Svensk Förlossningsvård

Annons

Flum vs värdighet

Jag började en debattartikel i Expressen förra sommaren med erfarenheter från när min mamma dog. Jag skrev att det som ses som värdigt inom palliativ vård betraktas som flum inom förlossningsvården.

För ett tag sedan damp det ner en helt suverän text i min mailkorg som handlar om just detta, skillnaden i synen på vad som är okej och kräver värdighet när livet börjar kontra slutar.
Jag frågade Malin som skrivit texten om jag fick dela den vilket jag fick.
Få texter belyser det jag försöker komma åt med vår skeva syn på förlossningsvård och födande så tydligt som den här texten.

En sen eftermiddag i oktober 2015 dör min pappa.
Hans hjärna blöder ymnigt efter en allvarlig och plötslig stroke bara en dag tidigare. Klockan tre ber jag att han ska få extra morfin eftersom han stryker handen över huvudet och verkar ha ont. Två timmar senare ber en läkare oss att ”samla ihop dem som berörs”.
Varför då?
Berörs av vad?
Vi leds i en trögflytande, tyst klunga in på ett kontor.

Det finns ingenting att göra.

Skyndar tillbaka till sjukhusrummet där han ligger djupt sovandes. Okontaktbar. Patienten i sängen intill ombeds diskret av personalen att gå med på att flyttas. Det möbleras snabbt om. Stolar placeras runt sängen där en nyligen livs levande pappa håller på att tyna bort. Samtal rings. Ni måste komma fort. I sällskap av minst tio personer tar han en stund senare sina sista andetag. Ett fasansfullt abrupt slut på ett inte alls färdiglevt liv.
Tårar rinner stilla hos vissa medan sorgen skriks ut från andra. Pappas läppar blir långsamt bleka och huden gul. Jag lägger en hand under hans överarm. Jag blir glad och hoppfull när jag känner att hans kroppsvärme fortfarande finns kvar där mellan armen och lakanet, fastän jag vet att hjärtat inte slår längre. Ett sista litet spår av honom som nyss var, men inte längre är.
Vad gör man sen?
Vad gör man när någon precis har dött?

Vi gråter, pratar tyst, klappar på pappa. Men till slut måste något annat ta vid. Vårdpersonalen leder oss sakta vidare. Trots att det är helt omöjligt att ta sig förbi den här stunden. Efter vad som likaväl kan vara en minut som fyra timmar, meddelas att kaffe och fika finns i ett dagrum för oss närmast sörjande. Jag överväger att följa med dit. Men jag kan inte lämna pappa. Han kan inte ligga här ensam och vara död.
Jag får stanna kvar när två undersköterskor gör honom i ordning.
Först vill jag vakta honom. Se hur de tar i honom. Jag vill se till att de tar i honom som min pappa och inte som en död person.
De tar så fint i honom.
De pratar snällt till honom och kallar honom vid namn. Han får en ren sjukhusskjorta och infarten på handen tas bort. Så tar den ena sköterskan fram en korg. Ljuslyktor. Plastblommor. Och en bibel.
Vill du att vi använder något av detta?
Korgen måste vara en rutin vid dödsfall. Jag förstår att sakerna är till för att göra fint hos den döde för stunden efter fikan, då de anhöriga kommer tillbaka in igen för att säga farväl.
Jag visste inte att sådana korgar fanns.
Jag väljer bort plastblommorna, de passar inte min kvalitetsmedvetna pappa.
Bibeln passar inte heller. Två ljuslyktor tänds på bordet bredvid sängen där han ligger. De sprider ett mjukt och snällt sken över rummet.
Det är ett värdigt omhändertagande. Det känns så fint att vi gör fint för pappa.
Det fyller ingen praktisk funktion, det förändrar ingenting, men det är värdigt. Det är ett uttryck för respekt för att detta är en allvarlig och stor stund. En människas sista stund på jorden.

Jag har många gånger tänkt tillbaka på den där korgen med blommorna, lyktorna och boken. Billig rekvisita för en viktig stund. Symboler för respekt och värdighet i livets slutskede. Jag har aldrig hört någon ifrågasätta symboliska ting eller gester i samband med människors bortgång. Livets slut har hög existentiell status.
I stunder av livets början däremot, verkar symboliska ting inte vara lika tolererade. Jag vet kvinnor som vill tända ljus, spela musik eller omges av vänner och familjemedlemmar när de ska föda sitt väntade barn. Men de flesta jag pratat med önskar långt mer grundläggande saker som närvaro av personal och att få smärtlindring i tid.
Mer än en gång har jag hört kvinnors önskemål avfärdas som bortskämdhet, kontrollbehov eller trams.
Är det inte lite märkligt?
Födelsen är en existentiell händelse precis som döden. Födelsen går inte att se som en del av vården bland många andra – inte heller döden. Dessa står för sig själva.
Födelse och död kan, till skillnad från sådant som lårbensfrakturer och skallskador, hanteras såväl hemma som på sjukhus utan att det ena behöver vara bättre än det andra. Vården är inte en självklar del av födelse och död – men kan behöva bistå dessa händelser ibland. Detsamma gäller inte lårbensfrakturen eller skallskadan. Det går alltså inte att likna födelse och död vid, eller hantera dem som, vårdens övriga arbetsområden. Ändå är det så vi debatterar samhällets hantering av förlossningar.

Alla människor – utan ett endaste undantag – berörs av både födelse och död. Det är en del av livet snarare än en del av vården. Döden och födelsen har det gemensamt att det inte nödvändigtvis måste till vård, men däremot närvaro, gemenskap och kärlek, för att det ska gå bra, för att det ska bli en trygg och värdig stund.
Varför går det att raljera över ett ljus som tänds vid en förlossning men inte det ljus som tänds vid en dödsbädd? Och varför går det att avfärda så grundläggande önskemål som att säkert veta att man får plats på avdelningen eller att man hinner få bedövning när det gäller förlossning? Kanske för att förlossningen främst berör kvinnor och barn. Och kvinnor och barn har, som vi blivit smärtsamt medvetna om efter höstens metoo-våg, mycket låg status i vårt samhälle vad gäller respekt, tillgång till resurser och erkännande.
Döden däremot – den gäller alla och har kanske därför en annan status. Skulle döden tillåtas samma hantering?
Kvinnor får inte själva fritt bestämma när de ska komma till en förlossningsavdelning. Det är centimeter av öppen livmoderhals som avgör, snarare än kvinnans behov av stöttande gemenskap med erfarna barnmorskor, som avgör om hon får fortsätta sitt värkarbete hemma eller tillåts åka in. Den kroppsliga aspekten av förlossningen tas i beaktande – men inte den själsliga. I fullt pågående värkarbete förväntas kvinnor färdas långa sträckor för att komma till ett sjukhus där de önskar föda. Ovetandes om de kommer tvingas föda på vägen dit eller hinna fram. Och när kvinnan når vården kan hon bara hoppas att personalen har tid att stötta henne så mycket som hon behöver – de kanske har många fler förlossningar just denna dag. Ett lotteri avgör om just hennes förlossning assisteras av en stressad eller lugn barnmorska. Eller om någon barnmorska alls kommer att ha tid att vara i rummet när trycket ökar, smärtan tilltar och barnet vill ut.
Det är inte värdigt att tillåtas vara otrygg i en så viktig och livsavgörande stund. Det vore inte värdigt att dö under de premisserna. Men att födas?
Att man förlöjligar symboliska handlingar i samband med födelser, så som att tända ett ljus eller få tid att lyssna på lugnande musik, måste handla om att man ser födelsen som vilket annat vårdförlopp som helst.
Ett barn ska ut helt enkelt. Men det är mer än så. Precis som döden handlar om mer än att ett hjärta ska sluta slå, att en människa ska upphöra att andas.
Det är en existentiell händelse där symboliska omhändertaganden i form av ljus, dämpade röster, en bricka med varm dryck, smörgåsar och varma snälla händer fyller syftet att visa vördnad och värna värdigheten i stunden. Vördnad inför stundens allvar. Och det måste anses fullständigt grundläggande att ingen lämnas ensam, hemma eller i ett förlossningsrum, i en sådan stund.
Varför är det rimligt att prata om hur man vill ha det när man vet att man ska dö, men inte hur man vill ha det när man ska föda? Livets slut och livets början har inte samma existentiella status i vår kultur.
Siffrorna för barnadödlighet och förlossningsskador är låga i Sverige, och det är bra. Ledare för vården påminner oss gärna om det när vi påpekar brister i omhändertagandet av födande. Men om jag är så rädd att föda på sommaren på grund av personalbristen, att jag försöker styra mina graviditeter efter det? Om jag undkom förlossningsskador men var rädd, ensam och trodde jag skulle dö för att jag inte kunde hantera smärtan och inte fick stöd med det? Kan vi vara nöjda med svensk förlossningsvård då?
Är en kvinna verkligen bara en kropp? Har vi verkligen ”en förlossningsvård i världsklass” så länge underliven hänger ihop? Psyket då? Själen? Det är ovärdigt att vara utlämnad till en förlossningsvård som lyder under sådana villkor. Ingen människa ska behöva dö ensam och rädd. Lika självklart borde det vara att ingen ska behöva föda ensam eller rädd.
Malin Wallismo

Annons

Svensk förlossningsvård

IMG_9780
(Vilken politiker/forskare borde jag bjuda in till podden för att prata svensk förlossningsvård? ALLA tankar och tips tas tacksamt emot!)

Nu är det sommar och det har börjat igen – kaoset på förlossningsavdelningarna. Eller borde jag säga skriverierna om kaoset?
En barnmorskevän berättade att förr var det ett tryck mellan mars och september, sen mattades det av.
Nu är trycket hårt året om.

Jag har inte skrivit om kaoset eller instagrammat argt heller för den delen.
Och delvis har det att göra med att jag förstår alla gravida som är nervösa, och det sprids så mycket om det ändå.
Men det har också att göra med att jag är trött.
Trött på att svaren för situationen i Sthlm (som jag kan bäst) enligt politiker skulle lösa sig iom den nya förlossningen på St Görans 2019.
Men den skulle inte lösa något, den skulle få situationen tillbaka till samma ohållbara situation som när BB Sophia fanns.
Nu är den dessutom uppskjuten till tidigast 2021 och by then kommer behovet efter ännu en lösning vara skriande.

Men jag saknar min ilska.
Det är tusen gånger lättare att hantera frustrationen och faktiskt sorgen över hur det ser ut när man också är arg istället för trött.
Och gällande kvinnors hälsa och brist därav kommer jag alltid kunna bli arg. Men känner ni någon smart idéhistoriker/annan person som forskar kring attityder eller skeenden och kan lära oss mer? Eller vet en politiker jag borde prata med? Hit me! Om jag inte är arg och eldar upp andra kanske jag kan göra något (vettigt?) själv!

Annons

Ett arbetspass på förlossningen

Jag är ju ganska vokal i mitt missnöje med hur svensk förlossningsvård fungerar.
Om det tas väl emot eller inte skiter jag lite i, det är en så viktig fråga att jag måste få orera om den.
Men när gravida uttrycker oro, ofta inför sommaren, inför att föda på svenska sjukhus så sticker det lite i hjärtat.
Min ilska och oro handlar oftast (inte alltid) om villkoren för de som jobbar med födande.
Och visst går det ibland i förlängningen ut över födande, men framför allt är det en yrkesgrupp främst bestående av kvinnor, som verkligen går på knäna.

I Allt för föräldrars podd som leds av barnmorskan Maria Wigbrandt, pratade jag för ett tag sen om hur det är ett systemfel i svensk förlossningsvård. Att vården bygger på att barnmorskor bränner ut sig, annars kollapsar den.
Och sällan har jag läst en mer träffande beskrivning än den av barnmorskan Tove Broheden som skriver i Metro om hur ett arbetspass på förlossningen kan se ut.

Läs. Och försök att behålla fattningen…

Annons

Lite bruksskador och inkontinens får ni faktiskt räkna med

”Man kan inte förvänta sig att se precis likadan ut som man gjorde innan man födde barn.”

Citatet kommer från Masoumeh Rezapours, verksamhetschef för kvinnosjukvården på Akademiska sjukhuset men vi har hört det hundra gånger förr.
Läs det igen – ”Man kan inte förvänta sig att se precis likadan ut som man gjorde innan man födde barn.”

Jag undrar alltid över det där.
Var är det vi kvinnor önskar att vi såg likadana ut efter en förlossning?
Brösten har jag möjligtvis hört, men det har ju mer med amning att göra än förlossning.
För är det inte så att det kvinnor önskar och uttrycker ett behov av är att kroppsfunktionerna ska fungera som innan? Snarare än att med en spegel se på sin läckert läkta ringmuskel?

Jag gissar att man inte kan förvänta sig att ens lungor ser likadana ut efter flera års rökning som de gjorde innan man rökte (om vi nu ska jämföra födande och rökning som stora påfrestningar på en kropp). Men det är knappast utseendet på lungorna som är problemet om man får en lungsjukdom utan funktionen.

Detta att använda retoriken att kvinnor inte kan förvänta sig att se likadana ut efter en förlossning syftar på fåfänga och är ett oerhört effektivt sätt att förminska och förringa det kroppsliga lidande många/somliga upplever efter en förlossning. Nyligen pratade jag med en kvinna som ibland, trots att flera år passerat efter hennes förlossningsskada fortfarande har svårt att hålla fisar och avföring.
Att upplysa om att en kropp som fött barn inte kommer att se likadan ut är oerhört märkligt men det går det att komma undan med det i Sverige 2017.
Att däremot säga ”Det kan hända att vi avfärdar kvinnor som söker hjälp för att de tycker det är ett problem att de inte kan hålla tätt efter en förlossning. Lite bruksskador får de allt räkna med!” skulle inte funka.
Alltså säger verksamhetschefen och många med henne att kvinnor inte kan räkna med att se likadana ut.
Och jag undrar stilla – är det bara jag eller går vi bakåt i utvecklingen just nu?

Annons

Hon hette Lara och blev 32 år

En nybliven fyrabarnsmamma dog för en dryg vecka sedan på centralsjukhuset i Kristianstad.
När hon födde sitt första tvillingpar var det med en planerad kejsarfödsel, och nu när hon väntade sitt andra tvillingpar ville hon ha en kejsarfödsel igen.
En vecka innan hon födde nekades hon detta och fick istället beskedet att hon skulle föda vaginalt. Mot sin vilja.

Den nyblivna fyrabarnsmamman hette Lara och hon blev 32 år.

Jag är inte medicinskt utbildad och även om jag hade varit det hade det troligen varit dumt att spekulera kring skuld och orsak utan alla fakta på hand.
Men klart är att det är en tragedi för alla inblandade, inte minst för familjen men såklart även för de som jobbade under hennes förlossning.

Oavsett varför det som inträffade hände, oavsett om någon begått fel som kunde förhindras så att fyra barn inte mist sin mamma så fastnar jag hela tiden vid en detalj.
hon nekades att föda på det sätt hon själv önskade.

Att föda ett barn oavsett utgångshål är ingen lätt sak. Att föda två barn torde vara svårare.
Och att då inte själv få välja vad ens kropp och själ vill, behöver och klarar av. Att inte få bli lyssnad på hur ens resurser räcker.. Det är ett sånt svek att jag inte vet vad jag ska vända mig.
Det gör så ont i mig att hon en vecka innan födseln fick ett besked som hon inte trodde på. HON ville föda sina barn på ett annat sätt men nekades det stödet.

Om det sättet hade räddat hennes liv eller inte vet i alla fall inte jag. Än.
Men när den informationen kommer så är det ändå bara information på ett papper.
På ett annat papper kommer det ändå alltid stå att en fyrbarnsmamma dog efter en födsel som var mot hennes vilja.