Personligt

Annons

Frågor om mig mig och mig!

DA00C438-FF4E-4E11-89E6-3D9173F7067D

Ang att uppfostra söner som feminist 

Vi gick in med tanken att vi uppfostrade ett barn och inte en son (detta var när vi fortfarande hade ett barn). Men ganska snart insåg vi att vårt barn orienterar sig i en könad heteronormativ vardag och uppfattar sig själv som och av omgivningen som en pojke. I det behövde vi möta honom.
Vår äldsta är fem år och utan att berätta för mycket om honom så har vi haft en ganska roligt period där vi tillsammans ifrågasatt vem som får vara cool på sitt sätt, vem som avgör vad man ska tycka om etc. Just nu är det relativt enkelt och spännande men jag gissar att det kommer att bli svårare.

Men jag tycker att föräldrar till pojkar behöver lägga ner mer tid på feminism och värderingar än föräldrar till flickor.
Idag tror jag det är tvärt om. Och jag tror att det är tvärtom av samma anledning som att vi varnar tjejer/kvinnor för att gå ut på kvällen och ifrågasätter klädsel dvs av någon sorts missriktad omsorg regleras kvinnors utrymme. De som rimligen borde funder på att inte gå ut på kvällen är väl isåfall män!?
Men nu upplever jag lite att klimatet som råder är att döttrar ska stärkas och bli starka feminister för att klara av pojkarna. Pojkarna som nuförtiden faktiskt får ha kjol om de vill men det vill inte 99 procent av pojkarna och så var det med det.
Typ.

Jag vill att mina barn, om de växer upp som män, ska ha god koll på sina privilegier, sitt ansvar och inte minst på den mansnorm som råder.
Men ibland tror jag att föräldrar till pojkar på något skevt sätt ändå tror att det kan missgynna deras söner och då får det på något sätt vara.

Ang min kristna tro
Jag har en tatuering med det bibelställe som bäst förklarar min kristna tro.
”matt 25:40”
(Jesus säger ”Vad helst du har gjort för en av mina minsta, det har du också gjort för mig”.)
Det är vad min tro handlar om.

Men det är tudelat att bo i ett så sekulariserat land.
Å ena sidan njuter jag för att jag slipper en massa religöst skit.
Å andra sidan är det ensamt och jag saknar vettiga religösa sammanhang.
Jag tycker tex mycket om att resa i länder med böneutrop för att jag trivs med tideböner. Jag har bott på kloster en period och älskar den formen av rutin. Att be vid vissa tider och påminnas om sin bön är superlyxigt och fint.

Å andra sidan är jag inte det minsta naiv!
Jag fick gifta mig med den jag älskade i den kyrka jag tillhörde trots att den jag älskade var en kvinna.
Så är det inte i de muslimska länder där jag njuter av tidebön.
Och när jag är i Texas dit jag reser själv med jämna mellanrum är det inte tal om att nämna fru eller läggning av säkerhetsskäl. Jag är inte särskilt rädd av mig när jag reser men jag har lärt mig den hårda vägen att hålla käft, särskilt i Texas (som paradoxalt nog också är så fint och gästvänligt att jag kan skriva en uppsats om det).

Men det går inte att komma från att min kristna tro, hur oförenlig den än varit med en massa saker i mitt liv ändå är ett sorts ankare.
Och något jag med åren blivit stolt över även om jag sällan pratar om den.

Kan jag leva på podden?
Jag lever på mitt poddande. Det har varit ett av kraven för att jag skulle fortsätta.
Jag behövde ett jobb, jag hade varit sjukskriven så med undantag för mindre skrivjobb inte fick jobb.
Alltså fick jag ordna ett jobb själv och tillsammans med doulandet och poddandet gick det efter slit och stöd från min fru tillslut runt.

Därför blir jag för övrigt galen när folk tycker att poddar ska vara reklamfria och att jag i egenskap av vem jag nu anses vara borde stå över reklam.
DETTA ÄR MITT JOBB.
Precis som att TV4 sänder tv med reklamintäkter för att tjäna pengar.

Nu kan jag inte, med få undantag, doula. Jag tar uppdrag som av någon anledning är akuta om någon mailar och det funkar i övrigt.
Men annars doular jag inte när jag har små barn och min familjesituation ser ut som den gör. Istället håller jag doulautbildningar.
Men jag jobbade gratis med podden första året och min föräldrapenning var den lägsta så att jag jobbat helger sedan mitt yngsta barn var sex veckor handlade i första hand om ekonomi. (Att det sen gjort att jag haft en härligare föräldraledig än första gången är en bonus!)

Drömgäst till podden?
Min drömgäst till podden är och förblir min mamma. Sorgligt nog eftersom att hon dog ett halvår innan den startade.
Men jag skulle så gärna velat prata med henne om hennes fem födslar, om hennes första födsel som var en sätesförlossning, om den sista som var en tvillingfödsel. Och om hennes syn på födande som gjort att jag och mina systrar alltid behandlat det med någon sorts respekt även om vi ibland tänkt att det inte varit för oss.

Finns det något jag önskar att jag skulle få uppleva under en egen förlossning som jag inte gjort?

Alltså, jag önskar så galet mycket att få föda barn igen. Eller att få uppleva min sista födsel en gång till. Den magiska natten som betydde så mycket för mig och mitt ex och där de finaste upplevelserna kanske var när mitt ex och doula sov och jag tog värkar med musik i öronen och lustgas i lungorna. (Och en sned epidural). Det var så fantastiskt att ha de personerna i närheten för trygghet men att ändå få vara inne i mig själv.

Jag önskar inte att få vara med om något specifikt. Jag har ingen lista på coola grejer, eller saker jag vill ”klara”.
Bara att få befinna sig i det där märkliga tillståndet utan rädsla för det är så vansinnigt mäktigt.

Tack för alla frågor! Jag tror jag fått med alla. Annars litar jag på att ni hör av er på ett eller annat sätt!

Annons

Jag har separerat

Jag och min fru har separerat.
Jag har flyttat och livet har blivit helt annorlunda och ändå ungefär detsamma.
Fast ändå, nytt.

Det är ingen chockartad separation och det är en väldigt gemensam och ganska ömsint separation.
Vi blev tvungna att öppet och ärligt ställa oss frågan:
Hur ska vi fortsätta vara en familjeenhet på ett sätt där vi alla mår bra?
Och svaret vi båda kom fram till var att separera.
Och det ska sägas att frågan inte ställdes så där klart och tydligt, den ylades, gräts och insågs fram.
Men en dag var den väldigt tydlig.

Men den här vintern har varit hemsk.
Om vi inte blev den där familjen, vad blir vi nu då? Vem är jag som separerar med ett så litet barn? Hur definierar det mig?

När beslutet var fattat gick jag runt med en skamkänsla som var så massiv.
Inte ETT ord om detta till någon utanför vår bekantskapskrets tror jag att jag fräste vid något tillfälle.

Nu har några månader passerat och vi är igenom den första förvirrande perioden.

Jag bär inte längre någon som helst skuld eller skam och jag älskar min nya vackra lägenhet som inte kräver renovering.
Och mitt ex/min medförälder bor kvar i huset. Familjehuset.
För vi är i allra högsta grad fortfarande en familj. Vi sover över hos varandra, vi bråkar och hjälps åt när barnen är sjuka. Och vi bråkar över stort som smått.
Men vi gör det med mycket mindre press och panik. Med mindre sorg.
Och med plats för en ny sorts kärlek.

Annons

Cancer & bebis-längt

Jag är i Kalmar ett par dagar för att vara med en av mina systrar och med mina fina syskonbarn under och efter min systers operation.
13EE7BA0-31E3-474D-8819-B228A82B3D1C

Nu är hon hemma efter operationen och har troligen mer ont än vad som märks. Men det var så obeskrivligt skönt när hon kom hem idag!

För några eller någon månad sedan fick vi veta att prover som skickats efter en tidigare operation visade på cancer.
Först var det så svårt att skilja på det vi gick igenom med mamma som dog av bröstcancer för tre och ett halvt år sedan.
Det kändes som om maskineriet drog igång igen och en nästan förlamande trötthet satte sig i min kropp.
Tills allt lade sig och jag lite nyktert insåg att det här är något annat. En helt annan prognos som inte påminner alls om mammas.

Den oro jag känner nu handlar inte om död och cellgifter utan kring att hon har ont. Jag och mitt stora barn som är med mig här åker tillbaka till Stockholm imorgon och det är jobbigt.
Jag vill ha henne nära. Vill kunna kvista över mitt i natten om något gör ont eller hon vill ha en viss sorts te.
Fy vad jag avskyr att inte bo nära mina systrar.

341655F6-8422-43A1-AA83-0F69BAFE0C4C

Nu väntar några dagar då jag måste komma ikapp och ordna jobbsaker jag inte hunnit med. Men först ska vi fira vår älskade Didrik som fyller ett helt år på söndag.
Ett improviserat litet fiende för jag visste inte om jag skulle vara i Kalmar eller Stockholm. (Men gissningsvis oroar jag mig mer över det än han..)

Han ska få saker till sitt älskade leksakskök men nu blir det tredje natten jag är ifrån honom så jag kan knappt skriva om honom utan att börja gråta.
Imorgon ska jag äntligen få pussa och lukta och snusa på honom igen ❤️

Annons

Om att överleva. Och fira det.

Jag delade en bild på instagram för ett tag sedan av en champagneflaska bredvid en tub remouladsås där jag skrev att podden var sen för att vi behövde fira att vi överlever.
IMG_0908
Podden är sen!! Pga det där👆🏽 Igår sket jag i att jobba och firade livet istället. Att vi lever. Eller – Att vi överlever! Att två barn och jobb fungerar. Nätt och jämnt. Men för att det ska funka måste man ta fram champagnen till de uppvärmda nudelresterna från dagen innan. Eller remouladsås om man är lagd åt det hållet vilket ett av våra barn alltså är.
Podden kommer ut imorgon istället.🎈

Vi köpte champagnen precis när vi inlett adoptionsprocessen (min fru måste adoptera sin egen onge.)
Planen var att vi skulle dricka den när adoptionen gått igenom.

Men en dag stod vi där, ett par månader in i tvåbarnslivet och kände att vi behövde någon sorts paus. Vi behövde få in en bricka med fika och en flagga mer än någonsin och vi behövde få pusta ut.
Någon behövde vara övertydligt glad i vårt ställe och istället för att prata vikt och längd på en bebis berätta att vi klarat ett visst antal dygn och minuter som tvåbarnsföräldrar och att vi klarade oss skapligt ändå.
Hurra.

Så vi värmde nudelrester och försökte hurra för oss själva med skumpa (eller som i vår sons fall – remouladsås till nudlar!)
Och det kändes rätt fint att få dela den bilden (även om firandet i verkligheten inte alls var sådär vardagshärligt som det låter.) En bild som sa ”vi firar att vi överlever.”
För det gjorde vi och vi markerade för oss själva – Vi gör det här. Och det funkar. Oftast.

När vi hade blivit föräldrar första gången hade jag aldrig pallat att dela något på instagram eller Facebook om att jag var helt vilsen. Jag berättade för min syster Hanna men hon var den enda tror jag.
Det var ingen depression men jag hade något sorts ångestläge som fick hela världen att gunga. Jag hade tunnelseende och kippade efter luft och riktning.

Det blev aldrig så den här gången.
Tack gode Gud blev det inte så för inget jag upplevt tidigare i livet hur dramatiskt det än varit går ens att jämföra med de där första tre fyra månaderna.
Men ibland behöver man sätta sig med mikrovågsvarma rester och konstatera att man överlever. Nätt och jämnt. Och att det duger det med.
Vi gör det.
Och vi gör der så gott vi bara kan!

Annons

Missfall & slitet med att bli gravid

Jag minns inga detaljer, ingen årstid och inte vilken insemination i ordningen det var.
Men jag var gravid.
Kanske var det efter femte försöket och kanske var jag förvånad över hur allt i mitt liv ofrivilligt hade satts på vänt iom försöken att bli gravid?
Jag andades, sov, planerade jobb helt utifrån resor till Köpenhamn.

Alla hundratals mil på X2000 ner till Köpenhamn där jag ofta gjorde extra ägglossningstester på bullriga toaletter för att analysera lite extra. Var det verkligen rätt dag att åka? Skulle vi verkligen bli gravida nu?
Jag höll balansen medan tåget krängde och försökte pricka stickan, gömde den sen i en pappershandduk och balanserade tillbaka till min plats.
Sen satt jag diskret och analyserade strecket med pappershandduken fortfarande i handväskan.
Jag vet inte hur många avsnitt av Förlossningspodden som redigerats på X2000 mellan Sthlm-Köpenhamn, men när jag inte hade ångest över om jag åkte på rätt dag, om jag skulle hinna tillbaka till hämtning och vissa gånger nattning, så satt jag med datorn i knäet och jobbade.

Men så en dag visade stickan att jag var gravid. Jag minns så lite. Har så få känslobilder sparade i mitt minne. Men vi blev glada. Lättade. Försiktigt rosiga om kinderna.

”Två barn!?” Skulle vi verkligen få uppleva det?
Fast ändå var det något som naggade och gnagde.
Det var inte enbart oro, det var andra saker. Plusset på stickan hade visat sig långt senare än med första barnet och jag hade en vag känsla av att det kanske inte skulle hålla hela vägen. Men jag installerade ändå en gravid-app och började försiktigt hoppas.
När jag började blöda tio dagar senare var det inte sorg över ett liv som kunde fått bli.
Det var istället en vrålande trötthet som fullkomligt lamslog mig.
Jag var arg, ledsen och så vansinnigt trött.
Inte en resa till orkade jag göra. Och inte en enda krona ville jag lägga ut på fler försök.
Jag orkade inte försöka igen.

Jag minns att jag var arg för att jag ändå försökt börja förbereda min kropp. Minns att jag hatade folsyretabletterna.
Och mest av allt hatade jag att jag blev så arg att jag inte ens orkade sörja.

Jag köpte cigaretter. Kanske som ett extra fuck you till folsyra och till min kropp.
Det var många år sedan jag slutade vaneröka och cigaretter är på inga sätt goda efter så lång tid.
Men jag köpte cigaretter på väg hem och jag satte mig i vår vedbod för att inget barn och ingen granne skulle se mig.
Sen avinstallerade jag min gravidapp, glömde med ens vilket det beräknade förlossningsdatumet hade varit och så tände jag en cigg.
IMG_8772
Jag vet inte var impulsen att ta en selfie kom ifrån, men jag tog en selfie med ciggen i munnen och en tom blick.
Fast egentligen var jag inte tom utan full av trötthet och ilska.

Några timmar senare kom gråten. Den varade bara ett kort tag, men det var skönt.
Kanske tog det en eller två månader tills jag blev gravid igen? Det enda jag minns är att tröttheten och ilskan höll i sig, kanske hela vägen till nästa graviditet.
När stickan visade positivt nästa gång så kändes det annorlunda på en gång. En vän påminde mig nyligen om att jag sade det redan då.

Jag struntade i att installera någon gravidapp men jag outade graviditeten i en intervju i DN. När artikeln skulle gå i tryck tror jag att jag skulle vara precis i vecka 12. Jag minns att jag tänkte att om vi hade fått missfall vid det laget så fick det vara så. Att det inte går att jinxa en graviditet och att jag ändå aldrig skulle orka försöka fler gånger då.

Jag skriver det här dels för att vi måste prata om missfall och om hur svårt det kan vara. Men också om hur vansinnigt förlamande jobbigt det kan vara att försöka bli gravid. Att det kan vara så fruktansvärt och slitigt att den stora sorgen med missfallet i första hand handlar om att man då måste fortsätta försöken att bli gravid.

Kärlek till alla som sörjer ett missfall eller just nu försöker bli gravida.