Jag är i Kalmar ett par dagar för att vara med en av mina systrar och med mina fina syskonbarn under och efter min systers operation.

Nu är hon hemma efter operationen och har troligen mer ont än vad som märks. Men det var så obeskrivligt skönt när hon kom hem idag!

För några eller någon månad sedan fick vi veta att prover som skickats efter en tidigare operation visade på cancer.
Först var det så svårt att skilja på det vi gick igenom med mamma som dog av bröstcancer för tre och ett halvt år sedan.
Det kändes som om maskineriet drog igång igen och en nästan förlamande trötthet satte sig i min kropp.
Tills allt lade sig och jag lite nyktert insåg att det här är något annat. En helt annan prognos som inte påminner alls om mammas.

Den oro jag känner nu handlar inte om död och cellgifter utan kring att hon har ont. Jag och mitt stora barn som är med mig här åker tillbaka till Stockholm imorgon och det är jobbigt.
Jag vill ha henne nära. Vill kunna kvista över mitt i natten om något gör ont eller hon vill ha en viss sorts te.
Fy vad jag avskyr att inte bo nära mina systrar.

Nu väntar några dagar då jag måste komma ikapp och ordna jobbsaker jag inte hunnit med. Men först ska vi fira vår älskade Didrik som fyller ett helt år på söndag.
Ett improviserat litet fiende för jag visste inte om jag skulle vara i Kalmar eller Stockholm. (Men gissningsvis oroar jag mig mer över det än han..)

Han ska få saker till sitt älskade leksakskök men nu blir det tredje natten jag är ifrån honom så jag kan knappt skriva om honom utan att börja gråta.
Imorgon ska jag äntligen få pussa och lukta och snusa på honom igen ❤️

Jag delade en bild på instagram för ett tag sedan av en champagneflaska bredvid en tub remouladsås där jag skrev att podden var sen för att vi behövde fira att vi överlever.

Podden är sen!! Pga det där👆🏽 Igår sket jag i att jobba och firade livet istället. Att vi lever. Eller – Att vi överlever! Att två barn och jobb fungerar. Nätt och jämnt. Men för att det ska funka måste man ta fram champagnen till de uppvärmda nudelresterna från dagen innan. Eller remouladsås om man är lagd åt det hållet vilket ett av våra barn alltså är.
Podden kommer ut imorgon istället.🎈

Vi köpte champagnen precis när vi inlett adoptionsprocessen (min fru måste adoptera sin egen onge.)
Planen var att vi skulle dricka den när adoptionen gått igenom.

Men en dag stod vi där, ett par månader in i tvåbarnslivet och kände att vi behövde någon sorts paus. Vi behövde få in en bricka med fika och en flagga mer än någonsin och vi behövde få pusta ut.
Någon behövde vara övertydligt glad i vårt ställe och istället för att prata vikt och längd på en bebis berätta att vi klarat ett visst antal dygn och minuter som tvåbarnsföräldrar och att vi klarade oss skapligt ändå.
Hurra.

Så vi värmde nudelrester och försökte hurra för oss själva med skumpa (eller som i vår sons fall – remouladsås till nudlar!)
Och det kändes rätt fint att få dela den bilden (även om firandet i verkligheten inte alls var sådär vardagshärligt som det låter.) En bild som sa ”vi firar att vi överlever.”
För det gjorde vi och vi markerade för oss själva – Vi gör det här. Och det funkar. Oftast.

När vi hade blivit föräldrar första gången hade jag aldrig pallat att dela något på instagram eller Facebook om att jag var helt vilsen. Jag berättade för min syster Hanna men hon var den enda tror jag.
Det var ingen depression men jag hade något sorts ångestläge som fick hela världen att gunga. Jag hade tunnelseende och kippade efter luft och riktning.

Det blev aldrig så den här gången.
Tack gode Gud blev det inte så för inget jag upplevt tidigare i livet hur dramatiskt det än varit går ens att jämföra med de där första tre fyra månaderna.
Men ibland behöver man sätta sig med mikrovågsvarma rester och konstatera att man överlever. Nätt och jämnt. Och att det duger det med.
Vi gör det.
Och vi gör der så gott vi bara kan!