Ang att uppfostra söner som feminist
Vi gick in med tanken att vi uppfostrade ett barn och inte en son (detta var när vi fortfarande hade ett barn). Men ganska snart insåg vi att vårt barn orienterar sig i en könad heteronormativ vardag och uppfattar sig själv som och av omgivningen som en pojke. I det behövde vi möta honom.
Vår äldsta är fem år och utan att berätta för mycket om honom så har vi haft en ganska roligt period där vi tillsammans ifrågasatt vem som får vara cool på sitt sätt, vem som avgör vad man ska tycka om etc. Just nu är det relativt enkelt och spännande men jag gissar att det kommer att bli svårare.
Men jag tycker att föräldrar till pojkar behöver lägga ner mer tid på feminism och värderingar än föräldrar till flickor.
Idag tror jag det är tvärt om. Och jag tror att det är tvärtom av samma anledning som att vi varnar tjejer/kvinnor för att gå ut på kvällen och ifrågasätter klädsel dvs av någon sorts missriktad omsorg regleras kvinnors utrymme. De som rimligen borde funder på att inte gå ut på kvällen är väl isåfall män!?
Men nu upplever jag lite att klimatet som råder är att döttrar ska stärkas och bli starka feminister för att klara av pojkarna. Pojkarna som nuförtiden faktiskt får ha kjol om de vill men det vill inte 99 procent av pojkarna och så var det med det.
Typ.
Jag vill att mina barn, om de växer upp som män, ska ha god koll på sina privilegier, sitt ansvar och inte minst på den mansnorm som råder.
Men ibland tror jag att föräldrar till pojkar på något skevt sätt ändå tror att det kan missgynna deras söner och då får det på något sätt vara.
Ang min kristna tro
Jag har en tatuering med det bibelställe som bäst förklarar min kristna tro.
”matt 25:40”
(Jesus säger ”Vad helst du har gjort för en av mina minsta, det har du också gjort för mig”.)
Det är vad min tro handlar om.
Men det är tudelat att bo i ett så sekulariserat land.
Å ena sidan njuter jag för att jag slipper en massa religöst skit.
Å andra sidan är det ensamt och jag saknar vettiga religösa sammanhang.
Jag tycker tex mycket om att resa i länder med böneutrop för att jag trivs med tideböner. Jag har bott på kloster en period och älskar den formen av rutin. Att be vid vissa tider och påminnas om sin bön är superlyxigt och fint.
Å andra sidan är jag inte det minsta naiv!
Jag fick gifta mig med den jag älskade i den kyrka jag tillhörde trots att den jag älskade var en kvinna.
Så är det inte i de muslimska länder där jag njuter av tidebön.
Och när jag är i Texas dit jag reser själv med jämna mellanrum är det inte tal om att nämna fru eller läggning av säkerhetsskäl. Jag är inte särskilt rädd av mig när jag reser men jag har lärt mig den hårda vägen att hålla käft, särskilt i Texas (som paradoxalt nog också är så fint och gästvänligt att jag kan skriva en uppsats om det).
Men det går inte att komma från att min kristna tro, hur oförenlig den än varit med en massa saker i mitt liv ändå är ett sorts ankare.
Och något jag med åren blivit stolt över även om jag sällan pratar om den.
Kan jag leva på podden?
Jag lever på mitt poddande. Det har varit ett av kraven för att jag skulle fortsätta.
Jag behövde ett jobb, jag hade varit sjukskriven så med undantag för mindre skrivjobb inte fick jobb.
Alltså fick jag ordna ett jobb själv och tillsammans med doulandet och poddandet gick det efter slit och stöd från min fru tillslut runt.
Därför blir jag för övrigt galen när folk tycker att poddar ska vara reklamfria och att jag i egenskap av vem jag nu anses vara borde stå över reklam.
DETTA ÄR MITT JOBB.
Precis som att TV4 sänder tv med reklamintäkter för att tjäna pengar.
Nu kan jag inte, med få undantag, doula. Jag tar uppdrag som av någon anledning är akuta om någon mailar och det funkar i övrigt.
Men annars doular jag inte när jag har små barn och min familjesituation ser ut som den gör. Istället håller jag doulautbildningar.
Men jag jobbade gratis med podden första året och min föräldrapenning var den lägsta så att jag jobbat helger sedan mitt yngsta barn var sex veckor handlade i första hand om ekonomi. (Att det sen gjort att jag haft en härligare föräldraledig än första gången är en bonus!)
Drömgäst till podden?
Min drömgäst till podden är och förblir min mamma. Sorgligt nog eftersom att hon dog ett halvår innan den startade.
Men jag skulle så gärna velat prata med henne om hennes fem födslar, om hennes första födsel som var en sätesförlossning, om den sista som var en tvillingfödsel. Och om hennes syn på födande som gjort att jag och mina systrar alltid behandlat det med någon sorts respekt även om vi ibland tänkt att det inte varit för oss.
Finns det något jag önskar att jag skulle få uppleva under en egen förlossning som jag inte gjort?
Alltså, jag önskar så galet mycket att få föda barn igen. Eller att få uppleva min sista födsel en gång till. Den magiska natten som betydde så mycket för mig och mitt ex och där de finaste upplevelserna kanske var när mitt ex och doula sov och jag tog värkar med musik i öronen och lustgas i lungorna. (Och en sned epidural). Det var så fantastiskt att ha de personerna i närheten för trygghet men att ändå få vara inne i mig själv.
Jag önskar inte att få vara med om något specifikt. Jag har ingen lista på coola grejer, eller saker jag vill ”klara”.
Bara att få befinna sig i det där märkliga tillståndet utan rädsla för det är så vansinnigt mäktigt.
Tack för alla frågor! Jag tror jag fått med alla. Annars litar jag på att ni hör av er på ett eller annat sätt!
