Okategoriserade

Annons

Cancer & bebis-längt

Jag är i Kalmar ett par dagar för att vara med en av mina systrar och med mina fina syskonbarn under och efter min systers operation.
13EE7BA0-31E3-474D-8819-B228A82B3D1C

Nu är hon hemma efter operationen och har troligen mer ont än vad som märks. Men det var så obeskrivligt skönt när hon kom hem idag!

För några eller någon månad sedan fick vi veta att prover som skickats efter en tidigare operation visade på cancer.
Först var det så svårt att skilja på det vi gick igenom med mamma som dog av bröstcancer för tre och ett halvt år sedan.
Det kändes som om maskineriet drog igång igen och en nästan förlamande trötthet satte sig i min kropp.
Tills allt lade sig och jag lite nyktert insåg att det här är något annat. En helt annan prognos som inte påminner alls om mammas.

Den oro jag känner nu handlar inte om död och cellgifter utan kring att hon har ont. Jag och mitt stora barn som är med mig här åker tillbaka till Stockholm imorgon och det är jobbigt.
Jag vill ha henne nära. Vill kunna kvista över mitt i natten om något gör ont eller hon vill ha en viss sorts te.
Fy vad jag avskyr att inte bo nära mina systrar.

341655F6-8422-43A1-AA83-0F69BAFE0C4C

Nu väntar några dagar då jag måste komma ikapp och ordna jobbsaker jag inte hunnit med. Men först ska vi fira vår älskade Didrik som fyller ett helt år på söndag.
Ett improviserat litet fiende för jag visste inte om jag skulle vara i Kalmar eller Stockholm. (Men gissningsvis oroar jag mig mer över det än han..)

Han ska få saker till sitt älskade leksakskök men nu blir det tredje natten jag är ifrån honom så jag kan knappt skriva om honom utan att börja gråta.
Imorgon ska jag äntligen få pussa och lukta och snusa på honom igen ❤️

Annons

Bloggtystnad

6D559FCF-1200-481D-A757-71208199FD7E

Jag har fått några frågor om min frånvaro på bloggen. Och det trista svaret är egentligen bara att jag hinner inte i nuläget.
Får jag två sekunder över lägger jag mig bland leksaker på golvet med halvöppen mun och tänker på hur jag måste åldras i raketfart just nu. (Ibland tänker jag på att livet är rätt härligt också..)
Men tanken är att jag nästa år ska hinna skriva den blogg jag vill skriva och som känns viktig. Den tiden och/eller energin har inte funnits sen jag började (och var mitt uppe i en lagom tung graviditet).

Men tills dess nås jag på forlossningspodden@gmail.com eller på Instagram och Facebook.

I nuläget tar jag inga doulauppdrag eller förlossningsförberedande samtal heller men räknar med att det ändras om drygt ett år.
Men så snart jag börjar blogga så hojtar jag i podden och på mina andra kanaler/plattformar.

Annons

Mens och avsnitt sent

1. Mensen är över en vecka sen. Jag har aldrig haft koll tidigare men med min nya monster-pms efter graviditeten så har jag stenkoll. Detta betyder nämligen 9 dagar extra med pms.
2. Jag har troligen pajat morgondagens avsnitt. Hela dagen har jag varit glad för att det är ett så spännande avsnitt. Och så är jag trött och klantig och pajar en grej. Medan jag hade värsta pms-överreaktionsgråten satte jag mig i bilen och åkte för att handla…
D7C0C768-9002-4EEB-B754-625B3934A103
3. Och köpte detta?? Utöver sesamkakorna är det obegripliga inköp. Inget var gott (men jag hade inte hunnit äta middag PGA JOBBAT MED AVSNITT SOM JAG SEN PAJADE) så det fyllde sin funktion. Men ändå?

434FD032-5456-4AD5-8B6F-0139F04DF1F2
4. Men – jag hade världens finaste eftermiddag med bästa sällskapet under en barnvagnspromenad. När våra bebisar sov (dockan Olle sover föredömligt där under halsduken) så pratade vi julklappar. Det visar sig att det finns ”riktiga bilar som barn kör där vuxna sitter i baksätet”. Det har stora barnet sett på youtube och nu driver han en tuff kampanj för att få en sån i julklapp. Lite stolt blir jag över hans argumentationsteknik som bland annat innehåller raden ”men NUU lyssnar du inte på mig!”

Nu ska jag sova. Avsnittsproblemstiken får lösas imorgon.

Annons

Den isolerande våldtäkten

Jag har velat skriva något om allt som väcktes i mig när Nina Åkestam publicerade sin fantastiska text på Facebook om kulturen kring våldtäkt och kring den som blivit våldtagen.

Det här ämnet är viktigt för alla. Och för mig och flera andra är det personligt.
En närstående person blev våldtagen för vad som känns som nyligen men nu har snart femton år passerat.
Min reaktion när hon berättade var vrede.
Jag skrek. Ylade. Grät. Skulle polisanmäla. Ifrågasatte varför polisanmälan inte redan var gjord!!?
Kort sagt, jag gjorde allt verkligen ALLT jag idag inte skulle drömma om att göra.
Och hon som hade blivit våldtagen hade inte vågat berätta det för någon annan. Min var den första reaktionen hon möttes av när hon berättade om det fruktansvärda som hänt henne.
En reaktion som på inga sätt tog in henne, hennes upplevelse eller hennes känslor.
Istället fick min egen ångest, avsky och rädsla inför ämnet, tanken på händelsen och på vad detta i förlängningen nu betydde.
Vad hade förändrats? Hur skulle JAG handskas med detta?

Nina skriver i sin text som blev en SvD krönika

”Jag skäms inte över våldtäkten. Jag skäms för att jag ställer till problem. Jag skäms för obehaget, ilskan och sorgen min historia utlöser hos dem som får höra den. Jag skäms över tanken på att mina föräldrar ska ha ett våldtaget barn och min man ha en våldtagen fru. För så länge inget sägs så har de inte det. Då behöver jag inte trösta någon annan än mig själv.”

Och när jag läser det är det som att orden plötsligt förklarar varför tystnaden och skammen kring våldtäkt består.
Jag hörde någon beskriva våldtäkt som fruktansvärt isolerande för att omgivningen inte vill veta.
Vi som hör berättelsen tar utrymme som redan fråntagits den som blivit utsatt.
Och vår kulturs föreställningar och krav på att förstå en våldtäkt gör det omöjligt för många drabbade att prata om sina upplevelser.
Vilken sorts våldtäkt var det? Gjorde du motstånd?
Eller blickar av medlidande som nästan tillintetgör den drabbade och helt fråntar den drabbade rätten till sin upplevelse, sina handlingar och sitt sätt att hantera våldtäkten.

För på samma sätt som att alla (nästan alla) påstår sig veta att de skulle lämna en manlig partner om denne utsatte dem för våld, så vet de flesta av oss en väldig massa om våldtäkt.
Tror vi.
I själva verket vet vi rätt lite. Och när det gäller den enskildt drabbade och hens erfarenhet vet vi absolut ingenting.

Därför måste vi lära oss att lyssna.

Annons

Våld i nära relation?

Jag brukar i möjligaste mån undvika att efterlysa en viss typ av gäst, tema eller ämne till podden. Av en rad anledningar.
Men jag gör undantag ibland och nu är det läge att göra det.
Har du erfarenhet av våld i nära relation kopplat till att vara gravid? Eller till att vara förälder?

Anledningen till att jag frågar är att mail med frågor om våldsamma relationer kopplat till graviditet och önskemål om såna avsnitt är väldigt vanliga.
Den senaste tiden jättevanliga…
(jag har fått flera stycken bara nu i helgen så ingen behöver känna sig utpekad ❤️)

Jag har inget egentligt yrkesmässigt kunnande om fysiskt våld. Jag har bara egna erfarenheter av vänner och bekanta som berättat, ofta väldigt skamset, att de lever i en våldsam relation.

Men de samtalen har gjort att jag förstår att det är svårt att prata om. Svårt att våga. Svårt att vara den som berättar och som är en sån. Och tänk om någon känner igen ens röst? Det behöver inte alltid vara kopplat till rädsla utan oftare till skam.

Jag vill så gärna göra berättelserna vanliga/mindre ovanliga av den enkla anledningen att våldet är vanligt. Och om berättelserna om våldet är så försvinnande få så betyder det att många går runt och bär sina erfarenheter i skam och tystnad. Och kanske kan ett eller ett par berättelser minska känslan av isolering.

Om Du skulle vilja och våga berätta om egna erfarenheter får du gärna maila mig. Och vet du inte om du vill men kanske skulle vilja så får du också gärna maila.
Jag nås på forlossningspodden@gmail.com
Som alltid så är det bara jag som läser mina mail och OM jag visar någon annan, ber någon annan om råd eller i några sällsynta fall publicerat delar av mail så sker det alltid med mailskrivarens godkännande.