Jag heter Emma Philipsson och jag är en feministisk poddare och doula med två barn och en ex-fru som jag älskar. Just nu bloggar jag en del om hur vi försöker få till en familj på vårt sätt. Finns det inga alternativ till tvåsamhet ihop eller att avsky varandra? Och så massor om förlossningsvården och andra feministiska hjärtefrågor. Välkommen!

Annons

Fullt hus

Långhelg..
Just nu bor två vuxna, två tonåringar och två barn i min lägenhet.
Det borde fylla bloggen med innehåll men jag är så trött efter en intensiv vecka att jag bara sitter mitt i all röra och njuter.
Kusiner kan vara det finaste som finns.

A77070E3-2D7A-4112-B43D-5428744C8C03
B70FB7D2-CE40-4F08-AE55-0886280B4B4D

Tack för alla fina mail och kommentarer om inlägget om flaskmatning (det förra inlägget om någon missat).
Och tack för all fin respons kring veckans avsnitt av podden med synskadade tvillingmamman Kristin.
Om det är några avsnitt jag älskar när folk delar på Facebook/Instagram eller bloggar
om så är det just den typen av avsnitt.
Ett avsnitt där de flesta av oss som lyssnar vet 500 procent mer om något än när vi började lyssna.

Okej, båda barnen delar säng med mig från början inatt (det brukar ske mot fem-rycket) vilket borgar för extra lite sömn så jag ska släcka mitt lilla familjehotell nu.

Annons

Till dig som flaskmatar ditt barn

Det här är ett inlägg till dig som flaskar (flaskmatar) ditt barn. Oavsett om du just börjat eller flaskat ett år.
Ett inlägg jag önskar att jag själv läst och också tagit till mig när jag började flaska mitt första barn och allt ändå var skit.
Allt var skit och hur skulle det gå med anknytningen och näringen och astman och anknytningen DEN DÄR HIMLA ANKNYTNINGEN.

Jag ser med fasa på bilder när jag matar mitt första barn den första tiden. Tänk er sinnebilden av en mamma som är deprimerad. Med den stora skillnaden att jag inte var deprimerad.
Jag tyckte bara att mitt sätt att mata var oviktigt, det var liksom inget att göra anspråk på eller låtsas att det var viktigt.
Någon sa ”hud mot hud är viktigt” men det var mitt i vintern, vi frös och min bebis missade ändå allt viktigt och utan råmjölk och bröst var allt ändå skit.

Det enda som jag tyckte var viktigt var att det bara var jag och min fru som matade, ingen annan.
Annars var det vad det var.
Pulver, vatten, flaska.

Men, och här kommer det viktiga!
Oavsett om man aktivt valt flaskning eller om det är ens enda alternativ.
Och oavsett om man har sorg över amning som inte funkade eller inte har någon som helst relation till amning till att börja med –
Hur du matar ditt barn är skitviktigt.
Era rutiner, ert band, det som ni tycker är mysigt – låt det vara exakt så stort och viktigt som det är.

Jag brukar säga att jag är en långtidsflaskare till skillnad från en långtidsammare.
Inte för att jämföra, hitta en egen nisch på något jag önskade för egen del. Inte heller för att jag på något sätt måste förhålla mig till amning.
Däremot till matning!
Och att mata ett barn kan vara något av det mysigaste som finns.
Och mitt barn klarar sig egentligen utan flaska nu. Men vi flaskar lite nu och då för att vi njuter.

Mitt första barn var inte en njutare när han åt. Han hade problem med magen och när det väl gick över så handlade det mest om att dricka upp och sen göra något annat.
Men något hände ändå med honom när jag slutade känna att det bara var en flaska med pulvermjölk som skulle tömmas.
Jag önskar att jag vågat mata honom med större visshet om hur viktigt vår matning var. Trots att han aldrig varit och aldrig komme bli en flasknjutare.

Mitt andra barn däremot är och har alltid varit en snuttare och en njutare.
Han njuter, myser och fipplar när jag flaskar. Och därför vill jag inte sluta. (Någonsin!)

Till en början behöver ens barn trygghet, närhet och mat. Och som föräldrar vill vi så förtvivlat gärna göra det bästa för våra barn.
Men då måste man också få uppleva att det man gör för sitt barn är oumbärligt och livsviktigt. Inte en astmafrämjande anknytningsdödare. Hur ska det annars kunna uppstå mys och närhet?

Så hur du än matar ditt barn – gör anspråk på din matning. Äg, älska och omfamna den!
Inte bara för din skull utan också för ditt barns skull ❤️

Annons

Varför läser ni min blogg

Okej, nu börjar det bli lite trafik här på bloggen. Det är roligt och lite läskigt.
Det här är en blogg jag föreslogs starta, initiativet var inte mitt.
Jag ville verkligen skriva men lamslogs helt av min vilsenhet.
Skrivande har alltid varit en stor del av mitt liv men det har varit så blottande. Och nu famlade och fumlade jag utan att ha någon riktning eller tid att hitta riktning. Var drar jag gränsen, vad intresserar andra, vem ”är” jag på nätet osv. Saker jag aldrig ägnat en tanken innan jag startade podden för jag förstod inte att för varje val man gör eller inte gör, varje sak man skriver om eller inte skriver om så skapas en bild. Och även om jag i någon mån är intresserad att kontrollera den bilden så vet jag ju att människor egentligen bara är intressanta när det skevar lite och intresset ligger i att berätta snarare än tankar på hur man själv uppfattas när man berättar.

Iallafall, för ett tag sedan bestämde jag mig för att i möjligaste mån skriva varje dag. Oavsett vad skit det blev.
Allt för att komma över självmedvetenheten och börja skriva något som tillslut bränns och betyder något åtminstone för mig.
Det är vansinnigt läskigt och därför otroligt roligt i vanlig ordning. Jag är bäst på att upprätthålla sånt som skrämmer mig och är lite på gränsen.

Men nu undrar jag
ni som börjat läsa nu, i den mån ni har en åsikt – vad vill ni läsa? Jag menar inte att mitt innehåll styrs av läsares gillande, jag undrar mest varför är ni här? Vad om något önskar ni läsa? Vad intresserar er?
ALLA som kommenterar har min eviga (okejrå, min uppriktiga) tacksamhet! Verkligen ❤️

Letar ni förlossningsrelaterade texter och tycker annat är trist? Eller vill ni läsa om mig? Jag behöver någon sorts hint från er när allt är formbart och lite halvnytt.

Annons

Ett tredje barn?

Med mitt stora barn följdes de första svinjobbiga månaderna av en intensiv barnlängtan.
En barnlängtan som liksom konsumerade mig.
Jag köpte syskondel till vår Bugaboo Donkey (delar som fortfarande ligger ouppackade och ska säljas vilket år som helst. Någon som är spekulant och kan rädda mig från Blocket-träsket?)

Jag försökte iallafall förhandla med mig själv att gå emot det vi bestämt kring när det tidigast var dags för syskon. Och jag önskade inget hellre än att när det än skulle bli så skulle det vara tvillingar.

Sen blev mamma sjuk och all barnlängtan kom av sig.
När hon sen dog kändes syskon knappt möjligt. Det skulle bli det första barnbarn hon inte skulle få träffa. I chocken och vilsenheten kändes det som en logisk anledning till att inte ha fler barn.

Så startade jag en podd, tog tag i intressen och härligheter och först efter att livet börjat stabilisera sig så påbörjade vi syskonförsök.

Jag har mentalt laddat lite för det där suget den här gången. Försökt förbereda mig på att det ska kännas så intensivt igen, trots att vi inte haft en tanke på fler barn. För suget har väldigt lite med verkligheten att göra. Eller snarare, det måste inte ha med en längtan efter ett till barn att göra. Det är något annat. (Någon tänker säkert biologi men jag är inte redo att bekänna mig dit än).
Och ja, detta kommer från någon som gnällde, klagade och spydde sig igenom två graviditeter.

Nu drömmer jag på nätterna om graviditeter och födslar. Både för egen del och för närstående. Man kanske skulle kunna tro att det är en fördel (alternativt en nackdel) att då jobba med födande i olika former.
Men det är knappt att det gäller samma sak. Kanske som skillnaden mellan att jobba på förskola och ta hand om och vara med sina egna barn på sin fritid. Det går liksom inte att jämföra. När jag inte blev gravid var det inte det minsta jobbigt att prata graviditeter och födande i mitt jobb. Och födslar i mitt jobb tillfredställer inte längtan efter en egen.

Det gick iallafall så långt häromdagen att jag funderade på att fråga min fru/mitt ex om det är en galen idé att vi skaffar ett tredje barn…..

Jag hindrade mig innan jag frågade men det är galet, verkligen galet att jag ens tänkte tanken. Särskilt nu!! Ja, vi har separerat men det är inte ens det som är det märkligaste.
För jag tycker det är svårt och ganska jobbigt att vara föräldraledig. Och jag tänker dagligen på att mina organisatoriska brister gör att två barn är görbart, men att tre barn skulle inte vara det. Jag balanserar liksom ständigt för mitt behov av någon sorts ordning är stor men jag får slita för att bibehålla det med två barn.

Jaja, jag njuter iallafall märkligt nog av min extrema vårtrötthet just nu. I lekparken idag frågade en mamma tillslut om jag inte fått sova ”någonting” inatt eftersom att jag gäspade non stop.
Men det är något med att liksom vakna ur sitt ide och sträcka ut tassarna, gäspa och sniffa vårsol. Det är nu året börjar.

Annons

Parfymfritt till bebisar

Inlägg i samarbete med Neutral

När jag ska doula ett par eller har förlossningsförberedande samtal med gravid så dyker ofta frågor om förberedelser upp.
Hur bör man förbereda hemmet och vad ska man packa med sig i BB-väskan?

DA52ABF9-F4D7-4D2E-982E-7F6C28DDAAE0

I mer än trettio år har Neutral skippat färgämnen och parfym för att minska risken för allergiska reaktioner.
Bebisars hud är känslig men jag brukar också påpeka att deras små näsor ska få känna lukten av sina föräldrar när de påbörjar sin anknytning. Inte parfymer och färgämnen som kan verkar allergiframkallande och störande.

Jag råder föräldrar att tvätta sina egna och bebisens kläder i Neutral både inför förlossningen och det första mötet men även när ni sen kommer hem.

annons