bara tiga. Gissningsvis skulle jag, i klassfestens trevligaste stund, ställa mig upp och hålla ett fint litet tal.

Ett tal om hur de skadade mig psykiskt. Hur de var nära på att bryta ner mig totalt. Hur de var en bidragande orsak till den nedåtgående spiralen jag försattes i. Hur jag grät i min ensamhet, hur jag gömde mig på skolans toalett, hur jag våndades på vägen till skolan varje morgon.
Den trevliga klassfesten kanske inte skulle vara så trevlig då?

Så det var nog bäst att jag var hemma. Att de slapp se och höra min version av våra år tillsammans.

Jag kan även tillägga att detta gäller samtliga skolår. Lågstadiet gick jag i en skola, mellanstadiet i en annan, högstadiet i en tredje och gymnasiet på en egen skola (där jag testade både internatboende och pendling då jag inte bodde alltför långt ifrån skolan). Mina föräldrar gjorde medvetna val och vi flyttade var tredje år – kanske fanns en förhoppning om att allt skulle bli bättre (ändå visste inte mina föräldrar ens en bråkdel av vad som försiggick i skolan, men jag tror att de misstänkte). Det blev inte bättre.

Jag hade några guldkorn genom åren. 1-2 personer i vardera av mina klasser var de vänner jag anförtrodde mig åt. Det är väl dom jag skulle vilja träffa igen. Alla andra skulle jag kunna ge en käftsmäll utan att ens uppleva ett uns av ånger. Då känns det faktiskt bättre att inte träffa dom alls. De är inte värda den energin som det skulle kosta att åka dit.

Man har ju liksom på sätt och vis lagt det där bakom sig. 12 års mobbing och utsatthet. Men det finns ju där. Även om man inte tänker på det dagligen, även om det inte gör att jag mår dåligt idag – så kommer tankarna ibland.
”Hur hade det varit om…” ”Varför…?” ”Tänk om mina barn…”

Nu när jag sitter här och skriver så är det plötsligt mycket som vill ut, det är mycket jag vill skriva. Det finns även en hel del jag skulle vilja säga dessa människor som en gång var mina klasskamrater. Så jag funderar på att skriva vidare. Skriva som ett ”brev” till dessa människor – som jag hoppas att de en dag får för sig att läsa. Vissa av dom/er har mig som ”vän” på facebook, och kommer därav se när inlägget publiceras. En del vet jag läser min blogg lite sådär ”i smyg”. Så jag hoppas att ni tar er tiden att läsa det – kanske för att bara få en tankeställare till den dagen era egna barn börjar skolan.