Alla inlägg av doulaemma

Amning med barnmorskan Jane

Här kommer några av de tips jag och Jane pratade om i avsnittet. Texterna är Janes!

23F47130-BDA2-4316-8B38-36DE093C77EADu sitter extremt rak i ryggen, visar upp dina snygga bröst. Armarna hänger rakt ned.
Barnet ”vilar ” nere i knät, du lyfter INTE upp barnet, trycker istället starkt på ryggen/rumpan och tom drar ner barnet lite,
Funkar att göra när som helst under amningen, dvs enkelt sätt att rätta till om det känns fel/gör ont.
Sen när det känns bra, kan man sjunka ner i en mer avslappnad ställning.

 

6B860C06-EC06-4A4E-9EC2-68B7BA296EE9
Här visas hur barnet sitter grensle över ditt ben och du håller sen dina händer bak på barnet rygg, perfekt ställning om det gör ont eller det kommer väldigt mycket mat, fort…

E9D608CD-12D8-4F09-832E-C59DD95E0A49För att rapa/vakna, sätt bebisen på ditt knä, forma dina händer som solfjädrar bak på ryggen, låt pekfingrarna vara beredda bakom barnets nacke…
Prata & umgås, sen vill barnet ta mer mat😄

2DC46AFC-8E80-4745-A84C-71EE97FE43A2
Barnet kan stoppas under den stora magen lite, du trycker ”hårt” på ryggen/rumpan med solfjädershanden.
Barnet ligger nästan för långt ned och måste sträcka sig efter bröstet. Du kan tom dra ner barnet så nacken blir mer flexad bakåt. Perfekt när man har ont i underlivet eller när man vill vila/sova lite…

0F68D4C1-C209-4843-AC7B-937B8EEB6731
För att visa hur sträckt halsen kan vara, och hur bakåtflexad nacken kan vara. Man ser näsan fri och nästan hela överläppen.

Mens och avsnitt sent

1. Mensen är över en vecka sen. Jag har aldrig haft koll tidigare men med min nya monster-pms efter graviditeten så har jag stenkoll. Detta betyder nämligen 9 dagar extra med pms.
2. Jag har troligen pajat morgondagens avsnitt. Hela dagen har jag varit glad för att det är ett så spännande avsnitt. Och så är jag trött och klantig och pajar en grej. Medan jag hade värsta pms-överreaktionsgråten satte jag mig i bilen och åkte för att handla…
D7C0C768-9002-4EEB-B754-625B3934A103
3. Och köpte detta?? Utöver sesamkakorna är det obegripliga inköp. Inget var gott (men jag hade inte hunnit äta middag PGA JOBBAT MED AVSNITT SOM JAG SEN PAJADE) så det fyllde sin funktion. Men ändå?

434FD032-5456-4AD5-8B6F-0139F04DF1F2
4. Men – jag hade världens finaste eftermiddag med bästa sällskapet under en barnvagnspromenad. När våra bebisar sov (dockan Olle sover föredömligt där under halsduken) så pratade vi julklappar. Det visar sig att det finns ”riktiga bilar som barn kör där vuxna sitter i baksätet”. Det har stora barnet sett på youtube och nu driver han en tuff kampanj för att få en sån i julklapp. Lite stolt blir jag över hans argumentationsteknik som bland annat innehåller raden ”men NUU lyssnar du inte på mig!”

Nu ska jag sova. Avsnittsproblemstiken får lösas imorgon.

Den isolerande våldtäkten

Jag har velat skriva något om allt som väcktes i mig när Nina Åkestam publicerade sin fantastiska text på Facebook om kulturen kring våldtäkt och kring den som blivit våldtagen.

Det här ämnet är viktigt för alla. Och för mig och flera andra är det personligt.
En närstående person blev våldtagen för vad som känns som nyligen men nu har snart femton år passerat.
Min reaktion när hon berättade var vrede.
Jag skrek. Ylade. Grät. Skulle polisanmäla. Ifrågasatte varför polisanmälan inte redan var gjord!!?
Kort sagt, jag gjorde allt verkligen ALLT jag idag inte skulle drömma om att göra.
Och hon som hade blivit våldtagen hade inte vågat berätta det för någon annan. Min var den första reaktionen hon möttes av när hon berättade om det fruktansvärda som hänt henne.
En reaktion som på inga sätt tog in henne, hennes upplevelse eller hennes känslor.
Istället fick min egen ångest, avsky och rädsla inför ämnet, tanken på händelsen och på vad detta i förlängningen nu betydde.
Vad hade förändrats? Hur skulle JAG handskas med detta?

Nina skriver i sin text som blev en SvD krönika

”Jag skäms inte över våldtäkten. Jag skäms för att jag ställer till problem. Jag skäms för obehaget, ilskan och sorgen min historia utlöser hos dem som får höra den. Jag skäms över tanken på att mina föräldrar ska ha ett våldtaget barn och min man ha en våldtagen fru. För så länge inget sägs så har de inte det. Då behöver jag inte trösta någon annan än mig själv.”

Och när jag läser det är det som att orden plötsligt förklarar varför tystnaden och skammen kring våldtäkt består.
Jag hörde någon beskriva våldtäkt som fruktansvärt isolerande för att omgivningen inte vill veta.
Vi som hör berättelsen tar utrymme som redan fråntagits den som blivit utsatt.
Och vår kulturs föreställningar och krav på att förstå en våldtäkt gör det omöjligt för många drabbade att prata om sina upplevelser.
Vilken sorts våldtäkt var det? Gjorde du motstånd?
Eller blickar av medlidande som nästan tillintetgör den drabbade och helt fråntar den drabbade rätten till sin upplevelse, sina handlingar och sitt sätt att hantera våldtäkten.

För på samma sätt som att alla (nästan alla) påstår sig veta att de skulle lämna en manlig partner om denne utsatte dem för våld, så vet de flesta av oss en väldig massa om våldtäkt.
Tror vi.
I själva verket vet vi rätt lite. Och när det gäller den enskildt drabbade och hens erfarenhet vet vi absolut ingenting.

Därför måste vi lära oss att lyssna.

Våld i nära relation?

Jag brukar i möjligaste mån undvika att efterlysa en viss typ av gäst, tema eller ämne till podden. Av en rad anledningar.
Men jag gör undantag ibland och nu är det läge att göra det.
Har du erfarenhet av våld i nära relation kopplat till att vara gravid? Eller till att vara förälder?

Anledningen till att jag frågar är att mail med frågor om våldsamma relationer kopplat till graviditet och önskemål om såna avsnitt är väldigt vanliga.
Den senaste tiden jättevanliga…
(jag har fått flera stycken bara nu i helgen så ingen behöver känna sig utpekad ❤️)

Jag har inget egentligt yrkesmässigt kunnande om fysiskt våld. Jag har bara egna erfarenheter av vänner och bekanta som berättat, ofta väldigt skamset, att de lever i en våldsam relation.

Men de samtalen har gjort att jag förstår att det är svårt att prata om. Svårt att våga. Svårt att vara den som berättar och som är en sån. Och tänk om någon känner igen ens röst? Det behöver inte alltid vara kopplat till rädsla utan oftare till skam.

Jag vill så gärna göra berättelserna vanliga/mindre ovanliga av den enkla anledningen att våldet är vanligt. Och om berättelserna om våldet är så försvinnande få så betyder det att många går runt och bär sina erfarenheter i skam och tystnad. Och kanske kan ett eller ett par berättelser minska känslan av isolering.

Om Du skulle vilja och våga berätta om egna erfarenheter får du gärna maila mig. Och vet du inte om du vill men kanske skulle vilja så får du också gärna maila.
Jag nås på forlossningspodden@gmail.com
Som alltid så är det bara jag som läser mina mail och OM jag visar någon annan, ber någon annan om råd eller i några sällsynta fall publicerat delar av mail så sker det alltid med mailskrivarens godkännande.

Lova att ni KLÄMMER!

Veckorna efter att min mamma hade fått bröstcancer första gången minns jag att jag tog alla rosa band folk bar på sina jackor som en vänlig gest. Ett ”heja Emmas mamma”-tecken.
Jag tänkte på cancer, mammas och den jag räknade ut att jag genetiskt skulle få i framtiden hela tiden.
När cancern kom tillbaka tredje gången såg jag inte ens rosa band, grejer, månader och galor.

Den våren förlorade jag en vän i bröstcancer. Hon och jag hade barn som var på månaden lika gamla.
Jag vågade inte åka på begravningen ifall att mamma skulle dö.
Sommaren 2014 är den längsta sommaren i mitt liv.

IMG_0119

Det är med cancer som med mycket annat jobbigt.
Vi fokuserar hellre på pengar till forskning än på eget aktivt bröstklämmande. En bröstcancermånad och kedjebrev med uppmaningar om att dela något i sitt flöde är hundra gånger mer hanterbart än en faktisk uppmaning att röra vid sina bröst där det faktiskt kan finnas cancer.

Mamma var noga med att jag fick känna på en av hennes knölar så att jag visste vad jag skulle leta efter. Jag vet inte vad jag föreställt mig men det var oroväckande odramatiskt. Och jo, jag hoppas att vi löser alla olika ”cancergåtor” och hittar botemedel med pengar som samlas in.
Men tills dess vill jag att ni klämmer och känner. Och att ni går och tar cellprover.
Det är ingen garant för någonting! Livet är livet och cancer får man inte för att man inte klämmer på sina bröst. Cancer får man trots att man klämmer på sina bröst.
Så därför – Kläm. Och känn. Och ta cellprover.
Och så repeterar ni.
År in och år ut.
Lova det.