Månadsarkiv: september 2018

Annons

Förlossningspodden-grupp på FB?

Det händer ibland när jag lägger ut inlägg om kass förlossningsvård eller annan kass sk kvinnosjukvård, att någon kommenterar med att de blir rädda.
Min paroll är alltid att det är tystnaden, isoleringen och skammen som gör att usel vård av tex inkontinens eller annat har kunnat fortgå.
Men jag vill absolut inte skrämma någon. Inte utan att erbjuda något annat också.

”Du kommer bara med en massa skräckhistorier som skrämmer upp kvinnor” skriver ibland äldre barnmorskor till mig.
Och då tänker jag alltid att
1) Det är troligen av välvilja men
2) De har troligen inte lyssnat på min podd som är full av förlossningsberättelser som varken är ”positiva” eller ”negativa”/”skräckberättelser” utan så som berättelser om födande är mest – lite av allt.

Men igår postade jag på Instagram om hur det gick med Mammalinjen, ett initiativ av RFSU där barnmorskor svarade i telefon på alla möjliga frågor.
I en debattartikel summerades det som inte kom som en chock – eftervården är usel och nyförlösta vet inte var de ska vända sig. Om jag ska summera.

Så hur erbjuder jag och framförallt VI som fött barn och har massor av olika erfarenheter någon form av stöd? Borde vi inte samlas i en comunity?
Då kom tanken – borde det finnas en sluten Facebook-grupp där man hjälper och informerar varandra om olika problem som kan uppstå? Där man delar erfarenheter kring allt från hemorrojder, bra fysioterapeuter där man bor, hur man själv fick hjälp med ex en förlossningsdepression?
Ett Förlossningspodden-forum där det delas erfarenheter och tankar?
Hiss eller diss? Ska jag fixa ett eller finns det redan tillräckligt?

Annons

Trött, ledsen & tacksam

Jag skolar in barn.
Det känns som att det är jag som gör det fast att jag inte är där och fast att det är pedagoger och barnet som gör jobbet.
Men idag har det gått jättebra och jag vill gråta av tacksamhet till pedagogerna som jag känner väl för att de hade mitt stora barn. För att de är lyhörda och har tålamod med både barn och oroliga föräldrar.

Men jag vill också gråta för att valet är över. För att det är så jävla tungt.
Kroppen är trött och orolig efter att ha somnat sent och sen vaknat flera gånger för att kolla mobilen.
Och jag är trött för att jag inte orkar harva samma tjatiga mening ”tänk att 17 procent röstat på SD…”
Vill gråta för att jag är så OBESKRIVLIGT trött på all polarisering. Den där polariseringen som jag som vit medelklass lyckas slippa allt som oftast men som plötsligt dyker upp och stör min härliga tillvaro.
Ja jag är flata och lever samkönat.
Men åh vad gött och mysigt det är att passera som blond heterosexuell medelklass i de flestas ögon.
Sicken räkmacka att ha tillgång till privilegier och att uppfattas på ett visst sätt.
Och så skönt att det inte syns på mig att jag varit arbetslös, utförsäkrad och tvångsomhändertagen.
Sånt syns nämligen i ens CV och påminns jag om hur snävt det är.
Påminns om hur en måste ticka alla boxar för att platsa.
Hur jag inte ens behöver bry mig om att författa ett CV. Dörren är nämligen stängd. (Jag klarade mig tillslut utan CV tack vare podd och doulande men det var flax och sponsorer snarare än min förträfflighet.)

Fan för alla som inte vill att alla ska få stöd och hjälp att vara med i värmen.

Så, nu ska jag snyta mig och hämta barn.
Och försöka njuta av att jag faktiskt kommer ha tid att blogga och podda på vanlig arbetstid snart istället för på kvällar, helger och nätter 🎉